--------

VIOLENT DAYS

2009-11-04T08:32:00.000-08:00

Våldsamma dagar

Jag scannar dagens 365 bioannonser i franska l'Officiel du spectacle; en gång när vi var unga räknade vi ut att man kunde gå på bio i Paris varje dag hela året utan att hamna i samma salong. Vi fastnar för titeln "Violent Days" av en för mig totalt okänd fransyska, Lucile Chaufour. Det som biter är presentationen: "Allt förändras - utom rockabilly..." Och slutklämmen: à ne pas manquer - "missa inte den!"

Vi är inte många i salongen men får genast spänna fast säkerhetsbältena. Filmen startar i ett rasande tempo redan i förtexten. Bilden svartvitt överexponerad, bländande. Klippen splittrade med exakt logik, som skärvorna av en fönsterruta. Musiken alltså rockabilly. Man vädrar lågbudgetproduktion lång väg så det är inte precis Chuck Berry som lirar. Men just det ger en avig och mycket närvarande dokumentär upplevelse av storyn.

Som är busenkel: Tre fabriksgrabbar i jesusåldern drar iväg från Paris ut mot kusten med sin hårdsminkade, absolut vitblekta böna. Växelklipp från svets och pressar. Det är rockarmöte i Le Havre. De är redan i gasen och kör som vildar på motorvägen. Mobilen och musiken från kassett känns som 80-tal. Flickan är otroligt fräck i sin blandning av skärpa och skörhet. Man fattar direkt att hon är huvudpersonen.

Nedräkningen börjar också direkt. Alla som varit i Havre vet att betong bara är förnamnet. Kvartetten vill bada men det är ebb och sten, avfall och rutten tång. Konserten hålls i ett kommunalhus med masonitväggar. Bandet ännu sämre än kassetterna. Men publiken är helt enkelt lysande!

Läderbrallor, elvisfrisyrer, storprickiga klänningar, boots. Hela familjer av provinsens cowboys strömmar till på svartblänkande hojar och i vaxade vintagebilar. Trycket blir enormt och detonerar i ett vilt gängslagsmål vid entrén. Kunde varit Kramfors.

Sen blir alla trötta och osams. Flickan vinglar iväg ensam mot havet och låter sig vaggas som en vit näckros i vågorna som nu återvänt. Gryning.

Filmen känns chockerande ny, som om team och skådisar ramlat ner från planeten Venus helt ovetande om koder och manualer. Som ett blad av Annie Proulx eller ett ackord av WandaJackson. Som en gång "Skjut på pianisten". Missa den inte. Om den kommer.

Krig & Fred - War & Peace

2009-10-17T05:30:00.000-07:00

Den här underbara sensommardagen tar jag båten så långt jag kan komma österut. Där ligger Arholma, "det mångbesjungna". Vid horisonten skymtar Åland, bakom Åland ligger finska fastlandet. Och därbakom ligger de lömska moskoviterna på lur för att överfalla oss. I vilket fall i folktron och i militärtänket, sen något halvmilllennium tillbaka.

Det var vad jag ville se: hur övertygelser materialiseras. Även om inget i invasionsväg hänt de senaste tvåhundra åren, har vi alltid varit beredda. Senast under Kalla Kriget då Arholma Nord bestyckades.

Högst upp på detta undersköna skärgårdsberg reser sig nämligen en väldig kanon riktad österut. Strax söderut står en lika grov systerpjäs. 10,5 cm. Centimeter, inte millimeter.
Under kanonen sprängde militären ut en hel liten stad. Allt finns. Förutom alla sök- och riktinstrument som kanonen kräver, också ett bassehotell för batteriets bemanning, fikarum, kantin, kök, omklädningsrum, verkstäder, lager, elverk - you name it! Samt ett jättelager projektiler.
Som de allra flesta militära prylar under de allra flesta epoker kom det aldrig till användning. Efter allt grävande och sprängande flyttade 350 man in. Arholma blomstrade paradoxalt nog under hotbilden. Det kan ju inte funnits mer än något dussin hushåll på hela ön dessförinnan. Så kom avfrostningens tid, och 350 man flyttade ut. Allt blev tyst igen.
Men man vet alltså aldrig. En sparsam överbefälhavare bestämde därför att anläggningen helt enkelt skulle konserveras. Allt som kunde smälla plockades undan, hemligheterna skyltades upp, några grejor gjordes manövrerbara för ungar, guider anställdes.
Så nu blomstrar det kring bunkern igen. En stadig myrstig turister vandrar upp på knallen och ner i underjorden. Vandrarhemmet är befolkat och restaurangen bokad. Så länge det varar. Det kan räcka med att Putin säger något oöverlagt igen, så kommer 350 man marscherande tillbaka.
Jag vet, för längst inne i hålorna såg jag Det Verkliga Förhållandet materialiserat. Det prekära läget. Det andlöst korta avståndet mellan ont och gott.
Där sitter nämligen en brytare på bunkerväggen. Den har två lägen. Nu står den på FRED. En lätt handrörelse, och den står på KRIG.

Foto: Malin Andersson

War & Peace
Taking the small boat out to the rocky island of Arholma The Beautiful - and climbing the stony height, I stand in front of a giant gun barrel, protruding seemingly out of the stone. You are now as far east as you can come on Swedish land in this part of the Baltic, and the gun is pointed towards Finland (discernable by the horizon).
Under this 10,5 cm gun hides a cavernous castle of armaments, deep in the rock: 350 men once lived there, with all the confort a soldier can ask for. But why?
Just because the Mean Enemy was supposed to lure under the horizon: the Russians! This fortress was constructed in the days of the Cold War, and Brezjnev's warriors could come over the waters any minute.
But they did not: Gorby's peace doves came, and the hill was supposed to disarm. However, some smart General on our side, suspicious as they are, decided to cocoon the fortress - and show it to our loyal citizens in times of peace. Said and done. Today a steady little stream of visitors climb the mountain and disappear into the rock, under the guidance of tour leaders. You can try the gunsight (and scan this once so threatening horizon), your kids can play with soldiers' toys, you can picnic by the gun barrel.
BUT - very deep down in the rock sits the handle that will decide the fate of men. It has two positions: WAR and PEACE. One little touch, and we're at it again!

Alternativ Bokmässa. Äntligen.

