*

Årsdag för Egyptiska våren, kom med och fira

2012-01-25T00:01:00.000-08:00

I Stockholm? Kom då med på en promenad till Egyptiska ambassaden (från kl 16), Strandvägen 37 vid Djurgårds-bron,för att visa solidaritet med den Egyptiska Våren och kräva civilt styre i nationen. Ingen dress-code men själv tar jag grön T-shirt och röda sockor :-)
You in Stockholm? Join us then for a demonstration at the Egyptian Embassy, Strandvägen 37, in demanding that the military hand over the power to civilian administrations. How about red socks and green shirt for dress-code?

Hi-Five för lite vinter! Hi-Five for some snow at last (in Stockholm)

2012-01-24T12:00:00.001-08:00

Utesluten-innesluten / Included-excluded

2012-01-14T12:44:00.000-08:00

En laddad och ominös julklapp ramlade in från nätet, släktforskningsprogrammet "Geni". Eftersom mor min hade 32 kusiner har jag inte ordning på alla varför jag prövade första klicket som var gratis. Men redan på sidan 2 dök det ord upp som fick mig att returnera gåvan till avsändaren: "Blodssläkting".
Den som på minsta sätt berörts av den nationalsocialistiska hatkulturen reser omedelbart ragg inför uttryck som Blut och Boden, "Blod och jord". Det var hitlerpropagandans högspänningshinder ut mot folk ("raser"), kulturer och religioner som skulle uteslutas ur den "ariska" gemenskapen, underkuvas eller skoningslöst utrotas.
Naturligtvis var de täckord för Hitlers revanschistiska maktbegär. Men de döljer också något mer djupgående och mer allmängiltigt: ett ställningstagande i frågan om uteslutning eller införlivning, exkludering mot inkludering. Där delar sig allas våra sociala mönster i två distinkta fält.
Jag pysslar gärna med släktforskning för att ansluta så många som möjligt till den lilla krets på jorden som bär våra släktnamn. Men börjar man blanda in blodet, då är det ju för att utesluta alla som inte är frukten av familjens parningar, eller hur?
Det hela blir fullkomligt absurt. Hur ska vi t ex göra med dem som i min barndom helt öppet kallades "horungar", en hopplös mellankategori i vars ådror samma blod rinner men som vi tamejfaktiskt inte vill ha med att göra vid nästa arvsskifte!
Exakt här ligger en högexplosiv fråga som alla ultranationalistiska propagandister utlöser - i sin maktpolitik! Och mörksens män vilar aldrig. Idag marscherar Jimmie Åkesson från Ivetofta trots sin vita skjorta i samma svarta armé av uteslutare som Viktor Orbán i Budapest eller Marine le Pen från Pas de Calais.
Lyckligtvis föreligger motmedicin för nya generationer som inte haft svartskjortorna på tröskeln. Bättre julklapp än "Geni" har varit Elisabeth Åsbrinks "Och i Wienerwald står träden kvar" eller Annika Thors "Om inte nu så när": inkluderande litteratur om exkluderandets politik.
*********************************************
This is a reflection on the ominous word "blood relative" that appears in an internet program for genealogical research, "Genius", offered to me for Christmas by a sweet person with the best intentions. But any one who has been touched by the nazi nomenclature immediately reacts on words like "Blut und Boden", Blood and Soil. We have seen these strong expressions used for the exclusion of individuals, families, cultures and "races" as a simple cover-up for power policies - and extinctions.
My mother had 32 cousins, so I would not mind finding as many persons as possible to INCLUDE in our little band of redheads. But do not try to use our blood to EXCLUDE any one with such a horrible argument.
A number of books were, happily enough, published in our country also last year to shed light over what happened around this question in the somber 40's, among them Elisabeth Asbrink's "Och i Wienerwald står träden kvar" (And the trees still stand in the Wienerwald) that I would higly recommend for English translation!

God Fortsättning och Happy New 2012!

2011-12-24T01:29:00.000-08:00

Mitt julkort till dig - "The Yellow Leaf"

"Sverige ut ur Afghanistan!"

2011-12-16T07:11:00.000-08:00

Här är länkarna till Anders Ferms m fl skarpa tal utanför Riksdagshuset mot Sveriges förlängda krigsinsats i Afghanistan - med stöd av Miljöpartiet! Film: Jan Lindqvist

http://vimeo.com/33739194

http://www.youtube.com/watch?v=_Xt_GHVAKbI&list=HL1324018388&feature=mh_lolz

Hjärnbrist?

2011-11-19T10:24:00.000-08:00

CHs NYHETSBREV, utkommer vid behov:
Norske statsåklagaren i målet mot Anders Breivik har begärt att få skiktröntga terroristens hjärna. Det skulle kunna utvisa om hans mordlust sprang från någon synlig missbildning bland de vanliga vindlingarna. Dass lässt tief blicken, som tysken säger.
Den stora revolutionen i synen på brott och straff kom i mitten av 1800-talet då flera berömda forskare lyfte bilden av de kriminella ut ur kyrkans synd- och nådebegrepp. Brottet avkristnades. Straffet kunde hädanefter utmätas gentemot den materiella och sociala skadegörelsen. Det blev helt enkelt mätbart på denna jorden. Där börjar den moderna, naturalistiska tiden i en paradoxal spegelbild.
Men någonstans hade ju ändå något gått snett? Det ena huvudspåret till brottets upphov blev nu arv och miljö. Det andra blev just missbildningar eller skallskador.
För många år sen gjorde vi en dokumentärfilm om Cesare Lombroso, militärläkare under Italiens "enande" på 1860-talet, dvs Söderns underkuvande med Nordens lombardiska militärmaskin. Vi lärde oss då att under rensningsaktionerna i Syditaliens byar och skogar samlade doktorn på skallar, kokade rent, rangerade och observerade. Hans "Aha!" kom när en av "banditerna" visade sig ha en extra kavitet i skallbenet: la fossetta occipitale mediana. Så föddes den positivistiska kriminologin. Men också uttrycket "att ha ett hål i huvudet".
Trots att skallforskningen, frenologin, råkat i totalt vanrykte efter nazismens rasbiologiska haveri, dyker ideligen samma pseudovetenskapliga jakt på en fysisk "roten till det onda" upp i kriminologin. Nu har den alltså nått Højesteretten i Oslo. Som dock höll huvudet kallt och avslog åklagarens begäran.
Vare sig vi gillar det eller inte ska Anders Behring Breivik dömas som en av oss.

/Professor Lombrosos text till bilden ovan lyder: "Revolutionära och politiska kriminella, dårar och galningar". Skallarna finns på Museo Lombroso i Turin. Även hans egen. I sprit. Vi var där/

The Norwegian terrorist Anders Behring Breivik is supposed to undergo brain scanning. One always hopes to find "a hole in the head" behind a criminal mind. If you do not read Swedish, check out the original story by googling on "Cesare Lombroso". This Italian military surgeon from the 1860's initiated the whole story...

Veckans Träd, Tree of the Week

2011-11-10T03:38:00.001-08:00

Hokkaido? Årsta!

Vad är lycka? What is happiness?

2011-10-29T15:28:00.001-07:00

Lycka är att en lördagkväll i oktober ta den gamla blå Volvon 740/88 och köra rakt ut i skogen till den nyss nedläggningshotade Boxholms Folkets Hus Bio som är knökfull till sista plats, för att se Metropolitans nyinstudering av Mozarts Don Giovanni med världens stora sångare i direktsändning, tillsammans med andra tanter och gubbar borta i New York. När The Bad Guy sjunkit ner i jorden tar dom där borta tuben hem till Bronx eller Brooklyn. Vi här hemma tar Blåklintsbussen till Mjölby, Mantorp och Kisa.

Happiness is to drive the old blue Volvo straight into the woods to the seemingly doomed Boxholm Bio, but now jampacked for the live transmission of Metropolitan's opening of Mozart's Don Giovanni with the world's most outstanding singers. When the Bad Guy has gone down the drain, the newyorkers take the tube back to Brooklyn or Bronx while we board the Blueberry Line Bus to our little communities of Inner Sweden.

Dagens träd, Tree of the day

2011-10-29T00:53:00.001-07:00

Lindallé, första frost; Lind alley, first frost

Grävskopans klagan - Il pianto della scavatrice

2011-10-26T00:55:00.000-07:00

I kväll onsdag 18.30 ger Radioteatern en "anteprima" av sin dramatisering av Pier Paolo Pasolinis fantastiska dikt "Grävskopans klagan".
Radiopremiären är fredag 28.10, därefter på SR Play.
Missa inte!

Tonight 6.30 PM at the Italian Institute of Stockholm will be presented in "anteprima" a dramatized version of PP Pasolini's fantastic poem "Il pianto della scavatrice".
Broadcasted on Friday 28, then SR Play.
Don't miss that!

Pasolini återfunnen - Pasolini ritrovato

2011-10-21T02:06:00.000-07:00

26 oktober, onsdag, kl. 18:30
Italienska Kulturinstitutet, Gärdesgatan 14
Hyllning till Pier Paolo Pasolini.
Pasolini återfunnen
Filmaren och författaren Carl Henrik Svenstedt introducerar uppspelningen av ett band innehållandes Pasolini sista presskonferens som han gav på Filmhuset i Stockholm i oktober 1975, bara några få dagar före hans död, samt det dramatiska radioreferatet som förkunnade den tragiska händelsen.
Katarina Frostenson, poet och akademiledamot, och Göran Greider, författare och chefredaktör för Dala-Demokraten, introducerar ett antal av Pasolinis poetiska texter som de valt ut och som kommer att läsas upp av Isabell Sollman (på svenska) och Daniela Svensson (på italienska). Därefter kommer producenten Henrietta Hultén att berätta lite om det återfunna bandet och spela upp ett sista avsnitt ur det.
Radioteatern ger sedan en unik förhandspremiär på Italienska Kulturinstitutet av den iscensatta dikten Grävskopans gråt (Il pianto della scavatrice) med Anna Wallander, i regi av Susanne Skog. Vidare kommer pianisten och kompositören Mats Persson att spela stycken inspirerade av Pasolini av bl.a. Ennio Morricone och slutligen visas en serie bilder på Pasolinis Stockholmsvistelse, tagna av den brasilianske fotografen Jan Lage Vianna.
Aftonen arrangeras av Carl Henrik Svenstedt i samarbete med Italienska Kulturinstitutet, Radioteatern, Svenska Filminstitutet och Rönnells Antikvariat.
................................................................................
letteratura
26 ottobre, mercoledì, ore 18.30
Istituto Italiano di Cultura, Gärdesgatan 14
Omaggio a Pier Paolo Pasolini
Pasolini ritrovato

Lo scrittore e regista Carl Henrik Svenstedt introdurrà l’ascolto della registrazione dell’ultima conferenza stampa che Pier Paolo Pasolini diede a Filmhuset alla fine di ottobre del 1975, pochi giorni prima della sua tragica scomparsa, e l’ascolto del drammatico servizio radiofonico che riportò la notizia della morte.
Katarina Frostenson, scrittrice e membro dell’Accademia di Svezia, e Göran Greider, scrittore e giornalista, sceglieranno alcuni testi poetici di Pasolini, che verranno interpretati dalle attrici Isabell Sollman (in svedese) e Daniela Svensson (in italiano).
Dopo un intervento di Henrietta Hultén, che introdurrà l’ascolto della parte finale del nastro ritrovato, la Radio Svedese proporrà un’anteprima della rappresentazione teatrale radiofonica ispirata al componimento poetico di Pasolini Il pianto della scavatrice (con Anna Wallander, regia di Susanne Skog).
Il pianista e compositore Mats Persson suonerà dei pezzi ispirati a Pasolini.
Durante la serata verranno mostrate delle fotografie di Pasolini scattate a Stoccolma, a Filmhuset, dal fotografo brasiliano Jan Lage Vianna, nel 1975.
La serata è organizzata da Carl Henrik Svenstedt, in collaborazione con l’Istituto Italiano di Cultura, Radioteatern, Svenska Filminstitutet e Rönnells Antikvariat

---------------------------------------------------------------------------------------

Angelus Novus - Den nya ängeln

2011-10-12T05:02:00.000-07:00

ANGELUS NOVUS är titeln på en målning av Paul Klee.
WALTER BENJAMIN skrev i sitt "historiefilosofiska testamente" före sin död att denna ängel, upplyst av ett eldsken från Paradiset, drivs framåt av Progressionen med ansiktet vänt bakåt mot Traditionen.
ENSEMBLE SYD, den nya kören från Malmö, har valt Den nya ängeln som rubrik för sin konst-konsert på
ERIC ERIKSSONHALLEN (fd Skeppsholmskyrkan)
SÖNDAGEN DEN 16 OKTOBER KL 15. Fri entré
ÄNGLASKÅPET, en videotriptyk av Jan Cardell och Carl Henrik Svenstedt, får samtidigt vernissage.
TOMAS BOLME reciterar Benjamins texter.
VÄLKOMNA! FRI ENTRÉ
-------------------
ANGELUS NOVUS, the painting by Klee, quoted by Walter Benjamin, stands as front figure of the "art-concerto" by Ensemble Syd of Malmö.
When?
SUNDAY OCTOBER 16 AT 3 P M
Where?
At THE ERIC ERIKSSON HALL, Skeppsholmen, Stockholm
What more?
THE ANGELS'BOX
Art show by Jan Cardell & Carl Henrik Svenstedt
TOMAS BOLME recites Benjamin
WELCOME! FREE ENTRANCE

Veckans träd

2011-09-26T10:52:00.000-07:00

Hängpil september, Årstaviken

Vända blad med Aurell

2011-09-11T08:58:00.000-07:00

Popplarna vänder sina silverblad i höstvärmens rökiga ljus. Kopparfärgade eklöv dansar gavott längs kajerna som i en film av Jan Troell. Man kunde tro sig vara i Piemonte eller Picardie, så europeiskt blir landet. September är oemotståndlig, årets bästa tid.
Själv vänder jag blad hos Tage Aurell, vår mest bortglömde samtidsförfattare, en septemberman också han. När genombrottet kom var han redan i femtiårsåldern.
Men vilken berättare, och vilken rackarns modernist! Han rörde sig i två höstvärldar, i värmländska Mangskog och i Sydeuropas fiskarbyar. Det är stilla samtal han för med den fortfarande övervägande del av mänskligheten som kallas lantfolk. De berättar om vardagar, slit och pyssel i det lilla, sjukdomar, lidande och lycka om vartannat. Men också väldiga svarta dramer av grekiska dimensioner, svartsjuka, hat och bråd död. Magnifikt.
Egentligen vänder jag inte blad, jag vänder skivor. I en ljudbok nämligen, ”Berättelser”, där Aurell själv läser med den röst som förtrollade min ungdoms radiolyssnare och gjorde honom till en av Sveriges mest populära författare. Han gör mina trista pendelresor till litterära upptäcktsfärder.
Aurell råkade verkligen ut för landsortsfällan. Till och med beundrande biografer som Lars Andersson tjatar om bygdemotiv. Ljudboken kallar honom ”provinsialist”. Därmed kan han arkiveras av kulturens riksarkivarier, fast han skrev europeisk journalistik och var en lika djärv modernist som Ekelöf.
Parallellt läser jag den enastående Roberto Bolanos ”De vilda detektiverna” och hans polyfoni av latinamerikanska röster. Men Aurell hade redan gjort det. I ”Svensexa” från Nya Berättelser byggs den vindlande historien om drängen Åhman upp spektralt av icke namngivna monologer, fångade i samma drama från skilda ingångsvinklar. Det är rasande skickligt, med en både torr och passionerad modernitet som måste ha fötts i kubismen. Så läs, läs om eller lyssna till Aurell, den ständige avantgardisten!

Änglaskåpet på pilgrimsvägen

2011-09-07T04:32:00.000-07:00

Pilgrimer från tyska länder och ordensriken på väg mot Alvastra och Sankta Birgittas grav i Vadstena kunde stiga i land i Söderköping för en mässa i Drothems kyrka. Anhalten mitt i slättlandet var Veta kyrka med dess underbara målningar. Sista stopp före Alvastra blev Heda kyrka med dess Himladrottning. Dra en linje mellan dessa punkter så får du fram en pilgrimsväg genom Östergötland.
De tre medeltidskyrkorna är i år visningsrum för vårt ÄNGLASKÅP. I Veta stannade vi redan till MIDSOMMAR. Heda når vi SÖNDAG 18 SEPT KL 18, Drothem SÖND 25 SEPT KL 16.
Vi påminner om att Änglaskåpet är ett samtida profant "altarskåp"i rustik stil med avancerat innanmäte som visar filmen "Änglstämman" med sidomaterial på tre videoskärmar.
Pilgrimer som hedningar är varmt välkomna till invigning och visningar! Se vidare respektive församlingarnas hemsidor.
Carl Henrik Svenstedt, film Jan Cardell, form

Lasse Söndagsbarn/The Prince of Poetry

2011-09-04T11:21:00.001-07:00

Lasse Söderberg tar sig fram genom Hemstaden på en hög cykel. I långsam skritt. Det är det närmaste han kommer en häst. Rak i ryggen som en livhusar. Naturligtvis inget hopkrupet bockstyre och våtdräkt. I ett annat sammanhang (boken "Malmö nästa!") har jag kallat hans apparition "princière", furstlig. Som det ankommer en prins av poesin.
Värdigheten är nödvändig när en stockholmsgrabb ska komma till sin rätt i Malmö. Utan att förställa sig och med bibehållande av det egna idiomet. Furstendömen har sina knepigheter.
Men detta skulle inte kunna gå utan värme och ironi. Man vet faktiskt aldrig när Lasse menar allvar eller skämtar. Första gången han kom med den sköna Angela på väg till högkvarteret på Lilla Torg och fick syn på mig uttalade han med hög röst: "Aca llega el segundo intelectual de la ciudad!" Här kommer stadens andre intellektuell...
Mina rader här är en hyllning till värdigheten, den rigorösa disciplinen, de världsomspännande vänskapsnäten och den obrutna radikalismen. Den enorma produktionen av egen dikt och översättningar av andras, från de vackraste latinska språken, finns listad på google. För att inte tala om hans Poesidagar som satte Malmö på den internationella poesikartan. Det tackar vi för.
Snart kommer i svensk TV filmen om diktarbrodern Jacques Werup och deras gemensamma kabaré Fredagsbarnen. Inte många känner till att där gick en operasångare förlorad. Och idag, söndag 4 september, avfestas han som ett 80-årigt Söndagsbarn! Vilket får mig att utbrista med hans föregångare och säkert föredöme Evert Taube: "Vamos a ballar este tango!"

Kamelerna vänder hem

2011-08-31T01:57:00.000-07:00

Vid den här tiden varje år vänder de stora kamelerna hem till byn. Du kan se dem komma vandrande längs Djurgårdsbrunnskanalen -vi talar om Huvudbyn- med långa gravitetiska steg. Lätt framåtböjda och med en puckel bestående av Lill-Kånken med stickekofta för blåsiga Gärdet och svarta lågskor för för City. Han -vi talar här om de stora hannarna- bär en finrutig fritidsskjorta från Agnès B Hommes i Paris och lediga, om än välpressade chinos. Fram till hit fortfarande barfota i väldiga sandaler. Dessa män har som kamelerna mycket stora fötter.
Vid vattenhålet KSS brygga hejdar han sig och dricker en tankfull latte. När han sätter sig ner ser man att håret grånat distingerat kring den begynnande flinten. Snart ska man sättas i disposition på en liten herrgård i Småland. Men först UD:s årliga chefsmöte. Och därifrån ännu ett storslaget uppdrag för världssamfundet!
Det finns en demokratisk värdighet kring de här herrarna. Men också en stor ensamhet. De har varit så länge ute i öknen att de tappat fotfästet hemikring oasen. Inte bara att de mött all jordens storheter, de har också sett våld och förödelse, folkmord och katastrofer. De har lärt sig tala med både risbönder och diktatorer. Nu måste de bestämma sig om de ska köpa en liten lägenhet på Montparnasse eller återvända till just Småland. Hustrun har för länge sen lämnat dem eftersom medföljandelivet är outhärdligt i Bangladesh och Bulgarien. Och flickvännen kan inte tänka sig Vaggeryd. Inte ens Schtoscholm.
Som ni förstått känner jag stor ömhet för de där karlarna. Jag ser dem ju gå ut i kulregnet utanför ambassadmuren för att dra in de flyende. Sen ställer de sig framför nån inhemsk sergeant och tillhåller honom strängt att ”så här gör man verkligen inte!” Med hänvisning till ett virtuellt FN-beslut.
De är ju också mina studentkamrater från någon residensstad i södra Sverige. Själv blev jag aldrig stor kamel. Men som kameldrivare, dvs journalist, har jag fått följa deras vindlande karriärer genom världen. Det tackar vi för.

Camels returning home
This is a short piece about the appearance of "the old camels" in Stockholm City, i.e. the greying ambassadors coming home from all over the world to the yearly "Chief's Meeting" with foreign minister Bildt in August. I comment on their age and their dignity, but also the remarkable loneliness, not to say homelessnes, of these men (we are talking here of the old males) who have spent almost all their professional life in the midst of the maddening crowd, far away from their calm and discreet homeland. In my regard they earn respect and compassion from somebody who did not become a great camel himself, but who has followed their paths as camel driver, as a writer, that is. So thank you for the trip!

"Experiment in art and technology"

2011-07-20T08:00:00.000-07:00

Ett nytt palats för konst & teknik öppnas av Tomas & Antonia Nilsson på gården i Genevad. Utställare Peter Ojstersek, Jan Cardell, Kent Karlsson och CH Svenstedts "Änglaskåp" (bilden). Video Anders Rönnlund. Invigning kl 15 lö 23 juli med visning, café och miniföredrag av Svenstedt om Experiments in Art & Technology, EAT. Håller sen öppet to-sö t o m 28 augusti. Värt en omväg! Välkomna.

A new "Palace of Art and Technology" will open this Saturday 23-7 at 3 pm at Tomas' and Antonia's art farm in Genevad, close to the city of Halmstad in Southern Sweden. 5 artists are present, and there will be an introductory talk about "Experiments in art and technology" by C H Svenstedt.The aim of the show is to create a new crossroad for technique driven art expressions of all kinds. The show will be open Thurday through Sunday from 10 am to 6 pm until August 28. You are most welcome to hit the road for this event!

The Silk Road - Sidenvägen

2011-06-28T01:25:00.000-07:00

Marilyns klänning (English below)
Jag fick aldrig krama Marilyn men jag har kramat Marilyns klänning. Den underbara vita som blåser upp så tynglöst i ”Flickan ovanpå” (The Seven Year Itch, 1955). Media uppger alltså att den nu gått på auktion i Beverly Hills för 36 miljoner.
Historien var den att vi hade fått korn på förläggare Cavefors som befann sig i landsflykt i Schweiz; det bör ha varit i början av 1980-talet. Eftersom vi befann oss i norra Italien stämde vi möte strax söder om gränsen, i en underbar liten stad vars namn jag inte vill nämna. Det kan finnas flera med samma historia.
Men just där på en slingrig Romeo och Julia-gata fick jag syn på en otroligt vacker sidenslips i regnbågens alla milda färger. Vi gick in i butiken och kände på det makalöst lätta och mjuka tyget. Barnen var med och vi berättade sidentillverkningens underbara historia.
Den gamla damen som ägde butiken hade stått och lyssna i halvdunklet. Så plockade hon fram en vacker kartong från hyllan och bad att få visa de blonda änglabarnen något alldeles speciellt. Hon öppnade asken och i den låg Marilyn Monroes klänning.
Det här är naturligtvis provet sa hon. Det skickades till Hollywood och kom tillbaka med några mindre ändringsförslag. Sen sydde vi upp en ny med det finaste siden Italien kunnat frambringa - men behöll originalet. Känn bara, sa hon.
Så tog den gamla damen upp klänningen och kramade ihop den till en liten vit boll som rymdes i hennes hand. När hon öppnade handen föll tyget ut som om inget hade hänt. Barnen fick pröva detsamma i tur och ordning och till slut räckte hon den till mig.
Så gick det till när far fick krama Marilyn Monroes klänning. Slipsen har han kvar.