2009-09-21T13:11:00.001-07:00

"Den danska modellen" The Danish Model

2009-09-13T00:38:00.000-07:00

Det räcker med att komma in i en dansk landsortskyrka och höra hur psalmerna går för att förstå att svensken hamnat i en främmande kultur. Där sitter ett fredligt litet folk, tätt sammanpressat, omsvept av vilda hav på alla sidor och hotat från norr och söder av krigiska stammar. Sången är muntert galopperande, buren av den företagsamma trots-allt-optimism som fader Grundtvig inpräntat i dem. Här håller vi sammen, här gräver vi inte ner vårt pund! Ingen har bättre skildrat läget än Carsten Jensen i "Vi, de drunknade".
För var dag som jag arbetade vid Nordiska Ministerrådet i Köpenhamn ökade insikten om de djupa skillnaderna mellan "broderfolken". Även om den nordiska gemenskapen är en vacker överbyggnad, undergräver de fundamentalt olika förutsättningarna varje djupare projekt. Att försöka påtvinga grannen sin egen kostym slutar illa. Men det går att arbeta dynamiskt med olikheterna och arkipelagiskt med sambanden.
I "det danska" finns också redan häftiga spänningar mellan folkkultur och borgarkultur på ett helt annat sätt än i Sverige. Spännvidden är enorm mellan en kämpande realist som just Jensen och en experimentell modernist som Jørgen Leth. I förhållningssättet, men kanske inte funktionellt.
Idag råder helt en borgerlig och "affärsmässig" modell på den danska sidan. Individer, grupper och institutioner i kulturlivet agerar som vore de ständigt konkurrensutsatta på en skoningslös marknad. Tävlingsanda är något självklart, samarbete sker endast inom laget. Professionellt prismedvetande ses som en förutsättning och har bidragit till att "kommersialisera" kulturproduktionen. En dansk projektbudget har alltid en nolla mer i slutsumman än en svensk. Zentropas storfilmer är ett tydligt och framgångsrikt exempel.
Det goda i modellen är att de som lyckas i kulturen får bra betalt. Det onda är knivslagsmålen i spalter och på scener - och den hänsynslösa utslagningen av den som inte hänger med. "Kulturkampen" kallade kulturminister Brian Mikkelsen dessa motsättningar han själv mest av alla eldade på.
Modellen smyger sig på, inåt som utåt, via uppdragsgivare och handläggare som "diversifierar" konstens hus och kärnverksamheter genom att "öppna" uttryck och aktioner i "åtkomlighetens" namn. Det märkliga är att man nästan aldrig utgår från just konstens kärna, från boken och dess budskap, målningen och dess egna tilltal. Tvärtom avleds uppmärksamheten från djup och utmaning till pynt och pyssel, person och medialitet. Därmed är manegen krattad för en typ av affärsverksamhet för vilken kulturen bara är ett redskap för något annat. Vi kan gott kalla det eventualisering.
Omruskningen av Malmö Stadsbibliotek är ett prydligt exempel på "den danska modellen" och hur illa den passar svensk folkkultur som vill vara jämlik och gratis. Knappt nytillträdd beordrar bibliotekschefen Elsebeth Tank från Köpenhamn att ett tiotal ton böcker ska, inte brännas, men hackas upp. "Destrueras". En liten lavin av attitydskiften ska följa för att "öppna" verksamheten. Stridsropet lyder: ”Det var längesedan som bibliotek bara var utlåning av böcker.”
Här utmanas alltså den kulturella allemansrätten. Detta slags "öppningar" är selektiva och kommersiella. Vi vet redan att nästa steg i Malmö blir förlagens rätt att mot betalning skylta upp och sälja in sina bestsellers.
Märkligt nog tycks ingen fråga Varför? Stadsbiblioteket i Malmö är ett av landets mest öppna och åtkomliga kulturhus. Kanske utlåningen har gått ner, men det beror rimligen på att förlagen ger ut sämre böcker. Och måste tvärtom, i paradoxens namn, innebära en personalbesparing. Läs- och lånerummen vid Slottsparken fullkomligt vimlar av folk från världens alla hörn. Besöksfrekvensen kan omöjligen ha gått ner. Så - Varför? Uppenbarligen för att Elsebeth Tank anställts för att göra biblioteksverksamheten lönsam, enligt den danska modellen.

English
The City Library of Malmö under its new master, Elsebeth Tank of Copenhagen, has ordered tens of tons of books to be, if not burnt, so "destructed". Whereafter a series of modifications of the library's activities will be enacted as a "soft commercialization"*) with PR-points for the bestsellers of the editorial houses. Nobody seems to ask WHY? This beautiful glass-house by the great park is one of the most open places for the general public in Malmö. There are visitors everywhere, not only common customers, but also readers of international newspapers, students and researchers at the free computer spaces, kids in the childrens' corner, etc. My answer in the debate has been that this is a first step to introduce "The Danish Model", a kind of strict commercialization of the arts that reigns since some decade in Denmark, prompted by the Minister of Culture as "The Battle of Cultures". Which has severely accentuated the competition between artists, waging wars between themselves, "won" by the strong och lost by the weak. My call is for a strong defense of popular culture - The Swedish Way: Equality & Access. For all citizens.
*) I google on the word "commercialize" and up comes this phrase:
I find it sad that this beautiful city has become so commercialized---jag tycker det är sorgligt att denna vackra stad har blivit så kommersialiserad !

Hur gick det för "Harg! Platsens musik"?

2009-08-13T22:55:00.000-07:00

Märkligt. Det är femton år sen jag senast hade en filmproduktion för SVT, och nu har jag två. Vid mogen ålder. Därför hade jag glömt alla rutiner när vi sjösatte "Harg! Platsens musik" och visste inte att man kunde få ett sådant gensvar! Att kanske 100.000 människor velat se en poetisk kortdokumentär mitt i sommaren. Att den nu finns tillgänglig dygnet runt världen över på SVT Play. Herreminje.
Här några valda reaktioner ur mailvågen:
------------
Ämne: Harg
Datum: fr 7 aug 2009 20.15
Tack för den varmhjärtade filmen om folket och ljuden i Harg – vilken snilleblixt att låta ljudmiljöerna bära en så fin berättelse om livet på landet (som jag känner så väl igen). Om jag någonsin kommer att arrangera något om ljudmiljö och soundscape framöver, ska den här filmen visas som entré, särskilt om det kommer utlänningar. R. Murray Schafer och hans gäng i Canada skulle bli tillplattade.
Det var en riktigt fin film!
Hälsningar
Henrik Karlsson
(Riksbankens Jubileumsfond, ex. Musikaliska Akademien)
------------
13 aug 2009 kl. 13.24 skrev Katarina Stigwall:

Carl-Henrik,
Din film är otroligt fin, jag tittade på den med stor behållning! Väldigt vackra miljöer och väldigt nära och mänskligt. Jag förstår hur lång tid det har tagit att samla materialet, eftersom filmen löper över flera årstider. Tycker speciellt mycket om sekvensen med höet - vi hängde hö i Småland när jag var liten, men det verkar vara en nästan utdöd konstform numera. Kanske uppskattar man din film ännu mer om man kommer från en liten ort, igenkännande och nostalgi är stora känslor!

Njut av framgångarna!

Katarina

Katarina Stigwall
(International Cooperation, National Museums of World Culture, Världskulturmuseet Gbg)
---------------
Charlotta posted something on your Wall and wrote:

"Hej C-H! Vi såg Harg filmen. Vill bara säga att vi tyckte att den var jättefin! Grattis!
Charlotta med familj"
(brorsdotter)
---------------
11 aug 2009 kl. 20.50 skrev Jonas Sima:

Hallå CH!

Lustigt att din Harg sändes samma kväll som min film om Erik. Dessa programsättare!
Jag har ju redan sett den på dvd men såg om den nu. Tyckte mycket bättre om den nu än i Båstad; då fann jag den en smula gewollt eller lite pretto. Detta tar jag tillbaka. Den är tex utomordentligt snyggt filmad, bara att gratulera...
(Jonas Sima, filmare, senast porträttet av Erik Eriksson, flottare och folkfilmare)
---------------
10 aug 2009
Käre ärkebroder CH,

Tack för att Du gav mig besked om programmet , även Christer ringde och påminnde, Båda vi tycker att Din film om Harg är så...bra, Det är verkligen en tidsresa tillbaka om en fantastiskt bygd vi växte upp i.
Kram Syster Lena och Peter hälsar så gott.
----------------
sö 9 aug 2009 21.48.42
Ulla-Britt Norrman posted something on your Wall and wrote:

"Tack Carl Henrik, för fina fiiina Harg! Så vackert och vemodigt. Stort Tack till ditt öga och öra."
---------------
sö 9 aug 2009 Boel posted something on your Wall and wrote:

"Harg gjorde mig ovanligt tillfreds! Enastående poesi på duken. För att inte tala om bild och foto, ljud och ord. Tante grazie!"
(Boel Schenlaer, poet och PS-förläggare)
---------------
7 aug skrev Pia Forsgren
"Tack för din vackra film- så poetisk att t o m en stadsråtta som jag längtar ut på landet. Kram Pia"
(Ledare för Judiska Teatern i Stockholm)
----------------
7 aug Saara Salminen Wallin posted something on your Wall and wrote:
"Tack för Harg! ... den konkreta sköna
S"
----------------

Nu ligger "Harg! Platsens musik" på SVT Play!

2009-08-11T10:42:00.001-07:00

...och här är länken:

http://svtplay.se/t/113616/harg_-_traktens_musik

"Harg!" från Sveriges hjärttrakter

2009-08-05T03:14:00.000-07:00

"Liens sång i gräset..."

Nu på fredag 7 augusti kl 7 PM (19.00) sänder TV-2 vår film "Harg! Platsens musik"
Även 14.45 lö 8 augusti, samt 9/8 och 20/8 i SVT24.
Den vill vara ett "soundscape" från en socken någonstans i Sverige. En hemvändare i sin gamla blå Volvo - Sven Wollter är Berättaren - kryssar långsamt genom sin uppväxt. För första gången på mycket länge avlyssnar han "Platsens musik". Det blir till en sockensymfoni i nio satser, levande musik och musik från skivor: Chuck Berrys "Roll Over, Beethoven", Haydns "Lerchenquartette", "Country Roads", "Våroffer" osv - allt musik som han fötts upp med. Men han stannar också bilen och kliver ut för att avlyssna sångsvanens flykt mot norr, dunket från den gamla sågen, kornas ångest i mjölkningsfabriken, tjejernas tacklingar på Vallen...
Så, stanna upp 28 minuter och lyssna på vad ni trodde var det förflutna, men som lever mitt ibland oss, djupt under mediebruset.
Hjärtliga hälsningar från
Carl Henrik, Maja Borg, Martin Johnson, Errol Tanriverdi och Folket i Harg socken

"La parte dell'angelo" till Båstad Filmfestival

2009-07-16T00:13:00.000-07:00

Om kyrkan i Pietrabruna i Ligurien berättas, att när de gamla olivodlarna sjunger Begravningsmässan så svarar änglarna uppifrån valven. Det är en mycket gammal föreställning. I konstmusiken fångades den upp av Händel i hans "La Resurrezione" (1700) där också la parte dell'Angelo förekommer. Detta har vi filmat, under Allhelgonahelgen 2008. I "Änglastämman" väver vi in mässan i en berättelse där Erland Josephson som den gamle olivodlaren fabulerar om änglarnas väsen.
Filmen får smygpremiär på Lilla Filmfestivalen i Båstad under rubriken Bild och verklighet den 30 juni; där visar också Maja Borg (kamera och klipp i "Änglastämman") sin "Ottica Zero".

Båstads lilla filmfestival startades för mer än tio år sen av Bo Widerberg och erövrade snart positionen som "möte för samtal och samvaro" mellan cineaster och publik. Festivalen drevs vidare efter Widerbergs död av Stefan Jarl. Konstnärlig ledare idag är Ulf Berggren.

English: It is said, that when the olive farmes recite The Funeral Mass in the old church of Pietrabruna in Liguria, you can hear the angels sing. GF Handel used this musical phenomenon for la parte dell'Angelo in his "Resurrezione" already in 1700. We filmed it during All Saints services in October, 2008, and put a narration by Erland Josephson to it.
Our movie will be screened on sneak-review at the Båstad Film Festival on July 30th. Under the heading "Image vs. reality" there will be shown also Maja Borg's "Ottica Zero"; Maja was camera-person and editor also for "La parte dell'angelo".
The festival of Båstad was founded more than ten years back by filmmaker Bo Widerberg as a meeting point for talk and reflection between filmmakers and their audience. It was continued by Stefan Jarl after Widerberg's death, and is now guided by Ulf Berggren.

Dagens citat 09-07-12

2009-07-12T05:51:00.000-07:00

Plötsligt glimmar orden och formuleringarna till i brödtexten och det blir på nytt meningsfullt att läsa sin tidning:
"..konsten - det medium i vilket mänskligheten förhandlar om sina förutsättningar."
"Konsten kunde endast komma naturens hemligheter på spåren genom att insistera på sin egenart".
"..estetisk autonomi var inte ett hinder utan en förutsättning för samhällelig verkan."
"På så vis vill hon (CF) lägga grunden för en förnyad syn på relationen mellan samhälle och natur, människa och djur."
Aris Fioretos i DN fritt formulerat efter Camilla Flodin som fritt komprimerat Theodor Adorno. Hennes bok finns på oumbärliga Glänta förlag. Citaten kan brukas i allt samröre med den svenska "kulturnyttans" politruker.
English
Suddenly words and phrases flashes in the grey of the daily media mass, and it is again meaningful to read one's newspaper:
"..art regarded as the medium where humanity deals with its own predispositions."
"Art could only track Nature's secrets by insisting on its uniqueness."
"Estetic autonomy would then not be a hindrance, but a prerequisite for social action."
"In this way she (CF) wishes to lay the grounds for a new perspective on the relation between Nature and Society, human beings and the animals."
Aris Fioretos (The Dagens Nyheter) quoting Camilla Flodin who in her new book quotes Theodor W. Adorno (Glänta Editions)