Marilyn's silk dress
I never met Marilyn Monroe, but I have cuddled her dress. This is what happened. We were in Northern Italy looking for an escaped Swedish publisher. We found him and set up a meeting in a charming little Romeo&Juliet town. I don't mention the name, there might be other just like this.
Strolling in the narrow streets I came to see a stunning rainbowcolored tie in a silk shop. We went in and I told the fabulous story of The Silk Road to the children.
In the back there was this old proprietress listening. Then she said shyly that she would like to show the kids a very special thing.
From one of the shelves she took out a beautiful box and opened the lid. In it was Marilyn's silk dress. The white one from "The Seven Years Itch" (1955), sold now the other day in California for seven million dollars.
This is of course the proof, the lady said. We sent it to Hollywood and then it came back for some minor changes. But we kept the original.
She took it out, lightly squeezed the breathless material and showed us how she could hide the whole dress in her fist. When she let go again it fell out like a flower with no wrinkles. Please try she said to me.
This was how father caressed Marilyn's dress. And bought the rainbow tie, still in his possesion.

ÄNGLASKÅPET FLYGER IGEN!

2011-06-17T03:08:00.000-07:00

Jan Cardells och mitt Änglaskåp är en ju manshög mobil triptyk i förgyllt trä och smide som rymmer tre avancerade mediespelare för filmen "Änglastämman" och dess extramaterial visat på tre videoskärmar.
Begreppet "änglastämma" betecknar ett fenomen där en trio som sjunger på ett visst sätt i ett visst rum plötsligt blir en kvartett.
Skåpet genomkorsade Sverige från Alma Löv till Båstad 2010.
Årets lågflykt startar i Veta gamla kyrka (Mantorp) tisdagen den 21 juni kl 1900 med presentation och musik. (Ges även 25 juni kl 12 och 26 juni kl 16).
Verket visas vidare bl a på nya Genevads Konstgård (Halmstad) från den 23 juli och i Skeppsholmskyrkan (Stockholm) numera Erik Erikssonhallen, i en eftermiddagskonsert den 16 oktober med Ensemble Syd från Malmö och recitation av Sven Wollter.
Slutstation blir Kryptan i Lunds Domkyrka (datum ej fastställt).
Uppdateringar kommer här och på FB.
Må våra vägar korsas!

The Botten Is Nådd

2011-06-12T11:43:00.000-07:00

Bild 1.
Kl 12.05 är huvudstadens gator igenproppade av de gungande och sjungande studentflaken, solen bländar, de nerviga stockholmarna blir godmodiga och tutar med i sina blockerade bilar.
Alla utom en mycket ensam ung man som inte är medelklass och aldrig sett röken av en studentexamen. Han har noterat att stans poliser är upptagna av trafikstockningarna, men drar absolut fel slutsats.
Alltså halar han fram en yxa mitt på blanka lunchrasten och attackerar den lilla guldsmedsbutiken på Nybrogatan. Ögonblicket senare vimlar gatan av poliser, rånaren störtar ut, kastar yxan och blir nerbrottad i den smältande asfalten.
Där kommer jag på min cykel och tar bilden precis som de tre poliserna i fonden bränner av sin blixt. Det har blivit osannolikt tyst. Enslingen är bortförd. Mitt i bländningen ligger yxan kvar. The Botten Is Nådd.

Bild 2.
Cardell och jag tar en bira på Rasoir i just det där tomma ögonblicket mellan lunch och apéretif då man hör fläktarna snurra. I båset bredvid sitter ett stor karl i blank businesskostym och läser Metro Malmö. Han verkar lost och utstrålar ensamhet. Kyparen kommer in med ett stort fat ostron och blir snävt bemött som alltid när någon vill markera att detta egentligen är ett alldeles för enkelt ställe.
Ostron klockan 17 på Norra Stationsgatan... Mannen häller i sig molluskerna utan entusiasm, vi snackar vidare med vår öl. Men ingen pratar med honom och ingen kommer för att möta honom. Efter en stund lägger han en kraftfull sedel på bordet och släntrar iväg. Jodå, det var Percy Barnevik. Alldeles nyss en av industrivärldens mäktigaste män.
Nåt ärende har väl fört honom till Malmö? Ack ja, några dagar senare dyker han upp i en toppad svenskadagbladskrönika om “den goda kapitalismen” av Göran Skytte. Den är som vanligt fromlande och fjäskig. Men Barnevik kan inte längre välja sina intervjuare.
Jag tog ingen bild, han var för ensam. Men ni minns säkert hur Percy B såg ut, han har bara hukat sig lite till. Kvar på bordet ligger en ensam femhundring som ingen heller verkar bry sig om. The Botten Is Nådd.

"Real time" - realtid!

2011-05-01T11:29:00.000-07:00

Greve Ory - Pappa Juan Diego Florés
I kväll är det premiär på Metropolitans uppsättning av Giuseppe Verdis "Trubaduren" - and I’ll be there!
Jag brukar faktiskt gå på Met-premiär nån gång i månaden. Ja, inte i New York förstås, utan i Boxholms Folkets Hus eller på Bio Rio vid Hornstull. Eller någon annan av de över landet utströsslade FHR-biografer som tagit det genialiska greppet att sända opera “i realtid”. Med uppklädd premiärpublik ditbussad från regionen och mellanakt utan dry Martini men dock med svartkaffe och mazariner. Då är det fest ute i skogen!
Men “realtid”? Svenskarna vet inte riktigt hur de ska förhålla sig. De går in i salongen samtidigt med newyorkarna, ridån går upp samtidigt osv. Men när sopranen toppat sin aria vågar de inte riktigt klappa fast amerikanarna gör det. Det är ju ett skådespel och man sitter ju faktiskt på bio. Det kan vara inspelat...
Men härom lördagen brast fördämningarna. Ridån gick inte upp kl 19.00 (kl 13.00 för NYC-matinén) för Rossinis “Greve Ory”. I stället kom en rödkindad Renée Fleming ut på avantscenen och förkunnade att tenoren inte kommit, ack och ve.
Knappt hade hon sagt det förrän den ståtlige colombianen Juan Diego Flórez stormade in blixtsminkad till Greve Ory men med håret i oordning.
-Excuse me! flämtade han; förlåt förlåt. Men jag har just blivit pappa och kom i taxi direkt från BB. Det är mitt första barn och det föddes kl 12.25. Nu är hon 13.05 och vi kan börja. Han ska heta Leandro.
Då applåderade alla svenskarna. Barn föds alltid i realtid.
Carl Henrik Svenstedt

FINISSAGE "AUTOCHROMES" 28.4 3-6 PM

2011-04-24T02:56:00.000-07:00

More Info:
Galleri Örhänget, Höga Stigen 3 (Mosebacke), Stockholm

Last chance to see my polaroid "autochromes" from Paris etc.. in Stockholm. Climb the steps up from Stadsgården harbour, or down from Mosebacke Terrace. Magnificent view of the city, wine, friends - and friendly prices!
Would be so nice to see you in this smallest and most sophisticated gallery of the capital (28m2)!

Sista chansen se mina polaroider i Stockholm! Vin, glam och kamratliga priser. Bedårande utsikt mot Grönan och Djurgården.
Klättra upp från Finlandsbåtarna eller ner från Mosebacke Terrass. Det vore så kul att se er på Stockholms minsta men mest utsökta galleri (28 m2). Välkomna!

CARL HENRIK SVENSTEDT

VANDALORUM ÖPPNAT!

2011-04-24T02:48:00.000-07:00

Sune landar, Vandalorum invigt

Efter en högtflygande bana från Malmö Konsthall till Europas stora konstmuseer har Sune Nordgren nu landat - i Värnamo. Vandalorum, museichefen Pontus Hulténs och arkitekten Renzo Pianos visionära drömprojekt i ”Sydkrysset” mellan E4 och Riksväg 27, är faktiskt invigt efter sju sorger och åtta bedrövelser. Mig skulle det inte förvåna om bedriften blir kronan på Sunes bana som konsthallskreatör.
- Jag ber ofta Sune om råd och jag gör alltid som han säger, berättade hans lika dynamiske kollega, Louisianachefen Poul Erik Tøjner i sitt invigningstal den 16 april. På frågan om detta skulle bli ”Sveriges Louisiana” svarade Tøjner att svenskarnas Louisiana ligger kvar i Danmark men att detta ska bli ”Sveriges Vandalorum”!
Tre av Pianos tio ”platsspecifika” och därför Faluröda konstlador står färdiga. 900 m2 ljusa och luftiga hallar med café, butik och rum för Smålands Konstarkiv. Invigningsutställningen ägnas åt design, nämligen ”Cykeln som hantverk, skönhet och funktion”. En blinkning åt hembygdens Skeppshultare förstås, men plats också för superdesignade newyorkcitybikes som förbluffade den inmyllrande massan av smålänningar.
Vandalorum kan bli en oas också för de 17 miljoner fordon som varje år dundrar förbi på Sveriges hittills i särklass tristaste vägsträcka. Men det krävs många lövträd runt ladorna, nån liten bäck och en spegeldamm innan man kan mäta sig med Louisianas trumfkort: omgivningen.
Ändå är det inte som samtida utställningsrum som Vandalorum sticker ut, det är som ”projektspecifik” kulturentreprenad. För att rädda det storslagna haveriet har visionen plockats ner i hanterbara bitar. Minutiöst förankrats i staden och regionen och finansierats av Partners, Pionjärer och Vänner med bidrag från 250 till 25.000 kronor stegvis. Det går också utmärkt att skänka skarpa cyklar.
Jag frågade företagets stöttepelare, den likaså visionäre möbelmannen Sven Lundh från Källemo som varit med från början: Är inte detta en variant av ”mikrolånen” i den indiska fattigbanken? Jodå sa Sven, men den andra drivkraften har varit ”det anarkistiska draget” i Hulténs koncept. Kanske det skrämde bort statsmakten som var märkligt frånvarande.
Ett så tusenfotat bygge står stadigt. Stämningen på den folkliga invigningsfesten var också munter. Det slog mig att så här uppåt har jag inte känt mig i en konsthall sen Moderna Museets invigning. För ett halvt sekel sedan.

"Autochromes" - Ögonblicksbilder, vernissage 26.3 15-17

2011-03-21T01:27:00.000-07:00

Välkomna till "Autochromer" - ögonblicksbilder från Paris, Etc
på Galleri Örhänget, Höga Stigen 3,08-644 5170 (nedanför Mosebacke terrass) i Stockholm
LÖRDAG 26 MARS KL 15-18
Bröderna Lumière uppfann färgfotot "autochromies"kring förrförra sekelskiftet. Doktor Land modifierade teknologin i sina "polaroids" 1948, "a practical system of in-camera instant photography, with his retinex theory of color vision". I all ödmjukhet utnyttjade jag dem med en SX-70 kamera för amerikanska turister (1 knapp!) för en utforskning av barnets seende under en 20 år lång bildresa genom Paris och Frankrike, Etc (Sverige, Nederländerna, Karibien....) De poetiska kamraterna på lilla Örhänget (28 m2) visar nu ett urval om några dussin - vackert ramade i Paris och till salu - av de tusentalet original jag har. Karta och mer om galleriet och antikvariatet på denna länk:
http://www.pastan.nu/galleri-orhangethundorat-rare-books-1.996831
Hoppas vi ses där! Carl Henrik

MacBeth går igen. Igen

2011-03-02T02:28:00.000-08:00

(MacBeth of Libya, a salute in English and Arabic below)

Jag går på gymnasieklassens uppsättning av MacBeth. Upplevelsen blir kuslig. Tusen år efter att drottning Gruoch av Skottland, Lady MacBeth, iscensatte makens politiska mördande, och fyrahundra år efter att Shakespeare spann samman sin tragedi av trådarna, utspelas nära nog exakt samma drama inför våra ögon.
Inklusive "Birnams skog"
Steg för steg följer klanöversten Khadaffi den gamla pjäsen, från kuppen mot sin gamle försvagade Kung Idriss 1969, fram till de sista dagarnas alltmer desperata försvar av sin kringrända borg. En efter en överger Libyens krigsherrar sin kung, så som Macduff, Malcolm, Lennox och de andra reste sig mot fursten. Stormakten USA sviker sin bundsförvant så som England vände sitt stöd till upprorsmännen. Soldater deserterar, släkt, vänner och förtrogna flyr, dottern likaväl som den bulgariska sjuksköterstan (henne missade gamle Will), ambassadörerna hoppar av. Det kan inte dröja innan någon av de ohängda Khadaffi-sönerna också ropar ”In tyrannos!”...
”Ingen av kvinna född” skulle kunna störta MacBeth siade häxan. Ingen av kvinna född störtar Khadaffi. Det gör nämligenFacebook. Nu väntar vi bara på att de camouflagemålade soldaterna ska marschera upp mot Tripolis murar, så som en gång ”Birnams skog”, dvs soldater bakom lövruskor, tågade mot Dunsinan Castle.

En avgörande skillnad finns kanske, åtminstone i teaterelevernas uppsättning: I sina sista stunder visar MacBeth självinsikt. Det är inget som diktatorn Khadaffi ägnar sig åt...

......... and now, listen to this: Egypt singing!

http://www.youtube.com/watch?v=SHgzJIkFP7s&feature=related
(words in English will follow the first images, be patient)

http://www.youtube.com/watch?v=C8-VdH1vcuI
From Egypt with Love

Hesham
www.alhambra.se

En anständig stad

2011-02-24T00:48:00.000-08:00

Ack, ständigt denne snillrike Karl Kraus som slår huvudet på spiken från andra sidan:

"Av en stad som jag skall kunna leva i fordrar jag: asfalt, gatsopning, portnycklar, centralvärme, varmvatten. Gemytlig kan jag vara själv."

"Snöskottning!" skulle man kunna tillägga här norr om Eslöv. Och sen spika upp devisen över alla nyliberala "beställare-utförare"städers portar.

NEW SAUDI KINDERGARTEN. BIG BOYS ONLY!

2011-02-21T01:48:00.001-08:00

Part of the problem or part of the solution?

2011-01-27T00:05:00.000-08:00

Seminarium: FILMEN BORTOM FILMINSTITUTET

Måndag 31 jan, 9-16

Atalante, Övre Husargatan 1

Vill du vara en del av problemet eller en del av lösningen? Filminstitutet krisar och filmavtalet har gått i stå. Med denna klassiska utmaning vill vi inbjuda alla som längtar efter en ny politik för all film i Sverige till ett fritt samtal i två etapper.

Del 1, FILMHISTORIEN, Kl 9-12,

Samtal med Henrik Berggren, DN, Kerstin Brunnberg, Kulturrådet och filmaren Jan Lindqvist m fl. Moderator David Karlsson.

Del 2, FILMKONSTEN, Kl 13-16, Samtal med Kalle Boman, producent, filmarna Mia Engberg, Story, Anna Linder, Filmform m fl. Moderator Carl Henrik Svenstedt.

Ett arrangemang av Nätverkstan i samarbete med GIFF. Fri entré med Festivalpass.

Wiki leaks!

2011-01-24T23:38:00.000-08:00

Ut ur Vita Bergens klippor mitt i Stockholm bolmar en mystisk rök över Katarina Bangata.
Det är ett gigantiskt kylsystem för servers, enkannerligen Wikileaks. Bevare oss den dag svart rök kommer därifrån!

Out of the cavernous rock of White Mountains - in the middle of Stockholm City - comes this white smoke. So what is that?? Nothing less than the cooling system for Wikileaks' gigantic server system, housed by Bahnhof.se As long as white smoke comes out, we are ok. But beware, one day it might be black!

Hu is the new leader of China?

2011-01-19T12:37:00.000-08:00

CONVERSATION WITH CONDOLEZZA
(State Secretary Rice and President George W Bush)

Playwright Jim Sherman wrote this recently after Hu Jintao was named chief of the Communist Party in China.

HU'S ON FIRST
By James Sherman
(We take you now to the Oval Office.)

George: Condi! Nice to see you. What's happening?
Condi: Sir, I have the report here about the new leader of China.
George: Great. Lay it on me.
Condi: Hu is the new leader of China.
George: That's what I want to know.
Condi: That's what I'm telling you.
George: That's what I'm asking you. Who is the new leader of China?
Condi: Yes.
George: I mean the fellow's name.
Condi: Hu.
George: The guy in China.
Condi: Hu.
George: The new leader of China.
Condi: Hu.
George: The Chinaman!
Condi: Hu is leading China.
George: Now whaddya' asking me for?
Condi: I'! m telling you Hu is leading China.
George: Well, I'm asking you. Who is leading China?
Condi: That's the man's name.
George: That's who's name?
Condi: Yes.
George: Will you or will you not tell me the name of the new leader of China?
Condi: Yes, sir.
George: Yassir? Yassir Arafat is in China? I thought he was in the Middle East.
Condi: That's correct.
George: Then who is in China?
Condi: Yes, sir.
George: Yassir is in China?
Condi: No, sir.
George: Then who is?
Condi: Yes, sir.
George: Yassir?
Condi: No, sir.
George: Look, Condi. I need to know the name of the new leader of China.
Get me the Secretary General of the U.N. on the phone.
Condi: Kofi?
George: No, thanks.
Condi: You want Kofi?
George: No.
Condi: You don't want Kofi.
George: No. But now that you mention it, I could use a glass of milk.And then get me the U.N.
Condi: Yes, sir.
George: Not Yassir! The guy at the U.N.
Condi: Kofi?
George: Milk! Will you please make the call?
Condi: And call who?
George: Who is the guy at the U.N?
Condi: Hu is the guy in China.
George: Will you stay out of China?!
Condi: Yes, sir.
George: And stay out of the Middle East! Just get me the guy at theU.N.
Condi: Kofi.
George: All right! With cream and two sugars. Now get on the phone.
(Condi picks up the phone.)
Condi: Rice, here.
George: Rice? Good idea. And a couple of egg rolls, too. Maybe we should send some to the guy in China. And the Middle East. Can you get Chinese food in the Middle East..?

Varför Stockholm? Why Stockholm??

2011-01-12T11:05:00.000-08:00

Stockholm, December 2010

Därför att Vädersoltavlan, när du minst anar det, kan återvända till staden.
Because its historical "Ice Corona" could return to that city, unexpectedly.

Why New York Review of Books? Varför NYRB??

2011-01-12T10:56:00.000-08:00

Because of essays beginning with sentencies like this:
På grund av essäer som börjar så här:
"Of all composers who have made a permanent contribution to the standard concert repertoire and who have radically altered the subsequent history of classical music, Robert Schumann, whose bicentenary we celebrate this year, has inspired the greatest misunderstanding."
Etc... (Charles Rosen: Happy Birthday, Robert Schumann!)

Svenstedt minifestival i TV 2

2010-12-30T11:30:00.000-08:00

Som en liten mini-festival blev det när Dokumentärredaktionen på SVT lade ut båda mina senaste filmer som en start på TV-året den 2 och 3 januari på allra bästa sändningstid: Tack för det! Och nu kan de återses på SVT-Play. Så här var det:

SÖNDAGEN DEN 2 JANUARI KL 19.45: "Änglastämman" berättare Erland Josephson
MÅNDAGEN DEN 3 JANUARI KL 20.00: "Harg! Platsens musik" berättare Sven Wollter

"Änglastämman" (La parte dell'angelo)
är berättelsen av en gammal olivodlare som ligger för döden i sin bergsby i Ligurien. Han hör ett okänt ljud från terrassen, och mumlar: "Änglar?" Men änglar är inget för honom, säger han i en dialog med prästen: Vad är det för slag? Prästen svarar att han ska komma ner till kyrkan så får han åtminstone höra dom! Sjunger man på ett visst sätt, svarar nämligen änglarna uppifrån valven. Och så är det faktiskt, i byn Pietrabruna i Ligurien, Italien. Vi kan också kalla det redundans.
***********
"Änglastämman" (La parte dell'angelo, The Angel's voice) tells the story of an old olive farmer who on his maybe last morning wakes up by an unknown sound on the terrace. "Angels?", he mumbles, "Well, that's nothing for me". And he asks his friend, the preacher: "What are these creatures really?" The priest answers: "Come down to my church, for once: Even if you can't see them, you will HEAR them!" And, as everyone knows: if you sing in a certain mode in a certain church on a certain day - the angels will answer. And that is the way it is, in the special village of Pietrabruna, in Liguria, Italy.

Änglastämman

KOMMENTAR:
Såhär skrev gamle ärkefilmaren Lasse Westman från sitt hybel i Bahia, Brasilien, när han sett filmen, tack för det! Missade ni visningen 2/1? Filmen borde finnas på SVT Play nån vecka framöver. More on http://hundskenarglad.blogspot.com

"Har just sett Änglastämman! Bland det bästa du gjort! Kongruent form och Erlands (Josephson) fantastiska gammelmansröst som är dokumentär! Filmen ringer inom mig långt efteråt. Och som Marker (Chris) använder du FILMENS rörlighet, djupt inne i mediet. Tänker på Terrassen (La Jétée).
Lasse"
------
Och ännu en dokumentärfilmens veteran skrev:
Hej CH!

"Missade förstås Änglastämman när den sändes i SVT. Bra att du påminde om att den fanns på det fantastiska SVTplay. Har nu sett din kortfilm: enastående!
Imponerande filmarbete i en sorts dream mode. Begriper inte hur ni har gjort men tekniken är förbluffande och bländande vacker. Erland J:s parkinsondrabbade röst var utsökt i sammanhanget. Gratulerar, det bästa jag sett av det du gjort i filmväg.
bästa hälsingar/Jonas Sima
-----
ENGLISH COMMENTARY
Our old friend, archiefilmmaker Lasse Westman wrote this from his vantage point in Bahia after having seen "The Angel's Voice" (Änglastämman):
"Just watched your film! Among the best you have done so far. Congruent form, plus Erland's (Josephson) old man's voice - which is documentary! This film stays within me a long time after. And like Chris (Marker), you use the CINEMATIC movement, deep withing the medium. I think of his "La Jetée".
Lasse"

And another documentary veteran writes:
"Of course I missed your film on TV. Luckily there is the fantastic SVT Play. So now I have seen your short: Outstanding! Impressive film work in kind of a dream mode. I don't understand how you did it, but the technique is surprising and brilliantly beautiful. Erland Josephson's parkinson-wounded voice was exquisite in this context. Congratulations! The best I have seen of what you have done in film/Jonas Sima"

**************************

HARG! PLATSEN MUSIK
"Harg! Platsens musik" berättar om en annan gammal man som tar sin skrangliga blå Volvo och kör genom sin barndoms socken. När han stannar bilen och slår av motorn hör han hur barndomen låter. Upp stiger också all musik han lyssnat till då: Kören i kyrkan, dragspelaren på marknaden, barockkvartetten på herrgården, Chuck Berry på festplatsen. Summan blir en "platsens musik", ett sound-scape djupt inifrån Sveriges hjärta.

Harg! Platsens musik

GOTT NYTT ÅR - svanens kanske?

2010-12-26T00:34:00.000-08:00

HAPPY NEW YEAR!
WILL THIS BE THE YEAR OF THE SWAN?

...OR OF THE RAT?

2010-12-17T10:36:00.000-08:00

Gör din egen bildtext. Please find your own caption.

Malmö kommer till världen - med Tania Ruiz

2010-12-10T00:35:00.000-08:00

Tania Ruiz Gutiérrez: "Aillleurs" - ANNORSTÄDES, Malmö C, Citybanan

(English below)

Det var pissregn över Paris, som så ofta. Jag sökte skydd i Konstakademins lilla kapell. Där hade Beaux-Arts en elevutställning. Inget märkvärdigt. Utom en makalös videoinstallation med en flock flickor i vita skolklänningar på cykel som trampade och trampade och kom ingenstans. Flott, poetiskt, tekniskt före sin tid.
Inga namn, men jag lämnade visitkortet från Malmö Högskola till vakten. Inget hände förrän året efter, 2003, då en ung flicka från Colombia, Tania Ruiz Gutiérrez ringde och berättade att hon var konstnären. Helt okänd. Jag bjöd ändå på stående fot in henne till workshop på K3 där hon gjorde sensation.

Av en slump ringde "Acke" från Konstrådet och frågade om jag kunde tipsa om konstnärer för Citybanan. Till år 2011. Jag sände över Tanias enastående video "La Plaza" (googla på den!) och Acke nöp till direkt. Efter långt kattrakande med instanserna fick Tania kontraktet. Det gladde mig särskilt att ingenjörerna nappade, jag var professor i Konst & Teknik.

Videoverket "Annorstädes" (Ailleurs) är nämligen också en stor teknisk utmaning. En lång rad av synkroniserade videoprojektorer arbetar ju parallellt över spåren. Men vakna ingenjörer älskar att jobba med ny teknologi, i kombination med nyskapande konst. Särskilt i knepig miljö.

Idag är lilla Tania världsberömd. Ett stort verk om invasionstrupperna finns på Canadas krigskyrkogård i Normandie, ett annat finns i Seattle. Men störst och vackrast är ändå den väldiga installationen på Malmö Centralstation. Så är det nu bara. Kommer inte världen till Malmö så kommer Malmö till världen. Om än per tunnelbanevideo.

Fast det är ingen vågad gissning att "Annorstädes" kommer att passera tillochmed Turning Torso i besöksfrekvens. Varje dag.
*********************************************************

"See Malmo, see the world!" Tania Ruiz' videowork

There is a saying in our beloved city that "If youve seen Malmo, you've seen the world". That is now a fact since young artist Tania Ruiz Gutiérrez, Colombian resident in Paris, has installed a giant videowork "Ailleurs" (Other Places) in the new Malmo C train station. The moving frames show namely foreign landscapes rolling by, as seen from your train window. Genial.
The story above tells how I met Tania's work occasionally at a Beaux-Arts' student expo in Paris, 8 years back. It was already outstanding. We invited her to give a workshop at K3, the experimental college of Malmo University. I also introduced her to the Swedish Arts Council which by then recruited artists for the Malmo-Copenhagen City Link, to be finished in 2010.
Tania got the contract, and this is where the story ends - and the travel begins!
Carl Henrik Svenstedt

Dagisradion - en tendens?

2010-11-25T05:28:00.000-08:00

Första Egentliga Dagisgenerationen har nu tagit makten. Statsministerns favoritbok heter Harry Potter. Men jag vill tala om media. Särskilt Sveriges Radio. Där är det numera mycket Gullan Bornemark i språket och attityden. Insmickrande, gulligt, omtänksamt. Lyssnaren tilltalas som ett litet snällt barn. Eller rättare sagt som ett litet barn som måste hållas i strama tyglar för att förbli tamt. Och eftersom ungen fattar noll ska allt förklaras och inlindas i omtagningar, gärna med en liten melodrunt mellan skoj och förmaning. Snart kommer säkert önskeprogrammet Fruktstunden.
Ända fram till nyss fick de hålla till i P3 och dess avläggare Lokalradion. Kvitterkanalerna. Sen knaprade sig lekfolket stadigt in i P1, den egentliga upplysningskanalen. Men nu tycks också P2, den seriösa musikens högborg, ha kapitulerat.
Sätt er ner och lyssna till de klassiska önskeprogrammen och sluta drömma er tillbaka till Berit Berlings och Ingemar von Heines epok då vi fortfarande behandlades som vuxna, tänkande och krävande människor! Ni kommer att få höra mycket joller till bruset från en gotländsk sjöstrand. Med musikval av samma slag som finns i bensinmacksalbum typ "Blå timmar", "Romantiska klanger" och allt vad de heter. Häromdagen introducerades t o m en gissningslek. Det gällde att klura ut ledordet för ett avlyssnat örhänge. Svaret var "Höst". Jättejättesvårt. Skicka in svaret så spelar vi "Höstsonaten" en gång till.
Som tur är finns några program kvar där vi inte behandlas som barnungar eller idioter. CD-revyn är ett bra exempel, eller Eldorado och enastående singlar som Nio dörrar till Mahler. I grannkanalen P1 håller den skärpta och tidsmedvetna journalistiken ännu stånd med program som Tendens, Vetenskapsradion, Obs! och Publicerat. Det kan väl inte vara en tillfällighet att så många av redaktörerna kommer från Skåne? Lena Birgersdotter, Fredrik Pålsson, Lars Mogensen, Åke Pettersson och fler därtill. Det tackar vi färdigkonfirmerade lyssnare för.

Riktiga Tendens, färdigkonfirmerad radio!

Hej carl henrik,
Tak for fremragende svirp til de formynderiske legeonkler!
Hilsner fra santo domingo, hvor jeg nu bor.
Jørgen Leth
---
Jävligt bra sammanfattat.
Hälsningar
Rune Lanestrand
---
Kära vän,
Det är hemskt efter att ha lyssnat på franska TV program där man talar fort, länge
svårt och komplicerat och oftast inte särskilt inställsamt. Tvärtom handlar det ju om att
få in en tanke ett resonemang. Jag hatar det du beskriver i svenska medier och jag blir allergisk
arg och till och med deppig. Det kan inte vara bra för folkhälsan!
Var finns begåvningen? Kultur, känsligheten de spännande resonemangen?
Åse Lyttkens
---
vi börjar bli gamla min vän
men jag tror du har rätt
tecknar
den siste radioten
alias
jonas anderson
(fast jag tycker du överdriver lite om detta med skåne, i vilket fall vad
gäller obs)
---
Håller helt med dig! På P3-P4 på natten går det ej att lyssna överhuvudtaget längre. Pjoller och påhitt som passar bland 3-4 åringar. Jag har skrivit flera gånger till radion men ej fått något svar. Musiken vissa nätter är så dåligt vald så man undrar om de vet att det överhuvudtaget finns SVENSK musik at t spela? Tack och lov har jag numera en Internetradio med tillgång till 16.000 stationer från hela världen att lyssna på. Där finns det jazzradio tex av alla slag.Den här galna utvecklingen ser vi också i SVT med köpta koncept från USA. Dålig tv helt enkelt på nivå med de sämsta reklamkanalerna!
Bosse Högrelius
---
Fantastisk kommentar!
Trevlig Advent
Katarina Scott

TRANSHUMANCE!

2010-11-14T05:46:00.001-08:00

(en français plus bas)

Det vackraste ordet i franska språket är för mig transhumance! En fin växling mellan konsonanter och vokaler ger den sköna ljudbilden "traaanshümaaans". Orddelarna lockar fram associationer om gränsöverskridande (trans) och mänsklighet (human). I själva verket handlar det om att ta hem korna.
Scenerna från alpsluttningarna är undersköna. Floder av vita får strömmar ner genom de ännu gröna dalarna, styrda av skällande vallhundar och herdar i slängkappa och slokhatt med långa kräklade stavar. Alltså käppar med en krök i änden som kan gripa om fårets hals och återföra det på Herrans vägar. Uråldrigt, för att inte säga bibliskt.
Egentligen syftar "hum" i ordet inte på humanismen, utan på det latinska humus, "jord". Alltså "förflyttning mellan jordar", av hjordar. Från högsluttningarna om sommaren, ner till de skogiga dalarna med lä för vinterstormen. Många har skrivit vackert om detta, inte minst John Berger som valde att lämna Oxford och bosätta sig i de franska lågalperna. Läs t ex "En gång i Europa".
Men just det händer idag också utanför mitt fönster. Här är härlig höst med varm sol.
Kossorna lunkar i en lång rad ner genom björkallén från hagen till lagårn. Brokiga djur, bruna, vita, svarta. Kofösare med nyskurna hasselkäppar. En tidlös och formskön scen uti det Sverige som tror sig vara helt digitaliserat.

(Hunden Maya gjorde också transhumance denna vackra morgon:)

TRANSHUMANCE...

...c'est, pour moi, le plus beau mot de la langue française. "Trans-Huma". Il s'associe à une transgression possible de l'être humain, de l'humanité même, à un état plus avancé, plus courageux et en même temps plus humble. Mais, effectivement, ça veut juste dire "mener ses vaches à la maison"...

Ou les brébis, ou les chevaux. Mais comme c'est beau voir cette fleuve blanche de moutons couler des montagnes alpilles vers les vallées vertes et protegées contre les vents du nord! Une scène, un tableau fait d'un nombre de peintres et écrivains, comme John Berger dans "Il était une fois dans l'Europe".

Et - justement aujourd'hui je les vois de ma fenètre, les vaches -brunes, noires, blanches, noisettes- retournantes des prairies et forêts de notre région pour hiberner dans les étables, sous un soleil encore chaud de l'automne.

Tableau ancien, pour ne pas dire biblique, de cette Suède qui se veut digitalisée.

Damens Nyheter och Svenska Dambladet

2010-10-29T23:42:00.000-07:00

"Torbjörniseringen" av stans morgontidningar är nu fullbordad. Om man får döma av en Dagens Nyheters förstasida jag plockat ut en söndag i oktober 2010.
Det handlar naturligtvis om tidningsmakaren Torbjörn Larssons omgörning av de stora rikstidningarna till damtidningsvarianter av samma slag som hans ex Amelia Adamo producerar i drivor för kioskerna.
Ute i världen pågick den här dagen en ohyggling förgiftningsolycka mitt i Europa, Västsahara stod på krigets rand, Nobels fredspristagare var inte kontaktbar i Kina, räddningsborren nådde de 33 chilenska gruvarbetarna, president Obama utlöste den första verkliga motoffensiven mot reaktionärerna inom Tea Party-rörelsen, och mycket annat av högsta nyhetskaliber. Kan man tycka. Så vad fanns då på Ettan:
"Så får du bästa försäkringen", larm om algblomning, rätten att ha en park i närheten av bostaden, bakom kameran i Saltsjöbaden (TV-såpan"Solsidan"), Phukets paradisstränder och ett stort uppslaget mysreportage om Riksdagens nya ungdomar. Damernas Värld? Hänt i Veckan? Nej, Dagens Nyheter.
Den tydligen ohejdbara tidningstrenden har syftat till att sudda bort det obehagliga, gulla till motsättningarna, förgylla det svenska fågelboet och tysta stormarna i det stora världsträdet. Personalisera, intimisera, minimera.
Sydpressen som jag också följer har inte undgått smittan. Får man tro Wikipedia är Thorbjörn Larsson "den svenska medievärldens gudfader" och har "haft stor påverkan på svenska redaktörer som Lena K Samuelsson, Anders Gerdin, Kalle Jungkvist, Niklas Silow, Otto Sjöberg, Amelia Adamo och Sakari Pitkänen". (Det är alltså Torbjörn som påverkat Amelia och inte tvärtom?!). Bland tidningar han styrt om räknar sajten inte bara upp DN, Expressen och gratisbladet Stockholm City, utan också hela skaran under Skånemedias hatt: Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Sydsvenskan. Jaddu!
Lena K. har nog stretat emot, men vissa dagar ser också hennes tidning ut som Svenska Dambladet.
Låter detta som en utskällning av Dagbladsmajoren från Övre Ö? Det får man väl ta då, om man vill ha seriösa nyheter från resten av världen.

Snacka om änglar! Linköpings Domkyrka 3-10 oktober

2010-10-02T13:47:00.000-07:00

Det är så mycket med detta Änglaskåp just nu att jag inte hinner blogga ut tider & platser...
Men i morgon dag, eller idag dag (söndag 3 okt) öppnar Skåpet i Thomas-koret i Linköpings magnifika Domkyrka med sång och musik och fullt program kl 12.45 efter 11-högmässan. Programmet därefter blir:

Dagar och tider för speltid, 1 timme/gång
Söndag 3 oktober: Start efter invigningen och sedan under hela eftermiddagen fram till kl 18.00
Måndag 4 oktober kl 12.10
Tisdag 5 oktober kl 12.10
Onsdag 6 oktober kl 12.10 och kl 18.00
Torsdag 7 oktober kl 12.10
Fredag 8 oktober kl 12.10 och kl 18.00
Lördag 9 oktober kl 13.00
Söndag 10 oktober kl 17.00

Jag introducerar tillsammans med Errol Tanriverdi söndag, och sen själv måndag o tisdag, Errol onsdag.
Ytterst välkomna,
Carl Henrik
PS.Snacka om änglar! Här är predikstolen i Dômen:

Final Vadstena 26.9 3.30 pm

2010-09-25T02:24:00.000-07:00

Änglaskåpet sista visning, med musik från Stora Orgeln, Vadstena Klosterkyrka söndag
The Angel's Box, last show, Sunday 3.30 PM, with The Great Organ concert, Vadstena, Church of Saint Birgitta.
(See photo below)

Missade de skylten? Did they miss the street sign?

2010-09-22T04:45:00.001-07:00

Sign says: "Please take left!"
(from my iPhone, just before Election Day)

Änglaskåpet till "Blåkyrkan" i Vadstena / Our Triptych lands in the Church of Saint Birgitta of Sweden

2010-09-09T00:56:00.001-07:00

DVD in 3-language version out soon (sv. eng. ital.)

Visningstider för "Änglaskåpet" under Konsthelgen i Vadstena
i Klosterkyrkans Brödrakor
Screenings:
Fredag/Friday 10 sept kl 16.00 "Sakral vernissage"
Lördag/Saturday 11 sept kl 12.30 Visning
Söndag/Sunday 12 sept kl 14.00 Visning
Ytterligare visningar kommande vecka efter lunchbönen kl 12

Vadstena 11/9: Församlingen leviterar inför Änglaskåpet
Congregation levitation

Dresscode SD - Swedish Nationalist Party

2010-08-29T06:24:00.000-07:00

No further comments :-)

Hur landet ligger

2010-08-26T01:01:00.000-07:00

Efter att ha förtvinat i den mest omänskliga av sjukdomar, ALS, har historikern, samhällskritikern och författaren Tony Judt lämnat sina sista rader till husorganet New York Review of Books. Tidningen har öppnat sina spalter in till slutet för Judts knivskarpa betraktelser över tiden, sedd från en lång historia som judisk intellektuell i Europa och Amerika.
I läsande kretsar har Judt kanske varit mest känd för skrifterna Post-War och Ill Fares The Land ("Illa far landet" - Shakespeare?). Att döma av de svenska kultursidornas snabba kommentarer var han mycket läst också här i landet. För mig kommer essäerna där i dödens närhet att framstå inte bara som litterära storverk, utan också som monument över en human och humanistisk kamp "ända in i kaklet". I någon av numren beskrev också skrivaren hur hans kropps funktioner steg för steg inskränktes. Till slut återstod nästan bara själen och intellektet, båda totalt obrutna.
Det finns faktiskt en forskning kring "sista rader", alltså om de stora författarnas sena verk i livet, Goethes "Faust", Shakespeares "Stormen", Kurosawas "Drömmar". Det som utmärker dem är en ohejdad berättarlust, en absurd och färgstark logik, ett uppbrott från alla formella konventioner.
Precis det gäller för Tony Judts frigjorda minnesanteckningar, en glasklar bild från en alpby med föräldrarna, ett "klassfoto" från ett grått London, ett litterärt möte någonstans på jorden. Ingen sentimentalitet, ingen botgöring, inte ens någon ångest stör skärpan - som dock inte är övermänsklig utan just djupt mänsklig.
Man kan ta för givet att Judts "Memoirs" (som gott kunde kallas flash-backs) bums kommer ut i en av NYRB's egna läckra serier. Och nu meddelar det uppkäftiga förlaget Karneval att såväl dessa som "Ill fares the land" kommer på svenska redan i vår. Jag får väl köpa något dussin och dela ut till nationens fullt friska men ändå så uppgivna intellektuella.
****************************************************************
(En första kommentar:)
Hej! Tack för hälsningen. Intressant generationsutveckling att du känner närhet till Judt - självfallet hans öde, vem gör inte det - men jag tänker mer på hans utveckling till moralisk Keynesian. Ill fares the land är inte Shakespeare utan en annan fin engelskspråkig dramatiker och poet, Oliver Goldsmith, irländaren som blev märkligt kringresande europé. Han har skrivit en helball pjäs som heter She Stoops to Conquer , sällan spelad i Sverige...Värdshuset Råbocken eller något sådant i översättning.. en av Per-Erik Wahlunds favoriter. Och citatet är ofta använt, passar synnerligen bra i valtider: Ill fares the land, to hastening ills a prey, where wealth accumulates and men decay. Goldsmith och Samuel Johnson träffades på The Club, det kan väl vi också göra senare i höst. Jag har en Klubb som passar citatet. Du får vara Johnson och jag kan vara Goldsmith, som gick under epitetet "inspired idiot".
Lars
*****************************************************************

ÄNGLASKÅPET I KATARINA KYRKA /THE ANGEL'S BOX AT SAINT CATHERINE'S

2010-08-18T02:02:00.000-07:00

"ÄNGLASKÅPET" ÄR ETT SAMTIDA ALTARSKÅP I FORM AV EN VIDEOTRIPTYK MED TRE SKÄRMAR. PÅ DEN STORA MITTSKÄRMEN VISAS FILMEN "ÄNGLASTÄMMAN" (15 MIN). DEN FÖLJS AV EN DIALOG MELLAN SIDOSKÄRMARNA OM ÖVERTONERNAS OCH ÄNGLARNAS MÄRKLIGA VÄRLD (30 MIN). INSTALLATIONEN VISAS NU I KATARINA KYRKA MED "SAKRAL INVIGNING", SÅNG OCH MUSIK, SÖNDAG 22 AUGUSTI KL 18.
VISNINGAR DÄREFTER FÖLJANDE DAGAR KL 15.30 OCH 16.30:
23/8, 24/8, 26/8, 27/8, 1/9, 2/9, 3/9
CARL HENRIK SVENSTEDT Film
JAN CARDELL Form

OUR "CONTEMPORARY TRIPTYCH" THE ANGEL'S BOX WILL BE SOLEMNLY OPENED AT SAINT CATHERINE'S CHURCH (STOCKHOLM SOUTH) ON SUNDAY AUGUST 22 AT 6 P M
IT WILL BE SCREENED AT 3.30 AND 4 30 P M ON THE FOLLOWING DAYS:
23/8, 24/8, 26/8, 27/8, 1/9, 2/9, 3/9

Pictures (Jenny K.) from last screening at Båstad Film Festival, august 5-8, 2010

ÄNGLASKÅPET ÖPPNAS I BÅSTAD / The Angel's Box Goes Film Festival

2010-07-28T11:50:00.000-07:00

Efter en underbar session uppe hos familjen Broos i sommarens utställning Alma Löv i Östra Ämtervik lyfter Änglaskåpet nu mot Lilla Filmfestivalen i Båstad, Bo Widerbergs, Stefan Jarls och Ulf Berggrens mötesplats för somriga filmfantaster och utövare. Säkert är det första gången ett skåp deltar i en filmfestival, sannolikt också en primör att festivalen har kyrkan som annex. Öppning torsdagen den 5 augusti kl 11.00 och därefter visningar kl 12 och hela veckan, fredag även kl 16. Alla som är i faggorna varmt välkomna! Endast vernissagen kräver biljett. Här är annonstexten:

"ÄNGLASKÅPET" - ETT SAMTIDA ALTARSKÅP I FORM AV EN VIDEOTRIPTYK MED TRE SKÄRMAR. PÅ DEN STORA MITTSKÄRMEN VISAS FILMEN "ÄNGLASTÄMMAN" (15 MIN). DEN FÖLJS AV EN DIALOG MELLAN SIDOSKÄRMARNA OM ÖVERTONERNAS OCH ÄNGLARNAS MÄRKLIGA VÄRLD (30 MIN).

CARL HENRIK SVENSTEDT Film
JAN CARDELL Form

Visningar i Mariakyrkan, Båstad:
Torsdag 5 augusti kl 11.00 Biljetter gm Filmfestivalen
Fria visningar: Fredag 6 augusti kl 12.00 och 16.00 Lördag 7 augusti och söndag 8 augusti kl 12.00 (efter gudstjänsten)
Välkomna!
Båstad-Ö Karups församling i samarbete med Lilla Filmfestivalen

Regissören själv under provkörning i Alma Lövs "Paleis Orainenstraat"

Next stop: Katarina Kyrka på Söder i Stockholm, från den 22 augusti.

Verklighetens folk

2010-07-16T06:41:00.000-07:00

Vid högmässotid denna glödande sommarsöndag fastnar jag på ljugarbänken utanför bastun. Bredvid mig sitter en kraftig, pepparkaksbrun äldre karl - "35:a, som Elvis". Han vill veta vem jag är? Vänligt och bestämt pumpar han mig den närmaste halvtimmen på en god del av min cv, inklusive fruar och skilsmässor, uppväxt och skolgång, arbete och resor. Mina egna frågor får jag peta in när han på gamla mäns vis nickar till, någon minut, sittande upprätt i solen.
Han är järnvägare av den gamla stammen, född i Sommen men transporterad av Statens Järnvägar till Stockholm redan 1954. Han talar fortfarande den nobla blandning av småländska (utan skorrning!) och östgötska som brukas i trakterna kring Tranås och Gränna. Vi finner varandra i språket; jag kommer från skogarna norr om länsgränsen.
Det är en stilig karl. Han har känt många vackra flickor från Nalen och Sveasalen men han har velat rå sig själv. På jobbet var det ett evigt gnäll om hemfriden så han var helt tillfreds med att vanka hem till sitt eget om kvällen. Det är en ljus man med ett stort lugn i kropp och själ.
Jag har träffat de där farbröderna förr, och tanterna. De gör inget väsen av sig fast deras liv varit mer växlingsrikt än man anar. Hans önskeplats på jorden är Portofino, Byrons och Keats hangout vid Cinque Terre. Han plöjer tidningens kultursidor och bevakar TV-magasinen med öppna ögon. Med just den förfining i reflektionen som partibossen Hägglund vill förmena Verklighetens Folk. Så gör han nu, rallaren på bryggan, ett inkännande fickporträtt av kapitalisten PG Gyllenhammar och avrundar med att det var helt rätt av hans dotter Charlotte att hänga en julgran uppochner på Kungsgatan.
Det du Hägglund! Denna grova karl har den finess som du och dina kådisar inte känner igen - för att ni ska kunna spela ut en mystisk populistisk massa mot t ex mig som konstnär och kulturknutte. Du borde skämmas; kamraten bredvid mig på bänken är också en intellektuell. Fast han är järnvägare och faktiskt heter Svenne (kolla Fredhällsbadets liggare 10 juli).
Det gäller att känna igen pastorerna i deras fårakläder. Här handlar det inte om den hjärtegode Morbror Danjel i Utvandrarna, utan just om prosten Brusander som drev fritänkarna ut ur landet! Arroganta och patriarkaliska, bugar uppåt och sparkar neråt. Nä, Svenne håller på Folkhemmet och träbocken Östros. Det känns lugnare så, här på avbytarbänken.
(foto tania ruiz gutierrez)

SISTA DAGARNA I STHLM FÖR ÄNGLASKÅPET!