Öppet brev till forskningsministern om CCS

2009-07-09T02:01:00.001-07:00

Herr Minister, käre Tobias Krantz!
Det har nått våra förfärade öron att regeringen funderar på att använda Svenska kulturhuset CCS (numera Svenska institutet i Paris) för att kamma in ynkliga 11 miljoner år 2010.
Protesterna har naturligtvis varit dånande, inte minst på nätet. Uppropet på FaceBook t ex. Alla som någonsin kommit i kontakt med verksamheten på rue Payenne har ju lätt kunnat se att det vackra gamla palatset är en ren kassako. Här har vi en spjutspets in mot Europas konst- och kulturliv, men inte minst en språngbräda för näringslivets och regeringens initiativ gentemot Frankrike och frankofonin.
Huvudsakligen har kulturliv och media varit i elden nu. Det har sina sidor, eftersom konst och kultur behandlas som restprodukter i svensk politik. Därför skriver jag som gammal kulturhuschef till dig om husets absolut centrala betydelse för svenskt forskarutbyte!
Gästrummen i kulturhuset delas lika mellan konstnärer och forskare. Där förekommer fantastiska möten, inte bara med franska kollegor, utan också mellan kärnfysiker, medicinare, matematiker, statsvetare etc, och centrallyriker eller landskapsmålare! Det är hur kul som helst att kunna blanda konfekten.
Forskarna sätter också enormt värde i att få bo i en stilig och personlig miljö, bli generöst bemötta, läsa svenska tidningar och ha tillgång till det pärlband av fester och vernissager som huset bjuder på. Samt slippa kasernliknande förläggningar eller ensliga hotellrum. Till det kommer att kunna bjuda franska kollegor generösa trädgårdsapérétifer i en miljö de själva är stolta över.
Glöm inte att Hôtel de Marle är franskt för evigt och endast utlånat till oss på 99 år. Huset är alltså i sanning ovärderligt. Det kommer att kosta forskningen en förmögenhet varje år att ersätta vad den förlorar. En usel affär alltså.
Berörda statsråds röst väger tungt i beslutet har vi fått veta. Jag är säker på att kollegorna vid Malmö Högskola och Lunds universitet då tar för givet att du lägger din röst mot förslaget. Det tackar vi för.
Carl Henrik Svenstedt
Professor emeritus MAH, kulturhuschef i Paris 1988-94

I've Got A Hippie On My Front Lawn

2009-07-01T23:43:00.000-07:00

Do you want to see see a real '68 movie? Search for "Vidderna" on YouTube or just click:

http://www.youtube.com/watch?v=iGPfkIUYOyc

In the summer of 1968 I shot an unpretentious Super-8 flick with kids & friends in the Sormland region of Sweden. It was printed under the title of "I've Got A Hippie On My Front Lawn" and some music was put to it by the "Tree, Grass & Stones" band, still famous today.
The "hippie" was a young Californian fellow cameraman of later fame. He had convinced The Ford Foundation and others that he worked on a biological film study on vegetations round the world. The project title of his film was "Grass".
Strange smoke also rose from his little teepee on the lawn. Our children loved this soft guy and his beautiful, sad-eyed lady.
This year, 2009, a young collaborator of mine, Nic Wakeham, spotted the reel, made a much subtler reedition of it and added some music by his friends of the "Vidderna" (Villfarelser, Erractic Ways). The whole '68 feeling is miraculously still there...
Enjoy these five magic Flower-Power minutes. Insiders could know that one of the small girls is now heading the "Filippa K" worldwide fashion stores, the other is a a Script Editor with Swedish Television and other drama productions. The little guy with the water pistol works with the Development Division of a huge environmental group, and the sweet boy under the tree is a young architect and furniture designer in Paris, just published by the New York Times.
Hallelujah. Carl Henrik (40 years later)

NATTBOK / NIGHTARY

2009-05-16T00:36:00.000-07:00

Hjort faller ur ramen, och in igen
Fåfängan, i månaden maj
Just när försommarnattens vemod skulle sänka sig över Fåfängans Berg slet sig en hjort loss ur kafeets oljetryck. Med ett stiligt språng flög den ut från klippan och drog i flykten med sig en god del av konsthistorien: Vilt kämpande hjort omringad av fradgande hundar på den franska slottsväggens tapisseri. Renässansbock kråmande sig intill Madonnan med umbriskt kloster i bakgrunden. Flyende hjort med kid genom ett rousseauanskt aftonlandskap. Feta holländska mjölkerskor utan kläder med hind som lagt huvudet över ett diskret ställe. Den ser rakt in i bilden med en blick som säger att jag är den förklädda gudinnan Artemis som kan lära kvinnan att stänga sin livmoder inför våldsverkare som det gamla svinet Orion. Och så vidare, fram till just vår eget oljetryck där mellan den gråtande pojken och den barbröstade zigenerskan.
Sen föll flyktingen pladask tillbaka till verkligheten och ner i Hammarby Sjö. Den försökte återupprätta sin elegans med hornkronan lyftad över vågskvalpet för att nå den grönskande stranden. Men det är murad kaj hela vägen in mot Barnängen. Djuret förblev alltså desperat plaskande nere i vattnet. En nödställd ikon.
Nu hade det samlats små grupper av folk längs Alsnökajen. Djurvänliga som svenskarna är ringde alla 1-1-2 på sina små mobiltelefoner. Brandbilen kom genast tjutande uppifrån Söder. Två kraftfulla män i neonröda räddningspyjamas kastade i en gummibåt och fick efter mycket svärjande igång utbordsmotorn. Hjorten hade genast uppfattat faran och styrde nu rakt ut mot Saltsjön. Folkmassan klappade händer.
Då kom nästa heraldiska ögonblick. De röda jägarna hade ett blått fångstnät som de hämtat från en målning av någon Rubens-epigon, Johann Brockhorst förmodligen. Men sjön var krabb ut mot gattet och gummibåten krängde medan brandmannen försökte kasta nätet över hornkronan tills han själv föll i vattnet. Massan applåderade.
När bärgaren väl bärgats av sin kamrat lyckades de tillsammans snärja det vilt sprattlande djuret och dra det in till båtsidan. Då kom ropet.
Ur hjortens strupe steg ett hjärtskärande skri som också det gick genom seklen, ut mot skogarnas frihet. Det går genom de grekiska skalderna till de höviska sångarna och vidare mot Shelley och Keats för att via skillingtrycken hamna just här bakom kafeets bardisk där hjorten alltsedan dess ropar efter sin hona i den blodröda skymningen.
Då tystnar folket och lyssnar, in mot tidlösheten.

"Pressmeddelande" läs & sprid!

2009-05-11T13:28:00.000-07:00

Carina Rydberg sent a message to the members of Författare.
--------------------
Subject: Jag är trött på dessa fascister - jag har fått nog.

Flera medlemmar i gruppen Författare har haft datorproblem. En medlem har polisanmält sitt kapade FB-konto och sin hackade hemsida. Själv har jag en obrukbar dator, i vilken mina manus ligger - och de är omöjliga att säkerhetskopiera.
Självklart är även detta polisanmällt.

Det här har gått långt över gränsen för det anständiga. Och jag har just fått reda på varför Mac-användarna är de hårdast angripna: De är upphovsmän.

Och det är upphovsmännen man vill åt.

Det här är inte yttrandefrihet. Det här är hackarens diktatur. Men jag kommer inte längre att tillåta att mitt privat- såväl som mitt yrkesliv saboteras på det här sättet.

Och om någon får för sig att lägga ut det här till valfri bloggare/nyhetssida: Be my guest. Betrakta det som ett pressmeddelande.

Carina Rydberg
--------------------

NATTBOK / NIGHTARY

2009-04-10T10:17:00.000-07:00

Northern Hellas, Easter Friday, 2009
Hamalainen The Finn went the first out of the sauna, barefoot in the melting snow. Then came Vladimir The Russian, more skinny but as white as us other two elderly gentlemen. At last myself, The Shivering Swede.
They had cut out a square hole in the ice, and Hamalainen went down without hesitation. Then Vladimir, then myself. Back up on the little bridge, Hamalainen hauled the thermometer out of the water. Temperature had gone up.
"Four Centigrades!" he shouted. The echo answered from all around the little lake: "+4C! 4C!! 4C!!!" He sat down on the icy planks, sour. "Boys, he said: Bathing season is over..."
------
This is one of the reasons why I have not made myself heard for a certain time. The other is that the wellknown glass-globe of film cutting has been lowered over Maja & Me. We shall be out around the end of April. Until then, let me quote a favourite line about the mood of these here days:
"April is the cruellest month, breeding. Lilacs out of the dead land, mixing. Memory and desire, stirring. Dull roots with spring rain..."
1922. T.S.Eliot, The Waste Land

NATTBOK / NIGHTARY

2009-03-10T02:09:00.000-07:00

Fascist? Javisst!
Visst kan man bli fascist i Perstorp. Tanken överrumplar mig när jag stirrar ut genom Pågatågets skitiga fönster mot ett iskallt och snöblött mittelskånskt samhälle. Raden av nerslitna enfamiljshus hukar med blinda fönster. Själva det smutsgula teglet verkar nordtyskt som ett hån mot färg och livsglädje.
De enda människor som rör sig flyr från regnskydd till regnskydd. En näve skolungar från världens eländigaste hörn huttrar på perrongen i korta midjejackor och tygskor. Vi som redan slagit oss fram till en plats i kupén hälsar dem med en avvisande tystnad. Vad har dom att göra här i arbetslöshetens rike?
Den beramade krisen har tryckt sitt fula ansikte mot själva landskapet, så som den enfaldige mördaren glor in genom köksfönstret en senvinterkväll. Och tåget! Vart är denna eländiga, nerskitade, ounderhållna vagn egentligen på väg? För min del kan jag svara: Till mörkrets hjärta, till det nakna vittnesmålet från Auschwitz på Stadsteaterns scen i Helsingborg: Primo Levis monolog ”Om detta är en människa”.
Men ägna också en tanke åt fångvaktaren. Vad kunde man bli för en människa, utan kärlek i detta arbetslöshetens och hyperinflationens Weimartyskland, revanschismens häxkittel? Hur lätt var det inte att bli en Kapo, en förhärdad plågare av individer förnedrade till boskap. Offren bar tre tecken på bröstet säger Levi: grönt för Kriminella, rött för Politiska, gult för Judar. I hanteringen fanns dock bara två kategorier: Arbetsföra och Icke arbetsföra.
Vi får vackert lära oss också något om grymhetens grogrunder. Den faktiska hopplösheten. Den totala tristess som ändå någonstans måste ha en inre fond av övertygelse om att något bättre måste finnas. Någonstans, trots allt. Även för mig eländiga människa i brödkön.
Den gången var det nationalsocialismen som kastade ut en hoppets livboj till de drunknande. I sin enastående studie över den tyska tjänstemannaklassen, ”Die Angestellten”, visade Siegfried Kracauer redan 1930 hur nazismen systematiskt och symboliskt graderade upp ambitiösa arbetare och lägre tjänstemän i ett civilmilitärt system med uniformer, förtjänstmedaljer, gruppresor och vandringsutflykter med sång och muntrationer. NAPD byggde till och med om restaurangerna så de fick trappor uppåt till ett högre plan, reserverat för de utvalda. Där iscensattes föreställningen om ”någonting bättre”.
Nåväl. Här i Perstorp blir vi gunås inte fascister. Men blir vädret inte bättre röstar vi med sverigedemokraterna.

Dagens citat, 4 mars 2009

2009-03-04T03:13:00.000-08:00

"I den mån som den nuvarande krisen fördjupas är det naturligtvis inte osannolikt att de ekonomiska problemen kommer att uppfattas som orsakade av vissa systemfel i den liberala världen som sådan."
Johan Lundberg, chefredaktör Access