2010-05-30T01:08:00.000-07:00

Den 3e juni är sista dag för "Änglaskåpet" på Medeltidsmuseet i Stockholm (visning dagl 12-17 utom må) sen far det till sommarutställningen "Taking Down Heaven" på Alma Löv i Värmland!
*****************************************************************************************
Efter första visningen damp följande brev ned från en veteran vid Nationalmuseum:
"Tack för igår i Medeltidsmuseet. Det var verkligen en av de mest originella skapelser jag sett - idé, genomförande, presentation, resultat. Det måste ju ha börjat med musiken/sången men sedan... Just den här tekniken (stillbildskamera), utvecklandet till "altarskåp" med corpus och flyglarna som växelvis kunde öppnas och stängas med ständiga överraskningar som följd, nytänkande i formgivningen av altarskåp med prunkande guld när det är slutet av osymmetriska dörrar.
En som skulle ha gillat det här är/var Bertil Almgren. Han var professor i Nordisk fornkunskap i Uppsala men intresserade sig också för, inte minst uppländska, stenkyrkor och den gregorianska sången. Texterna framsjunges ju där, ofta efter en kort uppgående rörelse, på en recitationston, och hans idé var att varje kyrka ägde en resonanskropp som svarade mot en viss tonhöjd och det gällde då för exekutören att finna denna ton och sedan använda den till recitationston och på det viset få hela kyrkorummet att fyllas och bära denna ton. Det kändes dessutom bekvämt för recitatören. Han ställde sig därför alltid i koret i de kyrkor han besökte och prövade sig fram tills han fann den tonhöjd som fick rummet att "vibrera". Den gregorianska sången har ju ingen given tonart utan man valde enligt hans åsikt den som svängde bäst.
Det var fina och ibland särskilt expressiva bilder och sekvenser. Jag inser att det måste gått åt många rökaggregat för att få de suggestiva dimstråken i Pietrabrunas dalgång!
Förlåt att det blev långt det här, längre än jag trodde när jag började, men ni satte verkligen igång något när ni öppnade skåpet.
Med många vänliga och tacksamma hälsningar..."

Nu öppnar vi Änglaskåpet!

2010-05-12T00:45:00.000-07:00

FRÅN DEN 19 MAJ STÅR VÅR INSTALLATION "ÄNGLASKÅPET" PÅ STOCKHOLMS MEDELTIDSMUSEUM PÅ STRÖMPARTERREN NORRBRO. OCH SÅ HÄR FUNGERAR DET:
Verket är ett samtida, profant och ambulerande altarskåp, en förgylld mikrobiograf med tre videoskärmar som nu ställts upp i museets medelstidskyrka under Norrbro i Stockholm. Fri entré. Det står kvar hela månaden varje dag 12-17. Skåpet innehåller en berättad dokumentär, "Änglastämman - La parte dell'angelo", från byn Pietrabruna i Ligurien där de gamla olivodlarna kan sjunga så att änglarna svarar uppifrån valven. Filmen är inspelad på en Nikon D90 stillbildskamera och efteranimerad. På skåpdörrarnas insida kommenteras det musikaliska fenomenet och änglarnas vardagsliv av en biskop, en schaman, en folklivsforskare, en akustikprofessor m fl.
Bakom Skåpet står Jan Cardell - form, Carl Henrik Svenstedt - regi & produktion (SouthernSweden.Se), Errol Tanriverdi - kamera & postproduktion, Siri Isgren - redaktion & assistans.
Bakom Änglastämman står Maja Borg - kamera, animation & klipp, Martin Johnsson - ljud, Mario Adamson - slutmix, Erland Josephson - berättare, CH Svenstedt - regi.
Bakom dem står Jonas Andersson - Framtidens kultur, Bernt Ericson & Kenneth Olausson - Fonden Innovativ Kultur, Bo Andér - Kultur Stockholm, Otto Fagerstedt - SVT Dokumentär
Det kommer att finnas minst fyra andra tillfällen under 2010 för den som missar Medeltidsmuseet. Änglaskåpet är nämligen redan inbokat på Alma Löv sommarutställning, Östra Emtervik, från 5 juni, Katarina Kyrka i Stockholm från 22 augusti, Linköpings Domkyrka från 3 oktober och preliminärt i Lunds Domkyrka från den 23 oktober.

SOTBRAND!!

2010-04-27T02:30:00.000-07:00

Frankrikes nationaldag den 14 juli 2003 går in med en fruktansvärd hetta, i Sverige. När konstnären och författaren Claes Bäckström vandrar ut i Stockholm efter morgonens pass med ritstiftet, visar temperaturen +30°, i skuggan. Eftersom han i princip hunnit bli 80 år och ändå alltid går stillsamt iakttagande, besväras han inte av värmen.

En brandbil tutar förbi för full sirén. Bäckström roar sig med att de alltid brukade säga "Hoppas det inte är hos mig det brinner!" Till ambulansen sa de: "Hoppas det inte är jag som är sjuk!"
Han vänder hemåt, och än en gång vänder också livet. Kraftfulla män i röda och svarta räddningskläder vandrar ut och in i hans port. Hans dörr är uppbruten och ännu fler män klampar omkring därinne. En av dem tar honom om axlarna och sätter varsamt ner honom i trappan. Jo, det är hos honom det brinner.
Ingen öppen låga: sotbrand. Det betyder tung svart rök som utsuddar alla färger och förvandlar lägenheten till en kolteckning. Långsamt vandrar Bäckström in i "ett landskap klätt i svart sammet eller är det schagg, svart frost, svart snö, sand eller regn etcetera; metaforerna anmäler sig..."
Till hans tröst har vitrinskåpen räddat det mest värdefulla, minnessakerna från de förflutna, som han vårdar. Men hans eget är ohjälpligt svärtat, akvarellarken har sugit åt sig sotet som svampar.
Om sin vandring i julisolen bland människor och hundar har han nu skrivit en underbar bok, med titel just dit den leder: Sotbrand. Han ställer den ljusa världen mot den svarta i varsamma, lätt syrliga reflektioner. Själviakttagelser utan sentimentalitet - men så är Claes också en av Sveriges få gustavianer, i stil och sinne.
Han har sinnesnärvaro nog att ringa sin kamrat Gunnar Smoliansky som illustrerat det utsökta linnebandet med fotografier av den sotsvarta världen. Till förlaget Modernista som vågat ge ut något så sparsmakat som "Sotbrand" lyfter vi på hatten och säger: "Chapeau!"

"ÄNGLASKÅPET"

2010-04-04T13:14:00.000-07:00

av Carl Henrik Svenstedt (film), Jan Cardell (skulptur, internationellt känd för sin utsmyckning av bl a Stora Biblioteket i Alexandria) och Errol Tanriverdi (kamera och redigering, digital teknik) är ett samtida, profant och ambulerande "altarskåp", ca 2.25 m högt och 70 kg tungt. Lösgjort från sitt stativ transporteras det skäligen enkelt mellan sina visningsplatser. Skåpet är nämligen en mikrobiograf som rymmer 3 videoskärmar. Mittdelen -42" HD - visar TV-filmen "Änglastämman", inspelad i Liguriens bergstrakter. Team Maja Borg, kamera och klipp, Martin Johnsson, ljuddesign.
Inspelningen gjordes, så vitt vi vet för första gången, med en avancerad stillbildskamera, en Nikon D-90, i seriebilder. De läggs sen samman till sekvenser i animations-programmet After Effects. Formatet är svart/vit vidfilm, HD.
I filmen berättar en gammal olivodlare på sitt yttersta (röst Erland Josephson) om en märklig musikalisk och akustisk upplevelse. När tre av hans kamrater sjunger den uråldriga Begravningsmässan i byns kyrka "svarar ängelen" och trion blir en kvartett! Själv är han en gammal rabulist och motståndskämpe som inte slitit på kyrkgolvet, men nu vet han inte vad han ska tro? Filmen väcker många frågor också hos åskådaren.
Dessa kommenteras och illustreras i de båda sidopanelerna som startar sin visning efter filmen. Där dyker teknikmästaren från Berwaldhallen upp, akustikprofessorn från KTH, änglakännaren från Kulturen i Lund, en orgelmästare från Åtvidaberg, en operaleven som just sjunger "La parte dell'angelo" ur Händels oratorium "Resurrezione" från år 1700, m fl. sammanlagt tio inslag.
Tanken är att man efter filmvisningen på plats ska kunna fördjupa och berika upplevelsen. Den som därefter vill se om verket kan lugnt sitta kvar. Programmet styrs av tre synkroniserade digitalboxar som startar om i en loop efter ca 45 minuter. Tekniken är alltså tänkt att vara vaktmästarvänlig och starta med ett knapptryck.
Programmet kan ses både av sittande - 10 till 15 bänkplatser - och ambulerande åskådare. Det har en meditativ karaktär men kan också avnjutas i flykten. Skåpet ställs bäst upp i ett avskärmat område i rummet, t ex ett kapell i en kyrka eller sidorummet i en konsthall. Ljudet är avancerat.
Bakom filmen Änglastämman och triptyken Änglaskåpet står en grupp kulturstiftelser, fonder och produktionsbolag: Stiftelsen Framtidens Kultur, Fonden Innovativ Kultur för Stockholms Stads Kulturförvaltning, Sveriges Television Dokumentär och moderbolaget SouthernSweden.Se.
Filmen kommer att visas i SVT under år 2010. Änglaskåpet får vernissage på Medeltidsmuseet i Stockholm den 18 maj 2010 och visas där under de två följande veckorna. I juni visas skåpet under utställningsveckorna på Alma Löv i Värmland. Den 22 augusti återvänder det till Stockholm och Katarina Kyrka, för att senare i höst visas i Linköpings Domkyrka. Filmen kommer även att i augusti visas i sina "hembyar" Pietrabruna/Torre Paponi i Ligurien (Provincia di Imperia). Vidare planering pågår.
2010-0401/CHS

Döda Själar

2010-02-14T12:51:00.001-08:00

"Död får ingen lön" var utan tvekan årets krisrubrik 2009. Den stod i DN och handlade om en man som fått ett års avgångslön. Men han dog redan i april. Företaget drog tvärt in ersättningen. Hushållet, dvs änkan, förlorade därmed åtta månader av ett avtalat belopp. Fackförbundet Unionen överklagade till Arbetsdomstolen men förlorade. Att den som är död inte får lön har vi alltid misstänkt, skrev DN: "men nu har AD slagit fast det i dom".
Men så lätt kommer ingen undan. Häromdagen fick jag mitt reviderade pensionsbesked från räknetjyvarna på Folksam. Det visar sig då att mitt hushåll förlorar 14.000 kronor på ett bräde om jag skulle trilla av pinn. Det skulle räcka till kistan och därför kallas avtalet i folkmun "Begravningsförsäkringen". Pengar man redan betalat in under arbetslivet ur sitt lönekuvert. Konverterad lön, typ. Hade man nu varit smart skulle man kolat när utfallet var som högst. 2006, typ.
Här har vi alltså att göra med en institutionell stöld. Av folkrörelsetyp. I en gudsnådelig pressinformation vill Folksam och jesusfiguren Anders Sundström, VD, låta förstå att detta görs just för att kompensera de som ska dö senare. Dvs vi levande plockas på våra kistepengar för att institutionen ska ha kassa att betala de kommande döda! Eller som det heter i utskicket: "när det blir fler äldre än yngre i försäkringsgruppen får de äldre dela en allt större risk".
De döda skola alltså betala de levande med sin infrusna lön. Så har de då trots allt en lön! Och deras solidaritet ska utsträcka sig ända ner i graven. (Förlåt om jag påminner om begravningsbyråns obetalbara slogan: "Fonus, ett folkrörelseföretag i tiden".)
Det finns en vers i utskicket om varför man inte vågar göra det självklara, nämligen ta ut högre premier av de unga arbetande. Men bara i undertexten får man förstå att detta skulle leda till en ännu större medlemsflykt från bolaget...
Tiden har nu hunnit ifatt Gogol som skrev om just detta i "Döda själar". Borgmästare Tiberi i Paris 3e arrondissement satte upp dem på valsedeln, precis som president Karzai i Kabul. Då kanske ska man sluta gnälla när man ändå kan bli nyttiggjord till och med post mortem?

En fruktansvärd historia / A terrible story

2010-01-30T01:36:00.000-08:00

En god vän höll berättarsessioner på Malmöfängelset som är ett av landets hårdaste eftersom dit skickas de som ska utvisas ur landet. En mördare ber att få berätta:

- I natt hade jag en dröm, säger han. Jag vandrade genom en mörk och hemsk skog. Plötsligt öppnade sig en lysande glänta. Mitt i den satt en skrämmande gestalt. När han hörde mig vände han sig om. Det var Djävulen. Jag viskade, stel av skräck:
"Är du min far?" Han svarade:
"Nej, jag är din son!"

A friend of mine held storytelling sessions at the Malmö Prison, Southern Sweden - one of the hardest because that is where they hold convicts to be extradicted out of our country.
A murderer asks to tell his story. He says:
- This night I had a dream. I wandered through a dark and terrifying forest. Suddenly it opened up in a clearing, brightly illuminated. In the middle of it sat a horrifying figure. When he heard me he turned around: it was the Devil himself! Scared stiff, I asked: "Are you my father?"
The Devil answered: "No. I am your son!"

God Fortsättning, Arbetets döttrar & söner!

2010-01-16T02:06:00.000-08:00

Ideligen slår det mig att våra politiska förgrundsfigurer helt måste ha tappat jordkontakten. Vet de inte längre någonting om folks verkliga villkor? Sannolikt har politiken professionaliserats till den grad att den numera helt utspelas i slutna rum eller framför TV-kamerorna. I vilket fall är partifolkets retorik tom och urblåst, lika fylld av fraser som en söndagspredikan efter Trefaldighet.

Hur länge sen var det Mona Sahlin handlade på Lidl? Har Fredrik Reinfeldt nångång de senaste åren klivit på en tunnelbanevagn i gryningen? När gjorde stans pampar senast ett stickprovsbesök en lördagsnatt på kvartersakuten? Jag kan bara säga: Gör det, så får ni möta både Arbetets söner & döttrar - och det nya FattigSverige!

Det är upprörande och omskakande resor. Allt på Lidl eller i kvartersbutikerna är kanske billigare, men det är också uslare. Är inte kvaliteten eländig, så är tillståndet erbarmligt, frukt och grönsaker inköpta där de skulle slängas, juicen mest vatten, brödet vita tuggummin från i förrgår. Matarbussarna eller tunnelbanevagnen i gryningen befolkas av underbetalda och outsövda invandrare med de stora koncernernas varumärken tryckta på ryggen, ett slags slavmärkning faktiskt. Servicefolket släpar sig upp fem om mornarna och släcker inte lampan förrän sent om kvällen eftersom de satt sig på firma och måste fixa bokföringen. Akuten ska vi inte tala om, utsläpade mottagningssköterskor förskansade bakom glasrutorna mot trasiga, febersjuka, ofta blödande människor som i värsta fall kan få vänta i timmar...

Är det Välfärdssverige, Mona? Känner du igen Arbetslinjen, Fredrik?

Alla som rör sig med öppna ögon i de proletariserades rike kan ju bekräfta att just så här ser det ut. Då blir det mest förvånande att inget av detta landar, konkret och dynamiskt, i den politiska attacken. Att inte ens oppositionen bådar upp folk och marscherar kors och tvärs genom stad och land för att kräva en ny syn, ett realistiskt språk och ett verklighetsanpassat program.

Även om det kanske mullrar i rättens krater så väntar vi fortfarande på de vredgade författarna, en samtida Strindberg, eller åtminstone Lubbe Nordström. Nu sitter vi där med munvädret Ranelid och pösmunken Skytte och alla de andra som fjantar sig på slott och herresäten...

Låter det barskt? Inte alls, det är valår i år, 2010. Dags alltså att skrapa av den retoriska ytan och börja kalla saker och ting vid deras rätta namn. Redan i nyårshälsningen.

Fröhliche Weihnachten! Bon Noël! Buon Natale! (CH)

2009-12-26T05:45:00.000-08:00

Trespråkig schweizisk julgran 2009
Trilingual Swiss Christmas Tree 2009

VIOLENT DAYS

2009-11-04T08:32:00.000-08:00

Våldsamma dagar

Jag scannar dagens 365 bioannonser i franska l'Officiel du spectacle; en gång när vi var unga räknade vi ut att man kunde gå på bio i Paris varje dag hela året utan att hamna i samma salong. Vi fastnar för titeln "Violent Days" av en för mig totalt okänd fransyska, Lucile Chaufour. Det som biter är presentationen: "Allt förändras - utom rockabilly..." Och slutklämmen: à ne pas manquer - "missa inte den!"

Vi är inte många i salongen men får genast spänna fast säkerhetsbältena. Filmen startar i ett rasande tempo redan i förtexten. Bilden svartvitt överexponerad, bländande. Klippen splittrade med exakt logik, som skärvorna av en fönsterruta. Musiken alltså rockabilly. Man vädrar lågbudgetproduktion lång väg så det är inte precis Chuck Berry som lirar. Men just det ger en avig och mycket närvarande dokumentär upplevelse av storyn.

Som är busenkel: Tre fabriksgrabbar i jesusåldern drar iväg från Paris ut mot kusten med sin hårdsminkade, absolut vitblekta böna. Växelklipp från svets och pressar. Det är rockarmöte i Le Havre. De är redan i gasen och kör som vildar på motorvägen. Mobilen och musiken från kassett känns som 80-tal. Flickan är otroligt fräck i sin blandning av skärpa och skörhet. Man fattar direkt att hon är huvudpersonen.

Nedräkningen börjar också direkt. Alla som varit i Havre vet att betong bara är förnamnet. Kvartetten vill bada men det är ebb och sten, avfall och rutten tång. Konserten hålls i ett kommunalhus med masonitväggar. Bandet ännu sämre än kassetterna. Men publiken är helt enkelt lysande!

Läderbrallor, elvisfrisyrer, storprickiga klänningar, boots. Hela familjer av provinsens cowboys strömmar till på svartblänkande hojar och i vaxade vintagebilar. Trycket blir enormt och detonerar i ett vilt gängslagsmål vid entrén. Kunde varit Kramfors.

Sen blir alla trötta och osams. Flickan vinglar iväg ensam mot havet och låter sig vaggas som en vit näckros i vågorna som nu återvänt. Gryning.

Filmen känns chockerande ny, som om team och skådisar ramlat ner från planeten Venus helt ovetande om koder och manualer. Som ett blad av Annie Proulx eller ett ackord av WandaJackson. Som en gång "Skjut på pianisten". Missa den inte. Om den kommer.

Krig & Fred - War & Peace

2009-10-17T05:30:00.000-07:00

Den här underbara sensommardagen tar jag båten så långt jag kan komma österut. Där ligger Arholma, "det mångbesjungna". Vid horisonten skymtar Åland, bakom Åland ligger finska fastlandet. Och därbakom ligger de lömska moskoviterna på lur för att överfalla oss. I vilket fall i folktron och i militärtänket, sen något halvmilllennium tillbaka.

Det var vad jag ville se: hur övertygelser materialiseras. Även om inget i invasionsväg hänt de senaste tvåhundra åren, har vi alltid varit beredda. Senast under Kalla Kriget då Arholma Nord bestyckades.

Högst upp på detta undersköna skärgårdsberg reser sig nämligen en väldig kanon riktad österut. Strax söderut står en lika grov systerpjäs. 10,5 cm. Centimeter, inte millimeter.
Under kanonen sprängde militären ut en hel liten stad. Allt finns. Förutom alla sök- och riktinstrument som kanonen kräver, också ett bassehotell för batteriets bemanning, fikarum, kantin, kök, omklädningsrum, verkstäder, lager, elverk - you name it! Samt ett jättelager projektiler.
Som de allra flesta militära prylar under de allra flesta epoker kom det aldrig till användning. Efter allt grävande och sprängande flyttade 350 man in. Arholma blomstrade paradoxalt nog under hotbilden. Det kan ju inte funnits mer än något dussin hushåll på hela ön dessförinnan. Så kom avfrostningens tid, och 350 man flyttade ut. Allt blev tyst igen.
Men man vet alltså aldrig. En sparsam överbefälhavare bestämde därför att anläggningen helt enkelt skulle konserveras. Allt som kunde smälla plockades undan, hemligheterna skyltades upp, några grejor gjordes manövrerbara för ungar, guider anställdes.
Så nu blomstrar det kring bunkern igen. En stadig myrstig turister vandrar upp på knallen och ner i underjorden. Vandrarhemmet är befolkat och restaurangen bokad. Så länge det varar. Det kan räcka med att Putin säger något oöverlagt igen, så kommer 350 man marscherande tillbaka.
Jag vet, för längst inne i hålorna såg jag Det Verkliga Förhållandet materialiserat. Det prekära läget. Det andlöst korta avståndet mellan ont och gott.
Där sitter nämligen en brytare på bunkerväggen. Den har två lägen. Nu står den på FRED. En lätt handrörelse, och den står på KRIG.

Foto: Malin Andersson

War & Peace
Taking the small boat out to the rocky island of Arholma The Beautiful - and climbing the stony height, I stand in front of a giant gun barrel, protruding seemingly out of the stone. You are now as far east as you can come on Swedish land in this part of the Baltic, and the gun is pointed towards Finland (discernable by the horizon).
Under this 10,5 cm gun hides a cavernous castle of armaments, deep in the rock: 350 men once lived there, with all the confort a soldier can ask for. But why?
Just because the Mean Enemy was supposed to lure under the horizon: the Russians! This fortress was constructed in the days of the Cold War, and Brezjnev's warriors could come over the waters any minute.
But they did not: Gorby's peace doves came, and the hill was supposed to disarm. However, some smart General on our side, suspicious as they are, decided to cocoon the fortress - and show it to our loyal citizens in times of peace. Said and done. Today a steady little stream of visitors climb the mountain and disappear into the rock, under the guidance of tour leaders. You can try the gunsight (and scan this once so threatening horizon), your kids can play with soldiers' toys, you can picnic by the gun barrel.
BUT - very deep down in the rock sits the handle that will decide the fate of men. It has two positions: WAR and PEACE. One little touch, and we're at it again!

Alternativ Bokmässa. Äntligen.

2009-09-21T13:11:00.001-07:00

"Den danska modellen" The Danish Model

2009-09-13T00:38:00.000-07:00

Det räcker med att komma in i en dansk landsortskyrka och höra hur psalmerna går för att förstå att svensken hamnat i en främmande kultur. Där sitter ett fredligt litet folk, tätt sammanpressat, omsvept av vilda hav på alla sidor och hotat från norr och söder av krigiska stammar. Sången är muntert galopperande, buren av den företagsamma trots-allt-optimism som fader Grundtvig inpräntat i dem. Här håller vi sammen, här gräver vi inte ner vårt pund! Ingen har bättre skildrat läget än Carsten Jensen i "Vi, de drunknade".
För var dag som jag arbetade vid Nordiska Ministerrådet i Köpenhamn ökade insikten om de djupa skillnaderna mellan "broderfolken". Även om den nordiska gemenskapen är en vacker överbyggnad, undergräver de fundamentalt olika förutsättningarna varje djupare projekt. Att försöka påtvinga grannen sin egen kostym slutar illa. Men det går att arbeta dynamiskt med olikheterna och arkipelagiskt med sambanden.
I "det danska" finns också redan häftiga spänningar mellan folkkultur och borgarkultur på ett helt annat sätt än i Sverige. Spännvidden är enorm mellan en kämpande realist som just Jensen och en experimentell modernist som Jørgen Leth. I förhållningssättet, men kanske inte funktionellt.
Idag råder helt en borgerlig och "affärsmässig" modell på den danska sidan. Individer, grupper och institutioner i kulturlivet agerar som vore de ständigt konkurrensutsatta på en skoningslös marknad. Tävlingsanda är något självklart, samarbete sker endast inom laget. Professionellt prismedvetande ses som en förutsättning och har bidragit till att "kommersialisera" kulturproduktionen. En dansk projektbudget har alltid en nolla mer i slutsumman än en svensk. Zentropas storfilmer är ett tydligt och framgångsrikt exempel.
Det goda i modellen är att de som lyckas i kulturen får bra betalt. Det onda är knivslagsmålen i spalter och på scener - och den hänsynslösa utslagningen av den som inte hänger med. "Kulturkampen" kallade kulturminister Brian Mikkelsen dessa motsättningar han själv mest av alla eldade på.
Modellen smyger sig på, inåt som utåt, via uppdragsgivare och handläggare som "diversifierar" konstens hus och kärnverksamheter genom att "öppna" uttryck och aktioner i "åtkomlighetens" namn. Det märkliga är att man nästan aldrig utgår från just konstens kärna, från boken och dess budskap, målningen och dess egna tilltal. Tvärtom avleds uppmärksamheten från djup och utmaning till pynt och pyssel, person och medialitet. Därmed är manegen krattad för en typ av affärsverksamhet för vilken kulturen bara är ett redskap för något annat. Vi kan gott kalla det eventualisering.
Omruskningen av Malmö Stadsbibliotek är ett prydligt exempel på "den danska modellen" och hur illa den passar svensk folkkultur som vill vara jämlik och gratis. Knappt nytillträdd beordrar bibliotekschefen Elsebeth Tank från Köpenhamn att ett tiotal ton böcker ska, inte brännas, men hackas upp. "Destrueras". En liten lavin av attitydskiften ska följa för att "öppna" verksamheten. Stridsropet lyder: ”Det var längesedan som bibliotek bara var utlåning av böcker.”
Här utmanas alltså den kulturella allemansrätten. Detta slags "öppningar" är selektiva och kommersiella. Vi vet redan att nästa steg i Malmö blir förlagens rätt att mot betalning skylta upp och sälja in sina bestsellers.
Märkligt nog tycks ingen fråga Varför? Stadsbiblioteket i Malmö är ett av landets mest öppna och åtkomliga kulturhus. Kanske utlåningen har gått ner, men det beror rimligen på att förlagen ger ut sämre böcker. Och måste tvärtom, i paradoxens namn, innebära en personalbesparing. Läs- och lånerummen vid Slottsparken fullkomligt vimlar av folk från världens alla hörn. Besöksfrekvensen kan omöjligen ha gått ner. Så - Varför? Uppenbarligen för att Elsebeth Tank anställts för att göra biblioteksverksamheten lönsam, enligt den danska modellen.

English
The City Library of Malmö under its new master, Elsebeth Tank of Copenhagen, has ordered tens of tons of books to be, if not burnt, so "destructed". Whereafter a series of modifications of the library's activities will be enacted as a "soft commercialization"*) with PR-points for the bestsellers of the editorial houses. Nobody seems to ask WHY? This beautiful glass-house by the great park is one of the most open places for the general public in Malmö. There are visitors everywhere, not only common customers, but also readers of international newspapers, students and researchers at the free computer spaces, kids in the childrens' corner, etc. My answer in the debate has been that this is a first step to introduce "The Danish Model", a kind of strict commercialization of the arts that reigns since some decade in Denmark, prompted by the Minister of Culture as "The Battle of Cultures". Which has severely accentuated the competition between artists, waging wars between themselves, "won" by the strong och lost by the weak. My call is for a strong defense of popular culture - The Swedish Way: Equality & Access. For all citizens.
*) I google on the word "commercialize" and up comes this phrase:
I find it sad that this beautiful city has become so commercialized---jag tycker det är sorgligt att denna vackra stad har blivit så kommersialiserad !

Hur gick det för "Harg! Platsens musik"?

2009-08-13T22:55:00.000-07:00

Märkligt. Det är femton år sen jag senast hade en filmproduktion för SVT, och nu har jag två. Vid mogen ålder. Därför hade jag glömt alla rutiner när vi sjösatte "Harg! Platsens musik" och visste inte att man kunde få ett sådant gensvar! Att kanske 100.000 människor velat se en poetisk kortdokumentär mitt i sommaren. Att den nu finns tillgänglig dygnet runt världen över på SVT Play. Herreminje.
Här några valda reaktioner ur mailvågen:
------------
Ämne: Harg
Datum: fr 7 aug 2009 20.15
Tack för den varmhjärtade filmen om folket och ljuden i Harg – vilken snilleblixt att låta ljudmiljöerna bära en så fin berättelse om livet på landet (som jag känner så väl igen). Om jag någonsin kommer att arrangera något om ljudmiljö och soundscape framöver, ska den här filmen visas som entré, särskilt om det kommer utlänningar. R. Murray Schafer och hans gäng i Canada skulle bli tillplattade.
Det var en riktigt fin film!
Hälsningar
Henrik Karlsson
(Riksbankens Jubileumsfond, ex. Musikaliska Akademien)
------------
13 aug 2009 kl. 13.24 skrev Katarina Stigwall:

Carl-Henrik,
Din film är otroligt fin, jag tittade på den med stor behållning! Väldigt vackra miljöer och väldigt nära och mänskligt. Jag förstår hur lång tid det har tagit att samla materialet, eftersom filmen löper över flera årstider. Tycker speciellt mycket om sekvensen med höet - vi hängde hö i Småland när jag var liten, men det verkar vara en nästan utdöd konstform numera. Kanske uppskattar man din film ännu mer om man kommer från en liten ort, igenkännande och nostalgi är stora känslor!

Njut av framgångarna!

Katarina

Katarina Stigwall
(International Cooperation, National Museums of World Culture, Världskulturmuseet Gbg)
---------------
Charlotta posted something on your Wall and wrote:

"Hej C-H! Vi såg Harg filmen. Vill bara säga att vi tyckte att den var jättefin! Grattis!
Charlotta med familj"
(brorsdotter)
---------------
11 aug 2009 kl. 20.50 skrev Jonas Sima:

Hallå CH!

Lustigt att din Harg sändes samma kväll som min film om Erik. Dessa programsättare!
Jag har ju redan sett den på dvd men såg om den nu. Tyckte mycket bättre om den nu än i Båstad; då fann jag den en smula gewollt eller lite pretto. Detta tar jag tillbaka. Den är tex utomordentligt snyggt filmad, bara att gratulera...
(Jonas Sima, filmare, senast porträttet av Erik Eriksson, flottare och folkfilmare)
---------------
10 aug 2009
Käre ärkebroder CH,

Tack för att Du gav mig besked om programmet , även Christer ringde och påminnde, Båda vi tycker att Din film om Harg är så...bra, Det är verkligen en tidsresa tillbaka om en fantastiskt bygd vi växte upp i.
Kram Syster Lena och Peter hälsar så gott.
----------------
sö 9 aug 2009 21.48.42
Ulla-Britt Norrman posted something on your Wall and wrote:

"Tack Carl Henrik, för fina fiiina Harg! Så vackert och vemodigt. Stort Tack till ditt öga och öra."
---------------
sö 9 aug 2009 Boel posted something on your Wall and wrote:

"Harg gjorde mig ovanligt tillfreds! Enastående poesi på duken. För att inte tala om bild och foto, ljud och ord. Tante grazie!"
(Boel Schenlaer, poet och PS-förläggare)
---------------
7 aug skrev Pia Forsgren
"Tack för din vackra film- så poetisk att t o m en stadsråtta som jag längtar ut på landet. Kram Pia"
(Ledare för Judiska Teatern i Stockholm)
----------------
7 aug Saara Salminen Wallin posted something on your Wall and wrote:
"Tack för Harg! ... den konkreta sköna
S"
----------------

Nu ligger "Harg! Platsens musik" på SVT Play!

2009-08-11T10:42:00.001-07:00

...och här är länken:

http://svtplay.se/t/113616/harg_-_traktens_musik

"Harg!" från Sveriges hjärttrakter

2009-08-05T03:14:00.000-07:00

"Liens sång i gräset..."

Nu på fredag 7 augusti kl 7 PM (19.00) sänder TV-2 vår film "Harg! Platsens musik"
Även 14.45 lö 8 augusti, samt 9/8 och 20/8 i SVT24.
Den vill vara ett "soundscape" från en socken någonstans i Sverige. En hemvändare i sin gamla blå Volvo - Sven Wollter är Berättaren - kryssar långsamt genom sin uppväxt. För första gången på mycket länge avlyssnar han "Platsens musik". Det blir till en sockensymfoni i nio satser, levande musik och musik från skivor: Chuck Berrys "Roll Over, Beethoven", Haydns "Lerchenquartette", "Country Roads", "Våroffer" osv - allt musik som han fötts upp med. Men han stannar också bilen och kliver ut för att avlyssna sångsvanens flykt mot norr, dunket från den gamla sågen, kornas ångest i mjölkningsfabriken, tjejernas tacklingar på Vallen...
Så, stanna upp 28 minuter och lyssna på vad ni trodde var det förflutna, men som lever mitt ibland oss, djupt under mediebruset.
Hjärtliga hälsningar från
Carl Henrik, Maja Borg, Martin Johnson, Errol Tanriverdi och Folket i Harg socken

"La parte dell'angelo" till Båstad Filmfestival

2009-07-16T00:13:00.000-07:00

Om kyrkan i Pietrabruna i Ligurien berättas, att när de gamla olivodlarna sjunger Begravningsmässan så svarar änglarna uppifrån valven. Det är en mycket gammal föreställning. I konstmusiken fångades den upp av Händel i hans "La Resurrezione" (1700) där också la parte dell'Angelo förekommer. Detta har vi filmat, under Allhelgonahelgen 2008. I "Änglastämman" väver vi in mässan i en berättelse där Erland Josephson som den gamle olivodlaren fabulerar om änglarnas väsen.
Filmen får smygpremiär på Lilla Filmfestivalen i Båstad under rubriken Bild och verklighet den 30 juni; där visar också Maja Borg (kamera och klipp i "Änglastämman") sin "Ottica Zero".

Båstads lilla filmfestival startades för mer än tio år sen av Bo Widerberg och erövrade snart positionen som "möte för samtal och samvaro" mellan cineaster och publik. Festivalen drevs vidare efter Widerbergs död av Stefan Jarl. Konstnärlig ledare idag är Ulf Berggren.

English: It is said, that when the olive farmes recite The Funeral Mass in the old church of Pietrabruna in Liguria, you can hear the angels sing. GF Handel used this musical phenomenon for la parte dell'Angelo in his "Resurrezione" already in 1700. We filmed it during All Saints services in October, 2008, and put a narration by Erland Josephson to it.
Our movie will be screened on sneak-review at the Båstad Film Festival on July 30th. Under the heading "Image vs. reality" there will be shown also Maja Borg's "Ottica Zero"; Maja was camera-person and editor also for "La parte dell'angelo".
The festival of Båstad was founded more than ten years back by filmmaker Bo Widerberg as a meeting point for talk and reflection between filmmakers and their audience. It was continued by Stefan Jarl after Widerberg's death, and is now guided by Ulf Berggren.

Dagens citat 09-07-12

2009-07-12T05:51:00.000-07:00

Plötsligt glimmar orden och formuleringarna till i brödtexten och det blir på nytt meningsfullt att läsa sin tidning:
"..konsten - det medium i vilket mänskligheten förhandlar om sina förutsättningar."
"Konsten kunde endast komma naturens hemligheter på spåren genom att insistera på sin egenart".
"..estetisk autonomi var inte ett hinder utan en förutsättning för samhällelig verkan."
"På så vis vill hon (CF) lägga grunden för en förnyad syn på relationen mellan samhälle och natur, människa och djur."
Aris Fioretos i DN fritt formulerat efter Camilla Flodin som fritt komprimerat Theodor Adorno. Hennes bok finns på oumbärliga Glänta förlag. Citaten kan brukas i allt samröre med den svenska "kulturnyttans" politruker.
English
Suddenly words and phrases flashes in the grey of the daily media mass, and it is again meaningful to read one's newspaper:
"..art regarded as the medium where humanity deals with its own predispositions."
"Art could only track Nature's secrets by insisting on its uniqueness."
"Estetic autonomy would then not be a hindrance, but a prerequisite for social action."
"In this way she (CF) wishes to lay the grounds for a new perspective on the relation between Nature and Society, human beings and the animals."
Aris Fioretos (The Dagens Nyheter) quoting Camilla Flodin who in her new book quotes Theodor W. Adorno (Glänta Editions)

Öppet brev till forskningsministern om CCS

2009-07-09T02:01:00.001-07:00

Herr Minister, käre Tobias Krantz!
Det har nått våra förfärade öron att regeringen funderar på att använda Svenska kulturhuset CCS (numera Svenska institutet i Paris) för att kamma in ynkliga 11 miljoner år 2010.
Protesterna har naturligtvis varit dånande, inte minst på nätet. Uppropet på FaceBook t ex. Alla som någonsin kommit i kontakt med verksamheten på rue Payenne har ju lätt kunnat se att det vackra gamla palatset är en ren kassako. Här har vi en spjutspets in mot Europas konst- och kulturliv, men inte minst en språngbräda för näringslivets och regeringens initiativ gentemot Frankrike och frankofonin.
Huvudsakligen har kulturliv och media varit i elden nu. Det har sina sidor, eftersom konst och kultur behandlas som restprodukter i svensk politik. Därför skriver jag som gammal kulturhuschef till dig om husets absolut centrala betydelse för svenskt forskarutbyte!
Gästrummen i kulturhuset delas lika mellan konstnärer och forskare. Där förekommer fantastiska möten, inte bara med franska kollegor, utan också mellan kärnfysiker, medicinare, matematiker, statsvetare etc, och centrallyriker eller landskapsmålare! Det är hur kul som helst att kunna blanda konfekten.
Forskarna sätter också enormt värde i att få bo i en stilig och personlig miljö, bli generöst bemötta, läsa svenska tidningar och ha tillgång till det pärlband av fester och vernissager som huset bjuder på. Samt slippa kasernliknande förläggningar eller ensliga hotellrum. Till det kommer att kunna bjuda franska kollegor generösa trädgårdsapérétifer i en miljö de själva är stolta över.
Glöm inte att Hôtel de Marle är franskt för evigt och endast utlånat till oss på 99 år. Huset är alltså i sanning ovärderligt. Det kommer att kosta forskningen en förmögenhet varje år att ersätta vad den förlorar. En usel affär alltså.
Berörda statsråds röst väger tungt i beslutet har vi fått veta. Jag är säker på att kollegorna vid Malmö Högskola och Lunds universitet då tar för givet att du lägger din röst mot förslaget. Det tackar vi för.
Carl Henrik Svenstedt
Professor emeritus MAH, kulturhuschef i Paris 1988-94

I've Got A Hippie On My Front Lawn

2009-07-01T23:43:00.000-07:00

Do you want to see see a real '68 movie? Search for "Vidderna" on YouTube or just click:

http://www.youtube.com/watch?v=iGPfkIUYOyc

In the summer of 1968 I shot an unpretentious Super-8 flick with kids & friends in the Sormland region of Sweden. It was printed under the title of "I've Got A Hippie On My Front Lawn" and some music was put to it by the "Tree, Grass & Stones" band, still famous today.
The "hippie" was a young Californian fellow cameraman of later fame. He had convinced The Ford Foundation and others that he worked on a biological film study on vegetations round the world. The project title of his film was "Grass".
Strange smoke also rose from his little teepee on the lawn. Our children loved this soft guy and his beautiful, sad-eyed lady.
This year, 2009, a young collaborator of mine, Nic Wakeham, spotted the reel, made a much subtler reedition of it and added some music by his friends of the "Vidderna" (Villfarelser, Erractic Ways). The whole '68 feeling is miraculously still there...
Enjoy these five magic Flower-Power minutes. Insiders could know that one of the small girls is now heading the "Filippa K" worldwide fashion stores, the other is a a Script Editor with Swedish Television and other drama productions. The little guy with the water pistol works with the Development Division of a huge environmental group, and the sweet boy under the tree is a young architect and furniture designer in Paris, just published by the New York Times.
Hallelujah. Carl Henrik (40 years later)

NATTBOK / NIGHTARY

2009-05-16T00:36:00.000-07:00

Hjort faller ur ramen, och in igen
Fåfängan, i månaden maj
Just när försommarnattens vemod skulle sänka sig över Fåfängans Berg slet sig en hjort loss ur kafeets oljetryck. Med ett stiligt språng flög den ut från klippan och drog i flykten med sig en god del av konsthistorien: Vilt kämpande hjort omringad av fradgande hundar på den franska slottsväggens tapisseri. Renässansbock kråmande sig intill Madonnan med umbriskt kloster i bakgrunden. Flyende hjort med kid genom ett rousseauanskt aftonlandskap. Feta holländska mjölkerskor utan kläder med hind som lagt huvudet över ett diskret ställe. Den ser rakt in i bilden med en blick som säger att jag är den förklädda gudinnan Artemis som kan lära kvinnan att stänga sin livmoder inför våldsverkare som det gamla svinet Orion. Och så vidare, fram till just vår eget oljetryck där mellan den gråtande pojken och den barbröstade zigenerskan.
Sen föll flyktingen pladask tillbaka till verkligheten och ner i Hammarby Sjö. Den försökte återupprätta sin elegans med hornkronan lyftad över vågskvalpet för att nå den grönskande stranden. Men det är murad kaj hela vägen in mot Barnängen. Djuret förblev alltså desperat plaskande nere i vattnet. En nödställd ikon.
Nu hade det samlats små grupper av folk längs Alsnökajen. Djurvänliga som svenskarna är ringde alla 1-1-2 på sina små mobiltelefoner. Brandbilen kom genast tjutande uppifrån Söder. Två kraftfulla män i neonröda räddningspyjamas kastade i en gummibåt och fick efter mycket svärjande igång utbordsmotorn. Hjorten hade genast uppfattat faran och styrde nu rakt ut mot Saltsjön. Folkmassan klappade händer.
Då kom nästa heraldiska ögonblick. De röda jägarna hade ett blått fångstnät som de hämtat från en målning av någon Rubens-epigon, Johann Brockhorst förmodligen. Men sjön var krabb ut mot gattet och gummibåten krängde medan brandmannen försökte kasta nätet över hornkronan tills han själv föll i vattnet. Massan applåderade.
När bärgaren väl bärgats av sin kamrat lyckades de tillsammans snärja det vilt sprattlande djuret och dra det in till båtsidan. Då kom ropet.
Ur hjortens strupe steg ett hjärtskärande skri som också det gick genom seklen, ut mot skogarnas frihet. Det går genom de grekiska skalderna till de höviska sångarna och vidare mot Shelley och Keats för att via skillingtrycken hamna just här bakom kafeets bardisk där hjorten alltsedan dess ropar efter sin hona i den blodröda skymningen.
Då tystnar folket och lyssnar, in mot tidlösheten.

"Pressmeddelande" läs & sprid!

2009-05-11T13:28:00.000-07:00

Carina Rydberg sent a message to the members of Författare.
--------------------
Subject: Jag är trött på dessa fascister - jag har fått nog.

Flera medlemmar i gruppen Författare har haft datorproblem. En medlem har polisanmält sitt kapade FB-konto och sin hackade hemsida. Själv har jag en obrukbar dator, i vilken mina manus ligger - och de är omöjliga att säkerhetskopiera.
Självklart är även detta polisanmällt.

Det här har gått långt över gränsen för det anständiga. Och jag har just fått reda på varför Mac-användarna är de hårdast angripna: De är upphovsmän.

Och det är upphovsmännen man vill åt.

Det här är inte yttrandefrihet. Det här är hackarens diktatur. Men jag kommer inte längre att tillåta att mitt privat- såväl som mitt yrkesliv saboteras på det här sättet.

Och om någon får för sig att lägga ut det här till valfri bloggare/nyhetssida: Be my guest. Betrakta det som ett pressmeddelande.

Carina Rydberg
--------------------

NATTBOK / NIGHTARY

2009-04-10T10:17:00.000-07:00

Northern Hellas, Easter Friday, 2009
Hamalainen The Finn went the first out of the sauna, barefoot in the melting snow. Then came Vladimir The Russian, more skinny but as white as us other two elderly gentlemen. At last myself, The Shivering Swede.
They had cut out a square hole in the ice, and Hamalainen went down without hesitation. Then Vladimir, then myself. Back up on the little bridge, Hamalainen hauled the thermometer out of the water. Temperature had gone up.
"Four Centigrades!" he shouted. The echo answered from all around the little lake: "+4C! 4C!! 4C!!!" He sat down on the icy planks, sour. "Boys, he said: Bathing season is over..."
------
This is one of the reasons why I have not made myself heard for a certain time. The other is that the wellknown glass-globe of film cutting has been lowered over Maja & Me. We shall be out around the end of April. Until then, let me quote a favourite line about the mood of these here days:
"April is the cruellest month, breeding. Lilacs out of the dead land, mixing. Memory and desire, stirring. Dull roots with spring rain..."
1922. T.S.Eliot, The Waste Land

NATTBOK / NIGHTARY

2009-03-10T02:09:00.000-07:00

Fascist? Javisst!
Visst kan man bli fascist i Perstorp. Tanken överrumplar mig när jag stirrar ut genom Pågatågets skitiga fönster mot ett iskallt och snöblött mittelskånskt samhälle. Raden av nerslitna enfamiljshus hukar med blinda fönster. Själva det smutsgula teglet verkar nordtyskt som ett hån mot färg och livsglädje.
De enda människor som rör sig flyr från regnskydd till regnskydd. En näve skolungar från världens eländigaste hörn huttrar på perrongen i korta midjejackor och tygskor. Vi som redan slagit oss fram till en plats i kupén hälsar dem med en avvisande tystnad. Vad har dom att göra här i arbetslöshetens rike?
Den beramade krisen har tryckt sitt fula ansikte mot själva landskapet, så som den enfaldige mördaren glor in genom köksfönstret en senvinterkväll. Och tåget! Vart är denna eländiga, nerskitade, ounderhållna vagn egentligen på väg? För min del kan jag svara: Till mörkrets hjärta, till det nakna vittnesmålet från Auschwitz på Stadsteaterns scen i Helsingborg: Primo Levis monolog ”Om detta är en människa”.
Men ägna också en tanke åt fångvaktaren. Vad kunde man bli för en människa, utan kärlek i detta arbetslöshetens och hyperinflationens Weimartyskland, revanschismens häxkittel? Hur lätt var det inte att bli en Kapo, en förhärdad plågare av individer förnedrade till boskap. Offren bar tre tecken på bröstet säger Levi: grönt för Kriminella, rött för Politiska, gult för Judar. I hanteringen fanns dock bara två kategorier: Arbetsföra och Icke arbetsföra.
Vi får vackert lära oss också något om grymhetens grogrunder. Den faktiska hopplösheten. Den totala tristess som ändå någonstans måste ha en inre fond av övertygelse om att något bättre måste finnas. Någonstans, trots allt. Även för mig eländiga människa i brödkön.
Den gången var det nationalsocialismen som kastade ut en hoppets livboj till de drunknande. I sin enastående studie över den tyska tjänstemannaklassen, ”Die Angestellten”, visade Siegfried Kracauer redan 1930 hur nazismen systematiskt och symboliskt graderade upp ambitiösa arbetare och lägre tjänstemän i ett civilmilitärt system med uniformer, förtjänstmedaljer, gruppresor och vandringsutflykter med sång och muntrationer. NAPD byggde till och med om restaurangerna så de fick trappor uppåt till ett högre plan, reserverat för de utvalda. Där iscensattes föreställningen om ”någonting bättre”.
Nåväl. Här i Perstorp blir vi gunås inte fascister. Men blir vädret inte bättre röstar vi med sverigedemokraterna.