NATTBOK / NIGHTARY: Författarupproret / Writers' Rebellion

2009-02-26T00:21:00.000-08:00

Om det är några man ska akta sig för att reta upp så är det författarna. Vore jag nu kulturminister - vilket Gud förbjude - skulle jag snabbt dra in klorna, hissa parlamentärflagg och lägga fram några acceptabla kompromissbud. Det mullrar nämligen åter i rättens krater!
Sveriges Författarförbund har alltså rakt av kallat kulturutredningens förslag att nationalisera Författarfonden för ”krigsförklaring”. Här en liten frontrapport.
Ordvalet fick nämligen omedelbart skrivarna på benen. Båda de stora salarna i Författarnas hus i Stockholm fylldes ut i korridorerna av det utkallade protestmötet förra veckan. Stämningen var ilsken och munter. En ljuv doft av ’68 fyllde lokalen. Det var hur kul och livgivande som helst mitt i "krisen".
Syster Siv Arb föreslog att vi skulle strömma in på biblioteken och bära ut våra böcker som vid den oförglömliga Biblioteksaktionen i förra århundradet. Broder Sebastian Lybeck som legat framför schaktmaskinerna vid Altaälven bad om en kätting och ett kraftigt hänglås så skulle han fjättra sig var som helst i det fria ordets namn. Den förflutna statssekreteraren uppmanade alla att skriva giftiga inlägg i sina spalter. ”Det ska göra ont att läsa morgontidningen!” sa hon med adress till regeringens samtliga ministrar.
En landsflyktig rysk författare höll föredragning om Sovjetmakten och litteraturen. Det föreslogs att kulturutredningens direktiv skulle kallas ”stalinisering”. Mötet enades dock om det mer samtida västeuropeiska uttrycket ”berlusconisering”, dvs en långsam kvävning av upphovsrätt och yttrandefrihet genom omväxlande statskontroll och privatisering av media och kulturinstitutioner.
För vad gäller striden egentligen, i vårt fredliga och alllmännyttiga land? Jo, att författarnas ersättning för folkets avgiftsfria boklån,”bibliotekspengen”, inte längre ska få förvaltas (och solidariskt fördelas) av upphovsmännen själva i Författarfonden. Vilket hittills alltid skett i gott samråd med kulturdepartementet. Men nu ska pengarna underställas en Generaldirektör i en ”enrådsmyndighet” och därmed dras tillbaka in i statskassan för nådig disposition. Är det något författare är bra på, så är det ordval. ”Enråd” är motsatsen till ”samråd”. Så det så. Och är det något de gillar så är det luft i luckan! Därav krigsförklaringen.
Måndagen den 2 mars kl 17 osv. startar publika upptåg och författarprotester på Sergels Torg mitt i Stockholm, sedan party på Kulturhuset övervåning Café Panorama.
Uppretat men fredligt. Kom och se, kom och hör! Följ förvecklingarna på forfattarforbundet.se
**********************************************
Swedish Writers' Rebellion
Ending a General Report on the nations cultural policies has been proposed to the gouvernment to move the so-called "Library buck" from the autonomous disposition of the writers themselves (in perfect concord with the Department) of the Writers' Fund into a new gouvernemental Super-Authority, directed by a Gouvernor General armed with a "one-rule" directory (note the expression). This "library buck" is a proportional sum directed to our Fund by the Treasury, for solidary distribution among writers in exchange of free access for the people to our books on the shelves of all public libraries in Sweden.
The reaction was immediate. At a general meeting in the Writers' House (Stockholm) a number of m/68 protest actions were proposed, together with more contemporary methods. The mix of joy and anger had a sweet smell of rebellion.
Do follow what will happen at the home page of the Swedish Writers' Union. Should you be around, do meet up at the central Sergel Square of Stockholm coming Monday, March 2, from 5 p m, and on. Bring experience and initiative, or just listen. More information in English at http://www.forfattarforbundet. se See you.
-------------
Fick just mail från en klassisk frontkämpe på resa:
Är med i protesten från New Delhiu (tillfälligt)! Din Sigrid Kahle

Boktips / New Words for an Old World

2009-02-26T00:18:00.000-08:00

Ett betydelsefullt inlägg av Tariq Ramadan m fl om hur vetenskapen och konsterna ska återvinna sin plats i den samtida muslimska världen; köps på nätet.
Radical Reform : Islamic Ethics and Liberation (Tariq Ramadan)
Leading European Muslim puts forward a radical proposal that gives modern science and culture a place in Islamic thought.
List price: $29.95

The Angel's Part - Änglastämman

2009-02-15T23:21:00.000-08:00

"La parte dell'angelo" - The Angel's Part - is a musical phenomenon created when, for example, a quartet pitches the singing in a selected space, like a church, so that a new voice is heard. In our film-at-work we documented just that, in the Chapel of Pietrabruna, Liguria (It) where the four old olive farmers sang the Missa dei Defunti - the Obituary Mass - for us. Here is a taste and a teaser of that. The pitching of the voices comes at the very end of this 2,5 min's mini-movie and should be fully perceptible if you use your headphones.
Hope you enjoy it. Carl Henrik & Team

"Änglastämman" skapas här av fyra gamla olivodlare i Pietrabruna, Ligurien, när de sjunger Begravningsmässan i kyrkan med en särskild pitch i finalen. På svenska kallas det ibland "överton". Den här teasern återger material vi samlat in för en film-under-arbete med samma namn.
Bild Maja Borg (filmad med Nikon D90), ljud (5.1) Martin Johnson. Produktion SouthernSweden.Se

Harg! "Music Of The Place"

2009-02-07T10:20:00.000-08:00

http://www.youtube.com/watch?v=bNrR8oulr1U

We just published this little "teaser" on YouTube from our new film - a soundscape from the parish where I grew up, Västra Harg.
Soon on SVT Swedish Television

Nattbok:Barmark / Nightary: Bare ground

2009-02-04T02:22:00.001-08:00

Ut på slätten, magervinter (hommage à Andrew Wyeth)
Obegripligt att någon kan älska detta land mellan slätt och skog som nu strömmar förbi utanför kupéfönstren! Tåget har störtat ut ur Kolmårdens mörker och schavar vidare mot Norrköping. Allt är februari, barmark fläckad av snö. Låga kullar med håglösa träd och kilar av svartrisig gran, annars allt hållet i sofistikerat mullvad och oliv. En trashank som plundrat klädboutiquen och nu kommit ut på öppen gata. Ett landskap som bräckts mellan skog och slätt, så som Bråviken i ögonvrån är bräckt mellan hav och insjö. En obeskrivlig övergivenhet, en tristess. Som jag älskar.
Som man älskar sin barndom kanske. Ytterst försiktigt, en tunn is med svart vatten därunder. Minsta knakning, och jag rycker blixtsnabbt tillbaka till fast mark. In i närvaron. När vi filmade Barnen på slätten hade jag inget val. Kullarna, trädraderna, korna strödda in i hagarna, de slitna och förvirrade kåkarna - allt detta skulle avlockas en motsägelsefull skönhet.
Det hjälper om man vet var man ska sätta foten. Vi filmade nattfisket vid sjön i fullt mörker och jag visste exakt vilka stenar som inte var slippriga - efter 50 år. Ger det inte trygghet så ger det i vilket fall kontinuitet. Ett bestämt slags lugn: ligger du kvar där stenajävel så lever ju jag fortfarande, trots allt!
Vi går alltid tillbaka till målarna när vi filmar. Helt enkelt eftersom de lär en att renodla motivet. Här skulle vi nu alltså hamna någonstans mitt emellan Helmer Osslunds mäktiga skogar och prins Eugens himmelsvida slätter. Vi skulle få hacka upp dem, blanda och strö över det land som sannerligen förtjänar att kallas Mellansverige. Vintertid.
Skulle jag filmat den här dagen i det här landskapet hade jag fått leta länge i konsten. Och slutligen funnit barmarkens och snöfläckarnas oöverträffade mästare, Andrew Wyeth. Min absoluta favorit, vintertid. Så kan man överleva, i konsten.

När jag letar efter bilderna på nätet ser jag, skakad, att Wyeth nyss gått bort, just i detta vinterland, den 19 januari 2009, vid 91 års ålder (”Winter 1941” nedan).

Om vänskap

2009-02-03T12:04:00.000-08:00

Stephan Linnér skrev en oemotståndlig krönika i Kvällsposten om sitt kamratgäng som, fast deras vägar skilts, nu träffats regelbundet i 42 år. Jag inbjöds till en kommentar. Här är den.
**************************************************************************************
Om vänskap
Oh, mes amis - il y a nul ami! “Ack, den som har så många vänner, har ingen riktig vän!” Den sucken lär första gången ha undsluppit Aristoteles men har överlevt tack vare ovan citerade fras i Montaignes kanske mest kända essä, Om vänskapen. Finns på svenska i lysande översättning av Jan Stolpe. Tolkningarna av just den passagen är legio, men jag föredrar den citerade.
Vad Aristoteles säger är nämligen att den som är omsvärmad av många vänner kanske ändå blir stående ensam när vinden vänder? Helt enkelt eftersom han eller hon inte vårdat den riktiga, djupa och livslånga vänskapen som övervinner gräl och förlåter synder. Men som också behöver julkort och födelsedagshälsningar och Facebook.
Min finländske kollega i Paris muttrade en gång om sin sista stora förälskelse: "Vet du, Carl Henrik, jag tror jag träffat någon som kommer att gråta vid min grav!"
Det är ändå så att de riktiga vännerna kan räknas på ena handens fingrar. Personer som man alltid kan falla tillbaka på när den egna förmågan sviker. En människa som man kanske inte ser på åratal men som plötsligt står i dörren med samma leende - och tiden suddas ut!
Det handlar om folk som ser igenom de yttre lagren och utan att genera sig går på kärnan. Vid en skilsmässa (helvetets ställföreträdande här på jorden) var jag så djupt nere man kan komma och begrep inte vem jag kunde vända mig till i min nöd. Syskonen var helt hopplösa eftersom deras enda reaktion var “Du valde henne själv och nu får du rycka upp dig och ta ditt ansvar!” Föräldrarna var otänkbara eftersom allt de skulle ha att komma med var förmaningar. De egna barnen bara fnös och hade ingen lust att ta ställning i affären. Gamla eller nya kärleker var lika omöjliga eftersom de bara tänkte på att rycka in i luckan - eller faktiskt blev svartsjuka på den stora kärlekssorgen! Ty sådan är människan... kanske.
Då dök det upp en gammal vän från studentåren. Han lyssnade tyst på min historia, och så sa han: “Behöver du pengar?”
Konkret och rakt på sak. Utan sentimentalitet. Helt enkelt befriande.
Det kallar jag vänskap.
....................................
1 kommentar, från "Hogrelius"
Vänner kan försvinna ut ur ens liv av olika orsaker. En av mina bästa vänner fick en slipskiva i sitt huvud vid 15 års ålder.Nyförlovad och skulle gifta sig. Jag hade känt honom sedan jag var 8 år trots att han var 4 år äldre. Vi 12 började vi spela trumpet ihop,sedan lyssnade vi på jazz.Han lärde mig allt om Charlie,Dizzy ,Miles osv. Putte Sjödin var en lovande målare fick hänga på vårsalongen på Liljevalchs men han bara försvann in i döden. Har saknat denna vän i hela mitt liv,har hans självporträtt i olja på min vägg och ser honom varje dag. Åren går men samma känsla finns kvar. Skilsmässor är nästan värre än döden. Det tog mig nästan 5 år att komma vidare. Då behöver man vänner men vart tog de vägen?

What the President reads

2009-01-19T12:29:00.000-08:00

I subscribe to Abe Books, and this is what they sent me tonight. I am happy to find, among others, our friend Derek Walcott cited here - I was one of his translators into Swedish (ante the Nobel Prize).
Abe Books is a decent American literary site and this is their link, if you wish: http://www.abebooks.com
...................

Barack Obama's Favorite Books

The often repeated claim that Barack Obama will be America’s most bookish president is probably a little harsh on the 43 past residents of the White House. Recently Karl Rove, George Bush’s Deputy Chief of Staff from 2004 until 2007, revealed his boss read 95 books in 2006 and another 51 in 2007 but no-one is praising Mr Bush’s devotion to the written word.

Still, Barack Obama is clearly an avid reader and literature has massively influenced his politics. He talks about books at the drop of a hat, is frequently seen with a book in his hand and, of course, has penned two worldwide bestsellers himself. He has won Grammys for the audio versions of both his books – Dreams From My Father and The Audacity of Hope. He even used book tour appearances designed to promote The Audacity of Hope as thinly-veiled political rallies to position himself as the next Democratic contender for the presidency.

Books by him, about him or read by him sell. Signed copies of his books are now extremely collectible and in November AbeBooks.com sold a signed copy of Dreams From My Father for $5,500.

The last time someone from Chicago talked this much about literature we ended up with Oprah’s book club. Obama’s book club might be unofficial but it has influenced book sales for the past 12 months. What’s Barack Obama’s favorite book? is a common question posed on the Internet search engines every day.

In May, he was photographed carrying Fareed Zakaria’s The Post-American World as he walked across the tarmac at an airport in Bozeman, Montana. The book outlines America’s declining influence in international politics – was he formulating policies for dealing with rising powers like China, India and Brazil?

In October, the New York Times asked Obama to provide a list of books and writers that were significant to him. Here goes – Ralph Waldo Emerson, Thomas Jefferson, Mark Twain, Abraham Lincoln, James Baldwin, W. E. B. DuBois’ Souls of Black Folk, Martin Luther King’s Letter From Birmingham Jail, Toni Morrison’s Song of Solomon, Graham Greene’s The Power and the Glory and The Quiet American, Doris Lessing’s The Golden Notebook, Alexander Solzhenitsyn’s Cancer Ward, John Steinbeck’s In Dubious Battle, Robert Caro’s Power Broker, Studs Terkel’s Working, Adam Smith’s Wealth of Nations and Theory of Moral Sentiments, and also Robert Penn’s All the King’s Men – a novel about a corrupt Southern governor (Rod Blagojevich anyone?). And then there were his theology and philosophy influences - Friedrich Nietzsche, Reinhold Niebuhr and Paul Tillich.

He mentioned Morrison’s Song of Solomon many times during his Democratic and Presidential campaigns in 2008, including in an interview with Rolling Stone magazine where he listed Shakespeare and Ernest Hemingway’s For Whom The Bell Tolls as key influences (incidentally, John McCain also named For Whom The Bell Tolls as his favorite read). Herman Melville’s Moby Dick, E.L. Doctorow and Philip Roth have also cropped up in interviews. Parting the Waters by Taylor Branch – a Pulitzer Prize-winning book about Martin Luther King – is another favorite. With two young daughters - Malia and Sasha - to entertain, he’s read all seven of the Harry Potter books.