Dagens citat, 4 mars 2009

2009-03-04T03:13:00.000-08:00

"I den mån som den nuvarande krisen fördjupas är det naturligtvis inte osannolikt att de ekonomiska problemen kommer att uppfattas som orsakade av vissa systemfel i den liberala världen som sådan."
Johan Lundberg, chefredaktör Access

NATTBOK / NIGHTARY: Författarupproret / Writers' Rebellion

2009-02-26T00:21:00.000-08:00

Om det är några man ska akta sig för att reta upp så är det författarna. Vore jag nu kulturminister - vilket Gud förbjude - skulle jag snabbt dra in klorna, hissa parlamentärflagg och lägga fram några acceptabla kompromissbud. Det mullrar nämligen åter i rättens krater!
Sveriges Författarförbund har alltså rakt av kallat kulturutredningens förslag att nationalisera Författarfonden för ”krigsförklaring”. Här en liten frontrapport.
Ordvalet fick nämligen omedelbart skrivarna på benen. Båda de stora salarna i Författarnas hus i Stockholm fylldes ut i korridorerna av det utkallade protestmötet förra veckan. Stämningen var ilsken och munter. En ljuv doft av ’68 fyllde lokalen. Det var hur kul och livgivande som helst mitt i "krisen".
Syster Siv Arb föreslog att vi skulle strömma in på biblioteken och bära ut våra böcker som vid den oförglömliga Biblioteksaktionen i förra århundradet. Broder Sebastian Lybeck som legat framför schaktmaskinerna vid Altaälven bad om en kätting och ett kraftigt hänglås så skulle han fjättra sig var som helst i det fria ordets namn. Den förflutna statssekreteraren uppmanade alla att skriva giftiga inlägg i sina spalter. ”Det ska göra ont att läsa morgontidningen!” sa hon med adress till regeringens samtliga ministrar.
En landsflyktig rysk författare höll föredragning om Sovjetmakten och litteraturen. Det föreslogs att kulturutredningens direktiv skulle kallas ”stalinisering”. Mötet enades dock om det mer samtida västeuropeiska uttrycket ”berlusconisering”, dvs en långsam kvävning av upphovsrätt och yttrandefrihet genom omväxlande statskontroll och privatisering av media och kulturinstitutioner.
För vad gäller striden egentligen, i vårt fredliga och alllmännyttiga land? Jo, att författarnas ersättning för folkets avgiftsfria boklån,”bibliotekspengen”, inte längre ska få förvaltas (och solidariskt fördelas) av upphovsmännen själva i Författarfonden. Vilket hittills alltid skett i gott samråd med kulturdepartementet. Men nu ska pengarna underställas en Generaldirektör i en ”enrådsmyndighet” och därmed dras tillbaka in i statskassan för nådig disposition. Är det något författare är bra på, så är det ordval. ”Enråd” är motsatsen till ”samråd”. Så det så. Och är det något de gillar så är det luft i luckan! Därav krigsförklaringen.
Måndagen den 2 mars kl 17 osv. startar publika upptåg och författarprotester på Sergels Torg mitt i Stockholm, sedan party på Kulturhuset övervåning Café Panorama.
Uppretat men fredligt. Kom och se, kom och hör! Följ förvecklingarna på forfattarforbundet.se
**********************************************
Swedish Writers' Rebellion
Ending a General Report on the nations cultural policies has been proposed to the gouvernment to move the so-called "Library buck" from the autonomous disposition of the writers themselves (in perfect concord with the Department) of the Writers' Fund into a new gouvernemental Super-Authority, directed by a Gouvernor General armed with a "one-rule" directory (note the expression). This "library buck" is a proportional sum directed to our Fund by the Treasury, for solidary distribution among writers in exchange of free access for the people to our books on the shelves of all public libraries in Sweden.
The reaction was immediate. At a general meeting in the Writers' House (Stockholm) a number of m/68 protest actions were proposed, together with more contemporary methods. The mix of joy and anger had a sweet smell of rebellion.
Do follow what will happen at the home page of the Swedish Writers' Union. Should you be around, do meet up at the central Sergel Square of Stockholm coming Monday, March 2, from 5 p m, and on. Bring experience and initiative, or just listen. More information in English at http://www.forfattarforbundet. se See you.
-------------
Fick just mail från en klassisk frontkämpe på resa:
Är med i protesten från New Delhiu (tillfälligt)! Din Sigrid Kahle

Boktips / New Words for an Old World

2009-02-26T00:18:00.000-08:00

Ett betydelsefullt inlägg av Tariq Ramadan m fl om hur vetenskapen och konsterna ska återvinna sin plats i den samtida muslimska världen; köps på nätet.
Radical Reform : Islamic Ethics and Liberation (Tariq Ramadan)
Leading European Muslim puts forward a radical proposal that gives modern science and culture a place in Islamic thought.
List price: $29.95

The Angel's Part - Änglastämman

2009-02-15T23:21:00.000-08:00

"La parte dell'angelo" - The Angel's Part - is a musical phenomenon created when, for example, a quartet pitches the singing in a selected space, like a church, so that a new voice is heard. In our film-at-work we documented just that, in the Chapel of Pietrabruna, Liguria (It) where the four old olive farmers sang the Missa dei Defunti - the Obituary Mass - for us. Here is a taste and a teaser of that. The pitching of the voices comes at the very end of this 2,5 min's mini-movie and should be fully perceptible if you use your headphones.
Hope you enjoy it. Carl Henrik & Team

"Änglastämman" skapas här av fyra gamla olivodlare i Pietrabruna, Ligurien, när de sjunger Begravningsmässan i kyrkan med en särskild pitch i finalen. På svenska kallas det ibland "överton". Den här teasern återger material vi samlat in för en film-under-arbete med samma namn.
Bild Maja Borg (filmad med Nikon D90), ljud (5.1) Martin Johnson. Produktion SouthernSweden.Se

Harg! "Music Of The Place"

2009-02-07T10:20:00.000-08:00

http://www.youtube.com/watch?v=bNrR8oulr1U

We just published this little "teaser" on YouTube from our new film - a soundscape from the parish where I grew up, Västra Harg.
Soon on SVT Swedish Television

Nattbok:Barmark / Nightary: Bare ground

2009-02-04T02:22:00.001-08:00

Ut på slätten, magervinter (hommage à Andrew Wyeth)
Obegripligt att någon kan älska detta land mellan slätt och skog som nu strömmar förbi utanför kupéfönstren! Tåget har störtat ut ur Kolmårdens mörker och schavar vidare mot Norrköping. Allt är februari, barmark fläckad av snö. Låga kullar med håglösa träd och kilar av svartrisig gran, annars allt hållet i sofistikerat mullvad och oliv. En trashank som plundrat klädboutiquen och nu kommit ut på öppen gata. Ett landskap som bräckts mellan skog och slätt, så som Bråviken i ögonvrån är bräckt mellan hav och insjö. En obeskrivlig övergivenhet, en tristess. Som jag älskar.
Som man älskar sin barndom kanske. Ytterst försiktigt, en tunn is med svart vatten därunder. Minsta knakning, och jag rycker blixtsnabbt tillbaka till fast mark. In i närvaron. När vi filmade Barnen på slätten hade jag inget val. Kullarna, trädraderna, korna strödda in i hagarna, de slitna och förvirrade kåkarna - allt detta skulle avlockas en motsägelsefull skönhet.
Det hjälper om man vet var man ska sätta foten. Vi filmade nattfisket vid sjön i fullt mörker och jag visste exakt vilka stenar som inte var slippriga - efter 50 år. Ger det inte trygghet så ger det i vilket fall kontinuitet. Ett bestämt slags lugn: ligger du kvar där stenajävel så lever ju jag fortfarande, trots allt!
Vi går alltid tillbaka till målarna när vi filmar. Helt enkelt eftersom de lär en att renodla motivet. Här skulle vi nu alltså hamna någonstans mitt emellan Helmer Osslunds mäktiga skogar och prins Eugens himmelsvida slätter. Vi skulle få hacka upp dem, blanda och strö över det land som sannerligen förtjänar att kallas Mellansverige. Vintertid.
Skulle jag filmat den här dagen i det här landskapet hade jag fått leta länge i konsten. Och slutligen funnit barmarkens och snöfläckarnas oöverträffade mästare, Andrew Wyeth. Min absoluta favorit, vintertid. Så kan man överleva, i konsten.

När jag letar efter bilderna på nätet ser jag, skakad, att Wyeth nyss gått bort, just i detta vinterland, den 19 januari 2009, vid 91 års ålder (”Winter 1941” nedan).

Om vänskap

2009-02-03T12:04:00.000-08:00

Stephan Linnér skrev en oemotståndlig krönika i Kvällsposten om sitt kamratgäng som, fast deras vägar skilts, nu träffats regelbundet i 42 år. Jag inbjöds till en kommentar. Här är den.
**************************************************************************************
Om vänskap
Oh, mes amis - il y a nul ami! “Ack, den som har så många vänner, har ingen riktig vän!” Den sucken lär första gången ha undsluppit Aristoteles men har överlevt tack vare ovan citerade fras i Montaignes kanske mest kända essä, Om vänskapen. Finns på svenska i lysande översättning av Jan Stolpe. Tolkningarna av just den passagen är legio, men jag föredrar den citerade.
Vad Aristoteles säger är nämligen att den som är omsvärmad av många vänner kanske ändå blir stående ensam när vinden vänder? Helt enkelt eftersom han eller hon inte vårdat den riktiga, djupa och livslånga vänskapen som övervinner gräl och förlåter synder. Men som också behöver julkort och födelsedagshälsningar och Facebook.
Min finländske kollega i Paris muttrade en gång om sin sista stora förälskelse: "Vet du, Carl Henrik, jag tror jag träffat någon som kommer att gråta vid min grav!"
Det är ändå så att de riktiga vännerna kan räknas på ena handens fingrar. Personer som man alltid kan falla tillbaka på när den egna förmågan sviker. En människa som man kanske inte ser på åratal men som plötsligt står i dörren med samma leende - och tiden suddas ut!
Det handlar om folk som ser igenom de yttre lagren och utan att genera sig går på kärnan. Vid en skilsmässa (helvetets ställföreträdande här på jorden) var jag så djupt nere man kan komma och begrep inte vem jag kunde vända mig till i min nöd. Syskonen var helt hopplösa eftersom deras enda reaktion var “Du valde henne själv och nu får du rycka upp dig och ta ditt ansvar!” Föräldrarna var otänkbara eftersom allt de skulle ha att komma med var förmaningar. De egna barnen bara fnös och hade ingen lust att ta ställning i affären. Gamla eller nya kärleker var lika omöjliga eftersom de bara tänkte på att rycka in i luckan - eller faktiskt blev svartsjuka på den stora kärlekssorgen! Ty sådan är människan... kanske.
Då dök det upp en gammal vän från studentåren. Han lyssnade tyst på min historia, och så sa han: “Behöver du pengar?”
Konkret och rakt på sak. Utan sentimentalitet. Helt enkelt befriande.
Det kallar jag vänskap.
....................................
1 kommentar, från "Hogrelius"
Vänner kan försvinna ut ur ens liv av olika orsaker. En av mina bästa vänner fick en slipskiva i sitt huvud vid 15 års ålder.Nyförlovad och skulle gifta sig. Jag hade känt honom sedan jag var 8 år trots att han var 4 år äldre. Vi 12 började vi spela trumpet ihop,sedan lyssnade vi på jazz.Han lärde mig allt om Charlie,Dizzy ,Miles osv. Putte Sjödin var en lovande målare fick hänga på vårsalongen på Liljevalchs men han bara försvann in i döden. Har saknat denna vän i hela mitt liv,har hans självporträtt i olja på min vägg och ser honom varje dag. Åren går men samma känsla finns kvar. Skilsmässor är nästan värre än döden. Det tog mig nästan 5 år att komma vidare. Då behöver man vänner men vart tog de vägen?

What the President reads

2009-01-19T12:29:00.000-08:00

I subscribe to Abe Books, and this is what they sent me tonight. I am happy to find, among others, our friend Derek Walcott cited here - I was one of his translators into Swedish (ante the Nobel Prize).
Abe Books is a decent American literary site and this is their link, if you wish: http://www.abebooks.com
...................

Barack Obama's Favorite Books

The often repeated claim that Barack Obama will be America’s most bookish president is probably a little harsh on the 43 past residents of the White House. Recently Karl Rove, George Bush’s Deputy Chief of Staff from 2004 until 2007, revealed his boss read 95 books in 2006 and another 51 in 2007 but no-one is praising Mr Bush’s devotion to the written word.

Still, Barack Obama is clearly an avid reader and literature has massively influenced his politics. He talks about books at the drop of a hat, is frequently seen with a book in his hand and, of course, has penned two worldwide bestsellers himself. He has won Grammys for the audio versions of both his books – Dreams From My Father and The Audacity of Hope. He even used book tour appearances designed to promote The Audacity of Hope as thinly-veiled political rallies to position himself as the next Democratic contender for the presidency.

Books by him, about him or read by him sell. Signed copies of his books are now extremely collectible and in November AbeBooks.com sold a signed copy of Dreams From My Father for $5,500.

The last time someone from Chicago talked this much about literature we ended up with Oprah’s book club. Obama’s book club might be unofficial but it has influenced book sales for the past 12 months. What’s Barack Obama’s favorite book? is a common question posed on the Internet search engines every day.

In May, he was photographed carrying Fareed Zakaria’s The Post-American World as he walked across the tarmac at an airport in Bozeman, Montana. The book outlines America’s declining influence in international politics – was he formulating policies for dealing with rising powers like China, India and Brazil?

In October, the New York Times asked Obama to provide a list of books and writers that were significant to him. Here goes – Ralph Waldo Emerson, Thomas Jefferson, Mark Twain, Abraham Lincoln, James Baldwin, W. E. B. DuBois’ Souls of Black Folk, Martin Luther King’s Letter From Birmingham Jail, Toni Morrison’s Song of Solomon, Graham Greene’s The Power and the Glory and The Quiet American, Doris Lessing’s The Golden Notebook, Alexander Solzhenitsyn’s Cancer Ward, John Steinbeck’s In Dubious Battle, Robert Caro’s Power Broker, Studs Terkel’s Working, Adam Smith’s Wealth of Nations and Theory of Moral Sentiments, and also Robert Penn’s All the King’s Men – a novel about a corrupt Southern governor (Rod Blagojevich anyone?). And then there were his theology and philosophy influences - Friedrich Nietzsche, Reinhold Niebuhr and Paul Tillich.

He mentioned Morrison’s Song of Solomon many times during his Democratic and Presidential campaigns in 2008, including in an interview with Rolling Stone magazine where he listed Shakespeare and Ernest Hemingway’s For Whom The Bell Tolls as key influences (incidentally, John McCain also named For Whom The Bell Tolls as his favorite read). Herman Melville’s Moby Dick, E.L. Doctorow and Philip Roth have also cropped up in interviews. Parting the Waters by Taylor Branch – a Pulitzer Prize-winning book about Martin Luther King – is another favorite. With two young daughters - Malia and Sasha - to entertain, he’s read all seven of the Harry Potter books.

Once the votes were cast and he was Washington-bound, Team of Rivals by Doris Kearns Goodwin became the Barack book of the moment. It describes how Abraham Lincoln brought his political enemies into his cabinet in order to harness their skills. A student of Honest Abe, Barack mentioned the book several times in interviews.

Later in November, he left his Chicago home carrying a hardcover copy of Lincoln: The Biography of a Writer by Fred Kaplan – clearly getting in some last-minute homework before beginning the process of naming his cabinet. In the same month, he was spotted carrying a copy of Derek Walcott’s Collected Poems 1948-1984. Poet Elizabeth Alexander, a close friend, is reading at his inauguration.

NATTBOK / NIGHTARY

2008-12-29T07:09:00.000-08:00

Stop killing Palestinians - and Israelis!

********************************************************************************
(polaroid)
jag kör rakt ner i skogen till hemsocknen och solen sänker sig i molnbruset vid horisonten som Ariadne vid Naxos rewind
trädnymferna redan draperade i frost i tonande färger från karmosinrött till vintergrått - domherrebröst!
varför lämna detta land

Skönheten och Närheten
Greby, i mellandagarna
"De enda fåglar han kan identifiera sig med är trollsländorna"

Den som kan skriva sådana rader får man ta på allvar. Jag läser alltså Peo Enquist som så många andra den här julen. Han är den författarkollega jag följt längst. Jag blev också den förste som refuserade honom. Det hände i Uppsala på 1950-talet då jag var redaktör för studenttidningen Ergo. Enquist var huvudsakligen höjdhoppare, en spindelliknande man som enastående ensam skuttade över en ribba längst in i gymnastikhuset. Nu ville han utöka registret med några klena skämtteckningar i tidningen. Jag skickade alltså tillbaka dem med en syrlig kommentar. Det har han aldrig förlåtit.

Men vi har förblivit vänner och haft en egendomligt parallell bana, från Uppsala och debuterna, ner till Stockholm, så småningom vidare till Paris, sen Köpenhamn, och tillbaka till stan igen. Nu delar vi dessutom berg eftersom han rastar sin hund på Fåfängan (från västra sidan) och jag min (från östra sidan). Vi delar också ett slags märkliga invändningar har jag sett i kritikfloden, nämligen att "läsaren" (dvs kritikern ifråga) tycker att författaren gömmer sig i verkets sköna form och aldrig lyckas bli personligen synlig. Alltså privat. "Skönheten är Svenstedts stora problem", skrev Hans-Erik Hjertén om mig redan på 70-talet.
Och idag befinner befinner vi oss i kådisarnas och tampongernas litterära tidrymd, gardellianismens säsong. Kritikerna vill ha författaren blottad och upplagd till beskådande. Ju mer skamlös och personlig desto mer äkta och "tillgänglig". Argumenten görs naturligtvis demokratiska: Läsaren vill riva masken av clownen för att han eller hon ska bli en av oss. Det handlar faktiskt om en återklang från 60-talets skuggsida. Alla lika är lika med alla jämlika.
Jag var filmkritiker då och lyfte fram Michelangelo Antonionis stränga koreografier och rollspel, mänskliga matriser av en bedövande skönhet och sorg. L'Avventura-Äventyret blev utskrattad och utvisslad i Cannes; BoWiderberg hittade Antonioni gråtande bakom stora scenen efter presskonferensen. Idag är filmen naturligtvis en klassiker för alla tider. Den ångest och existensiella vilsenhet hans figuranter uttrycker är sant tidlösa.Naturligtvis. Genom att levandegöra strukturerna blir mönstren, krafterna och lagarna - och individerna som rör sig i dem och rörs av dem - just "tidlösa". Det gäller för "Krapps sista band", för "Hundra år av ensamhet" eller för "Afrikanen", för att nu välja Nobelpristagare från tre samtida decennier.
Det är inte svårt att se hur opinionstrycket naggar också Enquists integritet i kanten. Han försvarar sig genom att kalla huvudpersonen "han". Det är också ett sätt att överhuvud taget orka skriva om något så flyktigt som individen i sin enskildhet. Stefania som jag arbetade med så länge brukade säga att våra filmer ville fånga hur individer ageras mer än hur de agerar.
Kuriöst nog ser jag när jag återvänder till recensionerna av min debutbok Kriget från 1965 (nu återutgiven) att just Per Olov Enquist i Bonniers Litterära Magasin förebrådde mig för just detta.

NATTBOK / NIGHTARY

2008-12-21T01:07:00.000-08:00

Mellanköping, i juletid 2008
Mellan två tåg hamnar jag på lunch-hyllan i Stora Hotellet i Mellansverige. Det var länge sen sist, men inget är förändrat. Fast det är ganska tidigt på dagen sitter redan gulascherna där, fixarna, schoksarna och skojarna. De är lika feta och bullriga som alltid, bredbenta i kostym med smala ränder och högblanka skor. En svettpärla vid tinningen och lite glest mellan hårstråna.
Han på min vänstra sida har med sig en ung invandrargrabb som han kallar "min bodyguard". Skruvad keps och rosengårdspyjamas från Nike. En smart kamrat som lyssnar intensivt när farbror skroderar om hur man gör affärer och kläcker fräckisar till den blonderade trissan. Klassisk krogscen.
På min högra sida sitter två stycken till, mer diskreta och alltemellanåt viskande. Men samma virke, vikt och kostym. Samtliga begär vinlista till dillköttet och tar in en liten konjak till kaffet och dammsugarn. Och jag förstår återigen Mellansverige!
Här finns nämligen ingen Finanskris. Här finns helt enkelt inga finanser, i vanlig mening. Dessa gossar går runt på kontanter. Deras plånböcker putar av kraftfulla sedlar som ibland ramlar ut på golvet vid betalningen och väcker stor skämtsamhet vid grannbordet. "Har du spräckt västen, Lasse lille?!" Deras affärer kan ingen se in i, inga kontoutskrifter finns någonstans, de spottar tre gånger när de går förbi banken. (En gång när jag hoppade på tåget med en bekant som är antikhandlare, slängde hans kollega upp en sedelbunt "ifall det blir affär". Där låg 30.000 kronor hoprullade.)
I Mellansverige överlever man kontant, lättflytande mellan finansvalparnas konkurser och arbetarklassens varsel. Cash is king. De förra måste sälja sin Porsche till vrakpris och bland de senare dyker det alltid upp stålar till ett begagnat vrålåk. Och så vidare.
Samma afton återfinner jag dem, nu i sydstatsversion, på Ola Salos föreställning som Jesus Christ Superstar. Frugan till den ene - poängen med dessa vivörer är att de förblir stadigt gifta mellan snedstegen - vänder sig till maken just när ljusen tonas ner och trumpetar: "Här är programmet, Johan, så du vet vad som händer!"
Det som händer är som bekant Kristi sista dagar och död.

NATTBOK / NIGHTARY

2008-12-08T00:09:00.000-08:00

************************************************************************************

"Om man inte ser ljuset i slutet av tunneln kan det bero
på att där inte finns någon tunnel" Anonym vandrare

Fåfängan, måndag

Kriget smyger sig på - The Stealth War
Somliga morgnar vandrar jag runt Fåfängans berg läsande besvärjelser mot kriget. Den här måndagen slog Ondskans imperium tillbaka, slugt och skoningslöst. Jag kommer runt udden småvisslande, ett svalt regn silar ner, koltrasten får spader och börjar gnola på vårlåten. Men då! I stället för de vita Finlandsbåtarna vid kaj ligger där två fruktansvärda stridsfartyg från Atomkriget. Det ena är en fiskbukvit fregatt med kanontornet riktat rakt mot mig. Det andra är ett monstruöst blygrått depåfartyg som stiget ur ett fransk fantasymagasin. Skillnaden mellan de här vidundren och allt annat jag sett av krigsfarkoster är att de är "smygare", dvs utifrån sett hopskarvade av helt flata mosaikbrutna plåtar där ingenting får sticka ut. Avsikten är som bekant att Fiendens radar ska "halka" på ytan utan att kunna snitta fram en fysisk kropp (att bekämpa) på skärmarna. Uppenbarelsen har en skrämmande skönhet, krigets ondskefulla mask. Jag har sett "Stealth"-bombarna som redan varit i aktion under Irakkriget, svarta facettmonster som ännu ingen lyckats skjuta ner. Men de här båtarna zoomar spöklikt in världens alla krigszoner i de inre bilderna. Här handlar det om en EU-flotta som ska lura bakom öar och uddar i talibanvattnen. Kanonerna är mesiga och duger möjligen mot de fattiga rebellernas och piraternas giftiga RIB-båtar (från 7.500 SEK på nätet). Men pansarfacetterna kan dras bort som en ljudlös ridå, och därbakom ligger Robotarna, uppsökarna, förkrossarna. Vi lever alltså redan i en animerad skräckfilm där ingen ännu tryckt på Stora Startknappen.
Är det inte vad hela krigarkulturen väntar på? I slutkapitlet av "Kriget - anteckningar och bilder" skrev jag Värvarnas Sång redan för mycket länge sedan:
" Fursten vill inte krig. Men Fosterlandets fiender riktar ett hot vi inte stillatigande kan uthärda mot allt det vi sätter högt och håller kärt. Fiendens avsikter är uppenbara. Under det skenbara lugnet döljs bedrägliga planer. Detta inser Fursten och han går före fienden ut i fält för att avvisa faran innan den nått landets gränser. Befrielsens stund är alltså inne. Kriget kallar oss."
********************************************

Romanen "Kriget" finns nu i en 3e upplaga, här på sidan för 100 SEK signerad, på nätet, eller manuellt hos Rönnells Antikvariat (Sthlm), också signerade exemplar.
**********************************************************

"If you do not see light at the end of the tunnel,
there might just not be any tunnel" Mr Walker
ENGLISH
I round the sweet little mountain of Stockholm - "Vanity Heights" - on my morning walk and bump into the most frightening sight. Instead of the white Finland Ferries, two terrible warships raise their guns against our friendly skies! Who are they? What are they doing here, sneaking in beyond our hills? They are two gunships prepared for the Atomic War. They do not look like before, built as they are in mosaics of flat surfaces with nothing sticking out. "Stealth" war design to avoid the radars of The Enemy. I ask myself if I am suddenly living in a French Fantasy magazine. Or in a Japanese Anime movie just waiting to roll on. Someone will only have to hit the Big Button. And that is exactly what all those warriors are waiting for. Long ago I wrote in the last chapter of "Kriget" (translated immediately into German, in those days: "Anzeichnungen eines Liebhaber des Krieges"; you can buy both editions from this page):
"Our Lordship does not want war. But He lies one step ahed of our enemies to forecome the danger before it reaches the frontiers of our Fatherland. Liberation is near. War is calling on us."

NATTBOK / NIGHTARY

2008-11-30T14:34:00.000-08:00

Stockholm-Malmö, fredag
Hr Landshövding!
Den som sitter mellan två systrar får som bekant önska sig nånting. Inte för stort förstås, men att snön ligger kvar till söndan eller att volvoaktien går upp till måndan. Men om man sitter mellan två landshövdingar? Eller två åkare från Sundsvall.
Sånt händer bara på tåg. Plötsligt satt jag inklämd bland Hr Landshövding från Jönköping -tidigare Hr Redaktör i Malmö, sen Hr Minister hos Persson- och Hr Landshövding från Malmö, numera "Förutvarande" (som Bengt Göransson skriver på sitt visitkort). Bredvid satt åkeriägaren från Sundsvall och hans försteförare, på väg till åkarkonferens i Jönköping, plus lite andra puckar.
Innan Hr Åkare visste vem han hade med att göra hade han hämtat fem kraftfulla burkar Mariestads i kafévagnen. Under färden kom fler fempacks och redan i höjd med Katrineholm störde vi hela vagnen. Pratade väldigt högt och hade rejält kul. Fann varandra, helt enkelt.
Det visade sig att Hr Landshövdingen i Jönköping kunde bjuda på snus, och att Hr Landshövdingen (emeritus) i Skåneland kunde hugga massaved. Han kände dessutom samme stenrike samehövding i Härjedalen som Hr Åkaren. Vilken hävdade bestämt att mannen stoppat hela konten full med tusenlappar och brukade dumpa en fet renlägg hos fruntimren i kyrbyn för att sen komma tillbaka för äta upp den dan därpå. Tro't den som vill.
Sen fick sundsvallarna kläm på att de nyvunna kamraterna var landshövdingar. Det utlöste en oförställd beundran. Att Konungens Befattningshavare var rejäla grabbar som kunde snusa och dela bärs med helt vanliga svenskar! Hr Föruvarande Ministern grep tacksamt tillfället förklara att just detta var själva kärnan i svensk demokrati.
Strax efter Tranås somnade åkarna helt sött och vi fick med milt våld lämpa av dem i Nässjö med löftet att få dela Krösatåg med Hr Landshövdingen. Därmed anser jag att min egen hemliga önskan hade gått i uppfyllelse, nämligen att en gång få se Makten stötta Menigheten.
I demokratifrågan framförde jag ingen egen åsikt i kupén men hävdar bestämt att detta inte är något som Hr Statsministern och hans moderater hade klarat av (möjligen med undantag av Hr Landshövdingen i Uppsala). Folklighet är ingenting man kan läsa sig till.

ENGLISH (will follow)

NATTBOK / NIGHTARY

2008-11-23T00:52:00.000-08:00

Boxholm, lördag
Den mäktiga sopranen vänder upp som en skadskjuten tanker i Adenbukten och tar några danssteg i sin hårt snörda weimarkrinolin med Faustmusiken strömmande ur strupen. Jag fylls av en väldig lycka över världens möjligheter trots allt! Här sitter vi tvåhundrafemtio östgötar och smålänningar mitt ute i skogen en isig novembernatt år 2008 och delar denna scenbild med ett utsålt Metropolitan i New York, i samma ögonblick och simultant. Lika magiskt som Berlioz romantiska yrsel och Robert Lepages sanslösa multikonst-uppsättning är faktiskt att se tanterna myllra in i raderna från Columbus Avenue med fliströjor och jeans medan vi tränger ihop oss i gåbortkostymen. Den svenska klockan är nämligen 7 , men den amerikanska klockan är 1!
Så här har det gått till. Metropolitanchefen Peter Gelb fick en dag snilleblixten att göra en särskild televiserad lördagspremiär av sina nya produktioner, i direktsändning till satellit. Sändningen plockas ner av en gigantisk server i Amsterdam och länkas vidare till Folkhets Husbiografernas server i Stockholm - som i sin tur sänder till en blinkande metallbox från Stjärnornas Krig som landat i bygdebions gamla slitna projektorrum.
Jätteburken rymmer all världens filmformat och har en värstinglåda på 2K, dvs Hollywood Light HD. Högsta Definition - vi kan räkna ögonfransens strån kring primadonnans strålande blick när hon får syn på sin älskade Doktor i kolonnadens skuggor. Det är nämligen The Damnation of Doctor Faust som pågår.
Allt sker i realtid. När ljusen går ner kl 19 i Boxholm dämpas de samtidigt på Met och vi ser inspicientens klocka ticka mot 13:04. Sorlet dämpas i båda salongerna, ty vi delar nu cyberrummet med systrar och bröder i New York. Vad de inte vet är att vi får mer för våra 275 SEK än vad de får för sina surt förvärvade dollars. Vår föreställningen öppnas nämligen av Susan Graham, sopranen ifråga, som talar från logen bara till oss om sin förväntan inför kvällens föreställning. Dr Faustus/Marcello Giordano byter några tankar med oss och Djävulen själv i mellanaktens kulisser. Vår Steadycam hänger sen i maestro James Levines frackskört ända upp till dirigentpulten. Som bokstavlig grädde på moset ingår små chokladsaker och pajsnibbar med kaffe och cider i biljetten. Ingen stress med parkeringen, skogen står tom runt stugan.
Så går det numera till i buskarna. Förtjänsten att de tynande Folkets Hus-biograferna gjort detta jätteklipp mitt framför näsan på Monopol-SF tillfaller sannolikt kulturchefen Gunno Sandahl. Men jag kan se en norrländsk ängel sväva över projektet, nämligen visionären Lasse Swanberg som från sin position i Filmhuset drev en teknikutveckling i lika sofistikerad som folklig riktning. Det är knepet: Finess och folklighet! Frid över hans minne. Det är heller inte svårt att ana gamle kulturministern och FHR-direktören Bengt Göranssons finger även i denna paj. På hans visitkort står skrivet en enda titel: "Förutvarande". Fant tro't. Vår egen cirkel sluts av föreståndare Birger Ekström som med uppkavlade ärmar står i bions biljettkassa innan han klättrar upp till monsterprojektorn.
Den digitala revolutionen kan alltså fungera lika omvälvande som Gutenbergs trycksats. Delaktighet genom fördelning. Konsten kan fullgöra sin första uppgift: att vara åtkomlig. På just den premissen startades vår skola K3 i Malmö 1998: Konst, kultur och kommunikation. När den lilla salongen i Boxholm dockar till premiärpubliken på Metropolitan Opera tar visionen steget vidare in i en social verklighet. Konst, kultur, kommunikation, konkretion! K4.

"Studs" Terkel: Heaven Could Not Wait

2008-11-20T01:05:00.000-08:00

Studs kom aldrig till Möllan
Jag plockar upp en bedagad Financial Times på flygplatsen och finner mellan kris&katastrofnyheterna en varmhjärtad och kunnig hyllningsartikel till Louis "Studs" Terkel som tydligen tagit sin skrivmaskin och farit upp till murvlarnas himmel vid en ålder av 96 år. Studs hade velat överleva den första valsegern för en svart kandidat men föll just vid deadline. Men han visste hur det skulle gå, sas det. Insläppt däruppe blev han säkert också eftersom inget kunnat stoppa denne klassiske muckraker.
För min generation med hjärtat någotsånär till vänster var Studs en levande legend, en barfotareporter som stannade på gathörn, i barer eller vid fabriksportar i sitt älskade Chicago och grävde fram notisblocket. I bästa amerikansk tradition växte hans verk av böcker och radiosändningar från den lilla stationen WFMT ut till ett myllrande panorama över "Arbetsplats USA". Så heter också den första hans böcker som översatts till svenska. Den andra är "Chicago - röster från ett sekel". Jag hittar dem bara antikvariskt men vet att Ordfront också givit ut hans texter i en antologi. Annars går det givetvis utmärkt att läsa hans genombrottsbok "Division Street" från 1967 i original.
Inför minnesåret av 1968 ringde jag upp Terkel för att locka honom till Malmö högskola. Det blev ett minnesvärt samtal och några pepprade mail om Bush och det eviga amerikanska dilemmat. Jag lockade honom med den gamla arbetarstaden och de unga studenterna. Vi skulle "beat the streets" och ta en bira på Möllevången. Och - jajamen! Studs ville gärna komma till Malmö 2008.
Försiktigtvis påpekade jag att svenska universitet inte har några pengar för kultur i egentlig mening. Arvodet är inget problem, raspade rösten från Chicago; för din skull går jag på lägsta taxan: 10.000 USD. Medan jag hämtade andan sköt han in: Jag är ju lite äldre nu så det måste med en skötare. För säkerhets skull också min son...
Så Studs kom aldrig till Möllan. Men han bjöd på ett remarkabelt "hommage" som härmed passas vidare:
När jag skulle skriva "Division Street", sa Terkel, så påpekade jag för min förläggare att jag inte var så hemma med böcker. Då gav han en nyutkommen bok till mig. Läs den här, sa han, så får du lite nya ideer. Det var Jan Myrdals "Report From A Chinese Village". Den lärde mig hur jag skulle komma vidare. Thank you, Jan!
Carl Henrik Svenstedt

ENGLISH
Good old rugged cameraman-filmmaker Jean Hermanson calls me to tell that Studs Terkel gave a fine last interview to BBC-TV under the heading "Hard Talk". Look it up on the Net if you want to get a much finer portrait of the old man than my few lines of pidgin' English could ever match! Blessings, Carl Henrik

NATTBOK / NIGHTARY

2008-11-04T01:23:00.000-08:00

Nice, tisdag
Så vandrar man i sina gamla spår igen i denna osannolika håla där jag satt och skrev på "Sprängskiss" i kamrat Adlers örnnäste rue de la Buffa och för länge länge sen lockade ut yngligen JMG le Clézio ur sin mörka kammare för den första intervjun. Nittonhundrasextiofyra! Det har runnit mycket kloakvatten under Promenade des Anglais sedan dess. Men som jag älskar dessa gator, dom gör mig till barn på nytt. De struntförnäma tanterna, akrobaterna vid stranden, klickarna av gangsters på cafét... Nyss stod jag vid en genomblöt taxipinne tillsammans med två vettskrämda norska turister, natt, mörker, ylande vind, elavbrott i timmar efter åskstormen. Inte heller jag var så kaxig när hoodsarna smög förbi på sina mopeder. Ingen taxi stannade, rånrisken är för stor, trots att vi stod utanför Negresco (eller kanske just därför). Så jag smet in på "Tennkrukan" för en glödhet cassoulet med tungt vin från provinsen. Vi var tre gäster i lokalen. En japansk pianist med hårpiska ner till golvet, samurajiskt dyster. Jag satt bakom honom men såg hans ansikte i fönsterglaset. En äldre dam bakom mig läste böcker mellan rätterna. Så började en liten konversation och jag berättade om mötet med Nobelpristagaren som ung valp. Hon drog fram en vacker liten bok ur handväskan och räckte den till mig. Ni vet bestämt inte att han skrivit en rad förtjusande barnböcker, sa hon och ville att jag skulle ta den som minne av ett av dessa möten där två läsande människor passerar varandra som fartygsljusen på ett mörkt hav. Här har alla gator namn efter stora musiker. När jag gick Meyerbeer upp flämtade tvn hos falafelturkarna fram en usel fotbollsmatch från andraligan. En okänd lillebror till Didier Drogba lyckades trots allt språngnicka in 1-0 för grabbarna som var från Strasbourg. Men en grovarbetare från Lens svarade genast med en språngskalle åt andra hållet: 1-1. Det visade sig på tröjryggen att han hette Sartre. Inte släkt, tror jag, à propos Nobel. Möjligen jobbar han i byggsvängen mellan matcherna men har ändå inte läst "Murarna har ordet".

PS. Teamet på änglajakt i de italienska bergen; väggen bakom oss är kyrkan i Pietrabruna där de ska finnas. (foto Maja Borg) DS

ENGLISH
I'm back in Nice after a week of "angel-hunting" (explications later on this blog) with the team above.
Nizza if my favourite armpit-city, a hairy, stark-smelling place, scary because of its hoods, sweet thanks to the iceblue sea, the palm trees, and the sheltered bars with little old ladies (often British, at least anglified) sipping their tea next to the gangster cliques with their Pernods, they in turn next to the gendarmes with their cafés-espresso, both groups with strong Italian accents and nodding friendly to each other. What a place! Here I worked on my "Sprängskiss" (Exploded view) a few years ago. Here I shot "Sniper" in 2005. Here, a lifetime back, I looked up an extremely shy writer, Jean-Marie Gustave le Clézio, who lived with his mother in a dark room (Place Grimaldi?) and refused even to come out in the sunshine for a walk. Yes, the same fellow who gets his deserved Nobel Prize for Literature this year of 2008. That first meeting occurred in 1964. After a wet and stormy evening walk, I now end up in my salesman-hotel room watching a lousy soccer game in Ligue-2. The boys from Strasbourg leads 1 to nil after the boys from Lens have had one of theirs expelled. But Lens is saved in the last minute by a strong-headed young man, and the game ends 1-1. The player's name is written in block letters on the back of this shirt: SARTRE. A propos that Literary Prize.

NATTBOK / NIGHTARY Interim

2008-11-01T00:01:00.000-07:00

Ligurien lördag
Vi befinner oss i en region där det är ont om internet men gott om änglar.
Reserapport när vi återvänt.
Carl Henrik

Liguria (Italy) Saturday
We are in a region with very weak Internet connections, but where you can hear the angels sing.
Reports later, back home.
Carl Henrik

Kul på Bokmässan! Fun at the Book Fair!

2008-10-19T03:48:00.000-07:00

PS. Bästa titeln på en filmarbiografi är redan tagen: "Fun In A Chinese Laundry" !
PS. Best title for a film-maker's autobiography is already taken: "Fun In A Chinese Laundry" ! (Josef v Sternberg :-)

LE CLÉZIO DEBUTERAR (English below)

2008-10-13T00:23:00.000-07:00

Min mamma inpräntade i oss fyra snorungar att man aldrig ska göra sig märkvärdig. Ligga lågt, vara blygsam. En tjänande inställning. Jag blev heller aldrig något i sport eftersom jag aldrig tacklade. För att inte tala om i affärer. Men nu kliar det i fingrarna: Jag var den som först introducerade Jean-Marie-Gustave le Clézio för svenska läsare! 1965 lurade jag av Svenska Dagbladets kulturredaktion en litterär forskningsresa till Frankrike. I Paris träffade jag Monique Wittig som just gjort dunderdebut med "Opoponax". Det är jag oerhört stolt över med tanke på hennes senare karriär som genusforskare; hon gick bort 2003 i Arizona där hon var professor. Och i Nice lyckades jag spåra den skygge le Clézio. Mötet citerades i DN nu när Nobelpriset tillkännagavs, och så här gick det till:

Första mötet med le Clézio
Jean-Marie Gustave le Clézio succédebuterade alltså 1963 med Le procès-verbal (Rapport om Adam). Vi var jämgamla och jag själv, starkt franskinfluerad, hade också debuterat lite senare. Men med de argumenten i näven lyckades jag avlocka Svenska Dagbladets erkänt snåla kulturredaktion en biljett till Paris och Nice för en serie intervjuer med den nya franska litteraturen.
Det var le Clézio som bodde i Nice. Han var känd för att vara osannolikt skygg, och det var hela tiden hans mamma som svarade i telefon. Men uppenbarligen siktade hon långt för sin son och arrangerade ett möte under arkaderna vid Promenade des Anglais för journalisten från Nobelprisets hemland.
I bild och doft kan jag återkalla mötet med full skärpa som en stark filmscen i sol och slagskugga och Medelhavets dunkla dofter av krydda och hav. Den gänglige ynglingen steg aldrig fram i ljuset utan vinkade in mig på ett dunkelt café. Han var en mycket stilig grabb med markerat käkparti och blond kalufs. Ärligt talat såg han ut som en ung tysk i den miljön.
Det var också, berättade han, problemet. I skolan och i gängen hade han alltid varit mobbad för sitt germanska yttre. Han hade blivit folkskygg och enstörig. Nu vägrade han blankt att ens gå ut på gatan för ett foto.
Dialogen oss emellan har jag fullständigt glömt. Även om intervjuerna publicerades i en liten serie i SvD har jag inga klipp kvar. De var säkert heller inte epokgörande. Vi satt som två skolpojkar och såg ner i bordet och mumlade fram några självklarheter om den nya franska romanen, mer var det inte. Men jag var där och då blir det alltid en artikel.
Alltså har jag nu läst och följt honom i 45 år och ser det som självklart att hans alltmer fördjupade och samtidigt vidgade författarskap försvarar alla pris; vi har inte mötts sen dess emellertid. Hans prosa från den första perioden var nu inte lättläst med sina metafysiska ordslingor och vindlande tankevägar. För att förstå den måste man komma ihåg att franska språkets och litteraturens avsikter ofta ligger invävda i själva uttryckets konstruktion mer än i dess utsaga. Något som för övrigt gäller också den franska filmen i dess mest fria flykt, som hos Bresson eller varför inte Godard.
Först med den totalt oväntade bekännelseboken om fadern, Afrikanen, steg le Clézio fram ur skuggorna och gick bröstgänges med en stor läsekrets. Den förklarar också mycket av den faderlöses skygghet och paradoxala skuldkänslor för att ha blivit övergiven. Han hade försiktigt prövat den nya öppenheten i sitt engagemang för en global politik för människa och miljö. Författaren hade sent i karriären "kommit till synes".
Nu hade jag tänkt träffa honom igen efter denna långa tid den 25 oktober. Mötet skulle ske i - Älvkarleby. Där skulle han, förunderligt nog, ta emot Dagermanpriset! Mötet pratade vi om i Göteborg i Dagermansällskapets lilla monter på Bokmässan. Nu vete fåglarna om hans tre inbokade dagar däruppe verkligen kan bli av? Risken tycks mig stor att han återigen retirerar undan larmet från yttervärlden, in i skuggorna.."
Carl Henrik Svenstedt
(Helsingborgs Dagblad, Kulturen 10 okt 2008)

ENGLISH: le Clézio, first encounter
As a young terrier I convinced my newspaper to send me on a reconnaissance tour in the French "nouveau roman" terrain. And as a young writer-in-being I choose the kids of my own age. Monique Wittig, for exemple, who had made an incredible début with her "Opoponax". (She was later to become a world famous gender professor, at the University of Arizona, where she died in 2003.) In Nice I traced the exceedingly shy Jean-Marie Gustave le Clézio - and was the first to introduce him to the Scandinavian readers. Of which I am enormously proud, now than he finanally gets the Nobel Prize in literature! I shall try to meet him again in Stockholm, 43 years later...