Once the votes were cast and he was Washington-bound, Team of Rivals by Doris Kearns Goodwin became the Barack book of the moment. It describes how Abraham Lincoln brought his political enemies into his cabinet in order to harness their skills. A student of Honest Abe, Barack mentioned the book several times in interviews.

Later in November, he left his Chicago home carrying a hardcover copy of Lincoln: The Biography of a Writer by Fred Kaplan – clearly getting in some last-minute homework before beginning the process of naming his cabinet. In the same month, he was spotted carrying a copy of Derek Walcott’s Collected Poems 1948-1984. Poet Elizabeth Alexander, a close friend, is reading at his inauguration.

NATTBOK / NIGHTARY

2008-12-29T07:09:00.000-08:00

Stop killing Palestinians - and Israelis!

********************************************************************************
(polaroid)
jag kör rakt ner i skogen till hemsocknen och solen sänker sig i molnbruset vid horisonten som Ariadne vid Naxos rewind
trädnymferna redan draperade i frost i tonande färger från karmosinrött till vintergrått - domherrebröst!
varför lämna detta land

Skönheten och Närheten
Greby, i mellandagarna
"De enda fåglar han kan identifiera sig med är trollsländorna"

Den som kan skriva sådana rader får man ta på allvar. Jag läser alltså Peo Enquist som så många andra den här julen. Han är den författarkollega jag följt längst. Jag blev också den förste som refuserade honom. Det hände i Uppsala på 1950-talet då jag var redaktör för studenttidningen Ergo. Enquist var huvudsakligen höjdhoppare, en spindelliknande man som enastående ensam skuttade över en ribba längst in i gymnastikhuset. Nu ville han utöka registret med några klena skämtteckningar i tidningen. Jag skickade alltså tillbaka dem med en syrlig kommentar. Det har han aldrig förlåtit.

Men vi har förblivit vänner och haft en egendomligt parallell bana, från Uppsala och debuterna, ner till Stockholm, så småningom vidare till Paris, sen Köpenhamn, och tillbaka till stan igen. Nu delar vi dessutom berg eftersom han rastar sin hund på Fåfängan (från västra sidan) och jag min (från östra sidan). Vi delar också ett slags märkliga invändningar har jag sett i kritikfloden, nämligen att "läsaren" (dvs kritikern ifråga) tycker att författaren gömmer sig i verkets sköna form och aldrig lyckas bli personligen synlig. Alltså privat. "Skönheten är Svenstedts stora problem", skrev Hans-Erik Hjertén om mig redan på 70-talet.
Och idag befinner befinner vi oss i kådisarnas och tampongernas litterära tidrymd, gardellianismens säsong. Kritikerna vill ha författaren blottad och upplagd till beskådande. Ju mer skamlös och personlig desto mer äkta och "tillgänglig". Argumenten görs naturligtvis demokratiska: Läsaren vill riva masken av clownen för att han eller hon ska bli en av oss. Det handlar faktiskt om en återklang från 60-talets skuggsida. Alla lika är lika med alla jämlika.
Jag var filmkritiker då och lyfte fram Michelangelo Antonionis stränga koreografier och rollspel, mänskliga matriser av en bedövande skönhet och sorg. L'Avventura-Äventyret blev utskrattad och utvisslad i Cannes; BoWiderberg hittade Antonioni gråtande bakom stora scenen efter presskonferensen. Idag är filmen naturligtvis en klassiker för alla tider. Den ångest och existensiella vilsenhet hans figuranter uttrycker är sant tidlösa.Naturligtvis. Genom att levandegöra strukturerna blir mönstren, krafterna och lagarna - och individerna som rör sig i dem och rörs av dem - just "tidlösa". Det gäller för "Krapps sista band", för "Hundra år av ensamhet" eller för "Afrikanen", för att nu välja Nobelpristagare från tre samtida decennier.
Det är inte svårt att se hur opinionstrycket naggar också Enquists integritet i kanten. Han försvarar sig genom att kalla huvudpersonen "han". Det är också ett sätt att överhuvud taget orka skriva om något så flyktigt som individen i sin enskildhet. Stefania som jag arbetade med så länge brukade säga att våra filmer ville fånga hur individer ageras mer än hur de agerar.
Kuriöst nog ser jag när jag återvänder till recensionerna av min debutbok Kriget från 1965 (nu återutgiven) att just Per Olov Enquist i Bonniers Litterära Magasin förebrådde mig för just detta.

NATTBOK / NIGHTARY

2008-12-21T01:07:00.000-08:00

Mellanköping, i juletid 2008
Mellan två tåg hamnar jag på lunch-hyllan i Stora Hotellet i Mellansverige. Det var länge sen sist, men inget är förändrat. Fast det är ganska tidigt på dagen sitter redan gulascherna där, fixarna, schoksarna och skojarna. De är lika feta och bullriga som alltid, bredbenta i kostym med smala ränder och högblanka skor. En svettpärla vid tinningen och lite glest mellan hårstråna.
Han på min vänstra sida har med sig en ung invandrargrabb som han kallar "min bodyguard". Skruvad keps och rosengårdspyjamas från Nike. En smart kamrat som lyssnar intensivt när farbror skroderar om hur man gör affärer och kläcker fräckisar till den blonderade trissan. Klassisk krogscen.
På min högra sida sitter två stycken till, mer diskreta och alltemellanåt viskande. Men samma virke, vikt och kostym. Samtliga begär vinlista till dillköttet och tar in en liten konjak till kaffet och dammsugarn. Och jag förstår återigen Mellansverige!
Här finns nämligen ingen Finanskris. Här finns helt enkelt inga finanser, i vanlig mening. Dessa gossar går runt på kontanter. Deras plånböcker putar av kraftfulla sedlar som ibland ramlar ut på golvet vid betalningen och väcker stor skämtsamhet vid grannbordet. "Har du spräckt västen, Lasse lille?!" Deras affärer kan ingen se in i, inga kontoutskrifter finns någonstans, de spottar tre gånger när de går förbi banken. (En gång när jag hoppade på tåget med en bekant som är antikhandlare, slängde hans kollega upp en sedelbunt "ifall det blir affär". Där låg 30.000 kronor hoprullade.)
I Mellansverige överlever man kontant, lättflytande mellan finansvalparnas konkurser och arbetarklassens varsel. Cash is king. De förra måste sälja sin Porsche till vrakpris och bland de senare dyker det alltid upp stålar till ett begagnat vrålåk. Och så vidare.
Samma afton återfinner jag dem, nu i sydstatsversion, på Ola Salos föreställning som Jesus Christ Superstar. Frugan till den ene - poängen med dessa vivörer är att de förblir stadigt gifta mellan snedstegen - vänder sig till maken just när ljusen tonas ner och trumpetar: "Här är programmet, Johan, så du vet vad som händer!"
Det som händer är som bekant Kristi sista dagar och död.