NATTBOK /NIGHTARY

2008-10-08T23:56:00.000-07:00

Danvikstull, torsdag
Om det blir lite tid i detta livet kommer jag att skriva (redigera) en radiodramatisk monolog utifrån Fernando Pessoas korta stycken i "Orons Bok". Jag läser ett eller två till natten och blir helt tagen av hans skärpa, poesi och insikt i tillvarons villkor. Snart sagt varje text är en novellistisk pärla som borde läggas i munnen på en aningen sliten aktör, rökare med bildad bokhållarröst. Ljudrummet är helt enkelt ett fönster ut mot Förgyllaregatan i Lissabon, Rua dos Douradores. Smakprov, note #136:

"Den så kallade kontorspojken har i dag rest hem till sin födelsebygd, och det sägs för gott. Jag hade vant mig vid att betrakta honom som en del av firman, och därmed också som en del av mig själv och av den värld som är min. Han gav sig av idag. När vi råkade stöta samman i korridoren i avskedets väntade överraskning gav jag honom en kram som han blygt besvarade, och jag hade självbehärsning nog att inte gråta, vilket mina heta ögon ville göra alldeles av sig själva.
Varje sak vi har upplevt, om det så bara råkar vara genom små incidenter i umgänget med andra människor eller genom synintryck, har blivit till en del av oss själva. Han som gav sig av i dag till en för mig okänd plats i Galicien var för mig alltså inte bara en som arbetade på vårt kontor: genom att han var synlig och mänsklig var han också en levande del av substansen i mitt eget liv. I dag krympte jag. Jag är inte längre riktigt densamme. Kontorspojken har gett sig av.
Allt som händer där vi lever händer i oss själva. Allt som upphör i det vi ser upphör i oss själva. Allt som har varit och som vi såg medan det försiggick berövades oss när det försvann. Kontorspojken har gett sig av.
När jag sätter mig vid den höga pulpeten för att fortsätta med gårdagens bokföring känner jag mig tyngre och äldre än tidigare, och jag känner också större olust. Dagens vaga tragedi har stört mig i mitt arbete så att jag har försjunkit i funderingar, men nu måste jag lägga band på mina känslor så att jag kan fortsätta med det rutinmässiga bokföringsarbetet på vederbörligt sätt. Bara genom att ålägga mig aktiv livlöshet och genom att göra mig själv till slav kan jag få tillräckligt med inre styrka för att arbeta. Kontorspojken har gett sig av.
Ja, i morgon, eller någon annan dag eller närhelst dödens eller avskedets ljudlösa klocka slår för mig skall jag också vara den som inte längre är här, liksom en gammal bokföringsbok som ställts in i skåpet under trappan. Ja, i morgon eller närhelst ödet kallar, skall det som inuti mig gjorde sken av att vara jag upphöra att finnas till. Skall jag då bege mig till min födelsebygd? Jag vet inte vart jag kommer att resa. I dag är tragedin synlig genom saknaden och kännbar därför att den inte förtjänar att kännas. Min Gud, min Gud, kontorspojken har gett sig av."

ÄNTLIGEN MODERNISMEN!

2008-10-05T04:03:00.000-07:00

Den som tycker att tendensen är dyster (en litteratur fylld av mördarböcker, bekännelselitteratur från fadersförtryckta och smygfyllerister i den tyngsta av självromantiska traditioner, kitschfilmer av ett nytt slags pilsnertyp, standup-television, usel fotboll och på toppen en alltid lika dödstrött kulturminster) kan ta sig till Judiska Teatern vid Djurgårdsbrunn i Stockholm för att uppleva Pia Forsgren & Fläskkvartettens uppsättning av Steve Reich's "Different Trains" i en kongenial glasinstallation av Ann Wåhlström. Äntligen modernismen! tjoade vi på lördagens premiär. Up-beat, färg, inlevelse, form och stringens med en energi som återuppväckte känslan från Pontus Hulténs och Moderna Museets första år då "pop-kulturen" invaderade Stockholm och Sverige. Det är en protest som vaknar, mot självupptagenhet, slarv i hantverket och dåliga skruvar i strukturerna. Världen knackar på igen, historien glor i backspegeln, och musiken får fötterna att stampa i durken. Tack för det.

EN SÅNG TILL ÖVRALID

2008-09-22T08:43:00.000-07:00

Tore Berger har sänt denna underbara vers (från en kommande CD) med anledning av bloggens skriftväxling kring Verner von Heidenstam och hans borg.
Tack Tore, det svävar en ton av Gärdesfest kring dig än i denna dag!

På Övralid
Text, musik Tore Berger

På Övralid vid tidens gräns
där vintrarna drar kallt
Ett ögonblick är ingenting
men ingenting är allt
Det kom, det är, det flyr, det glöms
men skyarna står still
för diktaren som levde här
och längesen gick vill

När våren rår vid Övralid
trår dagarna en dans
med molnen seglande från syd
och lövträden i trans
Från Olshammar och Naddö når
oss lockropsmelodin
Men holmarna vid Medevi
har tycke av Böcklin

Och sommaren på Övralid
är arkitektens tid
Trots visningar varenda dag
så vilar han i frid
I andanom så blickar han
åt Vättern västerut
Placerad i en önskedröm
där drömmarna tar slut

Men hösten över Övralid
blev inte som en väns
Förvirrad av sin fantasi
förgjord av sin demens
Med doktorshatt och blommorna
från Hess, Hedin och Böök
Så löstes han från kärleken
till skymningskrigets rök

På Övralid vid tidens gräns
där vintrarna drar kallt
Ett ögonblick är ingenting
men ingenting är allt
Det kom, det är, det flyr, det glöms
men skyarna står still
för diktaren som levde här
och längesen gick vill

P.S: Werkelid, Heidenstam och andra efterbilder

2008-09-14T00:30:00.000-07:00

PS-1
Min kommentar (i KvP/Expr) om utnämningen av Carl-Otto Werkelid till kulturråd i London under rubriken En "ful" utnämning har åstadkommit visst buller. (Jag lägger artikeln på hemsidan http://www.svenstedt.nu, om någon är nyfiken) I den fanns bara goda ord om Carl-Otto men elakheter om en klassisk utnämningspolitik bakom ryggen på ansökningsgången, och en klackspark åt SvDs torbjörnlarssonpopulistiska chef Lena K. Samuelsson som vill styra hela tidningen, utan några nackstyva kulturredaktörer. Werkelid ur vägen, utlöste hon genast det skamgrepp som densamme med vapendragaren Steve Sem-Sandberg (likaledes avgången) konsekvent bekämpat, nämligen att slå in kulturdelen i tårtpapper (alltså annonssidor). Det är ett slag i ansiktet på en kulturredaktion, dessutom fegt: varför inte paketera Näringslivsdelen med dessa näringslivsannonser??
Ps-2
Naturligtvis blev det rabalder om mina hovsamma rader kring Heidenstam! Kommentarerna har mest dumpit ner som privatmail eftersom det är klassiskt folk som inte bloggar ;-) Min engelska sammanfattning tycks ha undgått dem emellertid? Där skrev jag att Old Verner inte bara är vår National Poet utan också vår National Worry: ett oerhört mullvadsarbete pågår sen 1930-talet för att putsa hans bruna fasad. Rolf Enander citerar vännen Martin Kylhammar som menar att osanna påståenden som upprepas tillräckligt ofta förvandlas till "factoider" (MK är ordförande i Övralidsstiftelsen). Jag svarade Rolf att jag är uppvuxen i Heidenstams skugga och kultur och vet in på mitt gamla skinn vad jag talar om. Samt hänvisade till de 4 intressanta "factoiderna" på sid 174/75 i Magnus Engbergs Heidenstambok, nämligen fotografierna från Ställföreträdare Rudolf Hess' -mit Weib und Leibwache- muntra besök på Övralid. Barbro Sylwan m fl i andra repliker citerar den olycksalige Per Gedin som lyckats övertyga läsekretsen av hans Heidenstambok att själve skalden var helt oskyldig till fraterniseringen med Tredje Riket; i själva verket var det ett gäng elaka farbröder med Sven Hedin i spetsen som lurade den ålderssvage Verner ut i högerträsket...
Fantastiskt! säger jag. Är det ingen som läser Heidenstams unga skrifter längre, så fyllda av hjältedyrkan, Blut, Boden och vapenskrammel som de är? I min läsning leder den hållningen spikrakt ut i nationalismen, särskilt om ett präktigt Rike samtidigt uppstår som "legaliserar" ideologin. Begrunda d'Annunzio, betänk Hamsun.
För övrigt anser jag att man ska ta diktare på deras ord.
Ps-3
Minnesorden över den älskade Kerstin Allroth var ändå lyckligtvis det som fick mest gensvar, överallt ifrån, Sverige, Danmark, t o m Isle of Aran! Så händer detta: På själva begravningsdagens kväll ser vi TV-sändningen från Bahrenboims utomhusföreställning, bara två veckor tidigare, med Väst-Östliga Diwanorkestern vid Judiska Teatern på Djurgården. Där, mitt i bild, på parkbänken framför scenen, mitt i bruset från Brahms 4e symfoni, sitter Kerstin.

In Memoriam

2008-09-07T01:10:00.000-07:00

2008-0905
Our beloved Kerstin Allroth-Dencik disappeared from the scene this Friday after a short time of illness. But her after-image will remain, strong and clear, for the hundreds of friends and collaborators who have worked happily with her all since the Fabulous Sixties. In a certain way, she is just that - the image of a sharp, witty, brave and beautiful woman who never left the barricades. I think - I know - that all we wannabee filmmakers of these days were in love with Kerstin. And have so remained.
Carl Henrik

NATTBOK / NIGHTARY

2008-09-07T00:47:00.000-07:00

Övralid, lördag
Surrealismen är en realism. Verkligheten pressar sina uttryck till en punkt där den tycks stiga ur sin vardagliga kostym och ikläda sig en häpnadsväckande skrud, eller en förskräckande. Här står jag nu bakom ryggen på det mäktiga vita karolinerhuset. Sannerligen karolinerblå skyar jagar över Vätterns metallspegel. De mörka höjderna kröker sina septembertrötta ryggar. En fjärran korp harsklar sig därovan. På husets framsida vilar Nationalskalden vid sidan av sin trogna hund. Där har kamrat efter kamrat genom åren tagit emot Övralidspriset den 6 juli. Man böjer nacken inför den vördnadsbjudande vålnaden och lyfter hundratusen.
Så vad ska då jag göra inför den lilla huttrande skara som samlats i diktarsällskapets namn den här förhöstkvällen? Vad säger man? Jo, man får säga som det är. Och pressar man det som är, blir det alltså överrealistiskt. Här vilar en man som 1904 tog strid för underklassen vid sidan av Strindberg till tonerna av sin Medborgarsång: "Det är skam, det är fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar." Samme man kunde sen 1935 skåla på trappen för Rudolf Hess, Führerns ställföreträdare.
I maj 1940 nedlade så svenska scouter på Verner von Heidenstams grav den väldiga kransen från "Tredje Riket". Bara några veckor hade gått sedan samma Rike underkuvat Danmark och Norge. Vad säger man alltså? Jo, att realismens slutstation är surrealismen.

Ett rikt bildmaterial om Heidenstam finns i Magnus Engbergs "Jag förstår inte vad världen är" (ISBN 91-974791-1-X
http://www.svenstedt.nu Abonnera på bloggen? Klicka på RSS-symbolen överst t h

ENGLISH
Ovralid, Saturday.
This day I am supposed to say something valuable - from the open-air rostrum where I stand - about the man who lies buried here in front of his white Carolian manor on the heights of Tiveden by Lake Vättern. Our "National Poet", Verner von Heidenstam - who is also our National Worry. His path from the Right-to-Vote Movement in 1904, side by side with Strindberg, to the reception 1935, in this very house, of Rudolf Hess, Hitler's remplaçant. And finally the huge black wreath laid down by his casket in May 1940 with a salute from "The Third Reich". That is, only a month after the occupation of Norway and Denmark. Our Norwegian neighbours will recognize the fate of Knut Hamsun, the Americans of Ezra Pound's, and so forth by the Historical Divides of our time. Conclusion? Never to forget that Surrealism is nothin but Realism, pushed to its limits.
http://www.svenstedt.nu
Want to subscribe to this blog? Just click on the RSS symbol top right of the site.

VECKANS PESSOA

2008-08-29T08:05:00.000-07:00

Fernando Pessoa, alla bedrövade poeters vän, dog 1935 bara 47 år gammal i Lissabon efter en slingrig levnadsväg som slutat på direktör Vasques "monotona" handelskontor. Men varje ledig stund skrev han för att utveckla stil och tänkande - själv helt klar över sin uppgift: "En dag kommer man kanske att förstå att jag såsom ingen annan uppfyllde min medfödda plikt att vara tolk för en del av vårt århundrade". Det var han ganska ensam om att inse - tills man efter hans död hittade en skattkista av numrerade anteckningar. Först 1982 var tiden inne för att ge ut en redigerad samling under titeln "Orons bok". Det blev en internationell sensation. Min misstanke är att han sedan fått stå modell för en annan, i tillvaron lika oansenlig figur, nämligen redaktör Pereira i den enastående romanen "Påstår Pereira".

(Anteckning Nr.44 i Orons Bok)
När allt kommer omkring beskärs oss allt i proportion till vår förmåga att ta emot det. Ett litet intermezzo på gatan som får kocken på det här stället att gå fram och ställa sig i dörren roar honom mer än vad det roar mig att begrunda den mest originella idé, att läsa den bästa tänkbara bok eller att drömma den mest angenäma av onyttiga drömmar...
Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även minsta lilla sak blir en förströelse. Mitt uppe i mitt dagliga arbete som är färglöst, enhanda och meingslöst dyker visioner av flykt upp hos mig, drömda spår av avlägsna öar, fester i parkalleer från andra tidsepoker, andra landskap, andra känslor, ett annat jag, Men jag erkänner mellan två noteringar i bokföringen att om jag hade allt detta skulle inget av det vara mitt. I själva verket är direktör Vasques överlägsen Drömkungarna; i själva verkt är kontoret på Rua dos Douradores övelägsget de storslagna alleerna i de omöjliga parkerna. Tack vare att jag har direktör Vasques kan jag njuta av drömmen om Drömkungarna; tack vare att jag har kontoret på Rua dos Douradores kan jag njua av den inre visionen av landskap som inte existerar. Men om jag hade Drömkungarna, vad skulle jag då ha att drömma om? Om jag hade det omöjliga landksapet vad skulle jag då ha kvar som var omöjligt?
Monotonin, dagars grå likformihghet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår - måtte detta alltid finns kvar hos mig, och måtte mitt sinne förbli öppet så att jag kan njuta av flugan som förströr mig när den råkar flyga förbi och av det sorglösa skrattet som kommer farande någonstans nerifrån gatan och av den stora befrielsen när det är dags att stänga kontoret och av den oändliga vilan en ledig dag.
Jag kan föreställa mig allt, därför att jag ingenting är. Om jag vore någon skulle jag inte kunna fantisera. En människa som besitter verklig vishet kan sitta på en stol och njuta av hela världen, även om hon inte kan läsa och inte talar med någon. För om hon vill njuta av världens hela skådespel räcker det att hon använder sina sinnen och har en själ som inte är benägen att vara sorgsen...
***************************************************************
ENGLISH
You will have to search in your own language for a translation of Pessoa's Notation #44 in The Book of Disquiet. Expecting this, I can offer you a short poem that he wrote in English - "I am the escaped one"

I am the escaped one
After I was born
They locked me up inside me
But I left
My soul seeks me
Through hills and valley
I hope my soul
Never finds me

Ara Pacis - Vox Pacis

2008-08-20T01:21:00.000-07:00

Sofia, tisdag natt
Romarna offrade en gris när freden kom, dvs när de vunnit förra kriget. Officianten skulle vara en gammal präst. Efter riktigt förkrossande segrar reste de en triumfbåge. Frisen med grisen finns på den mest magnifika av dem alla, Ara Pacis Augusteae, uppförd år 9 fKr. Freden skulle blivit hundraårig men vi vet alla att så blev inte fallet.
Detta tänkte jag hädiskt på i regnet och mörkret över den hjärteknipande uppförsbacken till Sofia kyrka på Stockholm Söder. I den staden ligger inte några bykyrkor hukande nere vid församlingshuset minsann. Här reser de sig högst på kullarna så klockklangen ska överrösta trafikdånet och elden synas över hela stan när det vill sig riktigt illa. Som för grannkatedralen Katarina. Men ingen tänkte på att de gamlas ben tar mycket stryk i branterna.
Upp till Hagia Sofia har nu gamla kamraten Sigrid Kahle med oförfärade kumpaner lyckats släpa samman hundratals sångare från hela världen, i de mest häpnadsväckande pyjamaser från Tibet till Nordkalotten, för att under två oemotståndliga timmar besvärja världsfreden med sång. Vox Pacis, alltså. Fredens röst.
Den behövs säkert. Men nästa hädiska tanke är att just de här manifestationerna med kvinnorna i spetsen, har också blivit krigets varsel. Min mammas generation, Elin Wägner och Fogelstadkvinnorna: freds- och miljökämpar före sin tid - i sin otid.
Nu ska den som har barnet kvar i hjärtat och kan nå Stockholm i tid slå bort allt hädiskt tänkande och unna sig ett skådespel som inte står Bob Gehldorf efter i prakt och - munterhet! Dräkter, klanger, instrumenteringar, allt är barnsligt generöst mitt i allvaret. Tala med Ticnet.
Tankens kraft, inte sant? Barnet Sigrid växte upp i Nathan Söderbloms Uppsala och blev märkt för livet av hans ekumeniska teologi. Några gamla präster fanns faktiskt också i Sofia, men någon gris strök aldrig med.
Abonnera på denna blogg? Klicka på RSS-symbolen överst t h på sidan tack.

NATTBOK

2008-08-14T00:58:00.000-07:00

Hemstaden, torsdag
En sån egendomlig känsla det är att köra genom sitt förflutna i en gammal Volvo! Man närmar sig platserna bakifrån, inte i tiden (som man skulle tro) utan faktiskt i rummet. Gamla infarter är blockerade. Man leds på nydoftande asfaltbanor i vida cirklar genom de urtida träsken för att till slut hamna i en gigantisk rondell där praktiskt taget inga bilar rullar. Lyckas man ändå ta sig in mot staden hamnar man i förut okända köpcentra på fel sida av ån. Söker man sig tillbaka till rätt sida är den fullkomligt utbombad på rådhus, post, kafé och mötesplatser. Snart ryker väl kyrkan för att ersättas av ett gipskapell med livsåskådningskonsulenter. Stan har helt enkelt detonerat i omgångar, allt efter planpolitikens nyckfullhet. Vart femte eller tionde år smäller det igen och folk springer som myror i en störtad stack innan de trampar upp nya stigar. Det är möjligt att mycket stora städer klarar oorganiska förändringar. Små städer gör det inte. Kontakten mellan bostäder och arbetsplatser, köpställen och service hackas ohjälpligt upp. Den som inte fogar sig blir lika ohjälpligt marginaliserad.
Just det har hänt my town. Den är nu dömd att dö eller förslavas som sovstad till ett större och fungerande nav. Inte för att jag saknar den gamla hålan. Men den levde organiskt i känslan av att styras av människor. Vilket gav en viss insuttenhet som med tiden gjorde mig rätt hemmastadd i Smallville. Sen stack jag också.

REMINDER - PÅMINNELSE: MISSADE DU FILMEN "HARG! PLATSENS MUSIK?"

Ny chans lördag 23 aug kl 17 i Bio Boxholms digitala trollerilåda - högsta bildupplösning, SenSurround ljud 5.1! Dessutom levande musik från scenen med Rolf & Harald och "Söders Blueskung" Roffe Wikström. Varmkorv och kaffe i pausen. Kom och upplev konst & samvaro så som den bedrivs utanför mediamaskineriet. OM du nu håller till i området mellan Linköping och Jönköping, eller är på resande fot på E4 i faggorna. Lägsta tänkbara entré för hela kvällen 100:- pix.
FILM ÄR BÄST PÅ BIO. MÄNNISKOR ÄR BÄST LIVE!
Hälsningar CH Svenstedt, Maja Borg,
Martin Johnsson, Errol Tanriverdi & alla medverkande!

ENGLISH
Here I tell my friends about the strange feeling of driving backwards in Mummie's old Volvo, into "the old home town". All wellknown roads are cut off, freshly laid lanes lead you circling in the marshes until you end up in a gigantic road crossing, uninhabited by vehicles. Things here are planned for the future, you see. If you stumble on a way into the city, you will find it totally displaced, with huge superstores now on the wrong side of the river. The Post office, the Central Station, Cinema Saga etc. are deserted, almost forgotten, and certainly snobbed by the authorities. This kind of violent de-localization takes place every five or ten years now. Big cities might manage this, but not small towns. People run around like ants in a blown-up heap until they make new traces for their errands. I certainly do not miss the old hole. But it gave the impression of being organically created by human beings. You got used to your Smallville. Then you run away, anyhow, like all the others.
------------------------------------------
VECKANS CITAT:
”Kommer nationalismen att förstöra globaliseringen” frågar nationalekonomen Paul Krugman i gårdagens New York Times och drar paralleller mellan kriget i Georgien och världen kring 1914.
Det är vår uppgift att se till att så inte blir fallet. Nu, mer än någonsin, gäller det att hylla gränsöverskridarna, blandningen, internationalismen. Allt det som bevisar att den revanschistiska nationalismen egentligen är en antik företeelse.
Daniel Sandström, Sydsvenska Dagbladets kulturchef

NATTBOK/NIGHTARY

2008-08-06T00:09:00.000-07:00

Båstad, onsdag
Vare sig de andra gillar det eller inte ser jag dem som vita elefanter vid det sista vattenhålet. 68-generationens filmare i linnekläder, strävande uppför backen mot Bio Scala i Båstad den första veckan i augusti. "Samtalets och kamratskapets festival" sen tretton år. Några med ölmage, några utmärglade, alla snart över pensionsgränsen. Älskansvärda, otroligt kunniga. Den första svenska filmskolegenerationen. Upprorsmakarna: Dom kallar oss mods, Den vita sporten, En kärlekshistoria, Rekordåren, Här har du ditt liv... Blir vi någonsin bättre? Alldeles nyss hade de ett mäktigt inflytande över Filmsverige. Men nu är det slut. Aktionsradien snörps ihop för varje år. Några förskansar sig i sin frustration, aggressiva och surögda. Andra vitnar som milda zenmästare. Några sluter cirkeln. Andra öppnar den! Menade vi något med 68 är det i den kretsen vi hör hemma.
http://www.svenstedt.nu
Abonnera på bloggen? Klicka på RSS-symbolen överst t h på sidan.
ENGLISH
Båstad Film Festival, Wednesday.
Whether they like it or not I see them as old white elephants at the last water hole. The generation of '68, in linen clothes, struggling uphill towards Bio Scala in the first week of August. "Festival of talk and friendship", since 13 years. Some with a beer belly, some skinny like Chris Marker. Absolutely loveable, incredibly professional people. The first Swedish generation of trained and educated filmmakers. The rebels: They call us misfits, White sport, A love story, The record years, This is your life... Will we ever be better? Until just recently they had a mighty influence. But now it's all over. Some of them throws up bastions of frustration. Some just whiten like old zen masters. Some of them close the circle. But some of them open it up! If we ever meant something with 1968, that is where we belong.
http://www.svenstedt.nu
Want to subscribe to this blog? Just click on the RSS symbol top right of the site.

Apropå ingenting: Fotbollsproffser Christian Wilhemson, Nantes, har blivit varg i veum sedan han skrivit på för det saudiska topplaget Al Hillal. "Ett steg bakåt i karriären!" "Chippen har spelat färdigt i landslaget!" För att det är en dålig klubb? Inte alls, Al Hillal har 11 raka ligasegrar. Det är bara det att araber kan inte spela fotboll...
A propos de rien: Christian Wilhemsson, the Swede of FC Nantes, has signed with the Saudi top team Al Hillal. That makes him an outcast for our sport writers. "A step back in his career!" "He can forget the national team now!" So, it's a lousy club? Not at all:
Al Hillal has won 11 championships in a row. No-no, the problem is the usual one: Arabs cannot play football...