Planet borrar sig igenom smogen
över Düsseldorf. Jag slumrar till och vaknar när vi flyger in över det ståtligaste
berg jag någonsin skådat! Vit snö ligger ännu i ravinerna och en bländvit
molntuss vilar på den krönta hjässan. Yrvaket frågar jag grannen vad detta kan
vara för massiv? Hon ser klentroget på mig och svarar: Detta är Olympos!
Gudarnas berg, herreminje. Det
finns. Det ligger där. Och det är mer magnifikt än själve Homeros lyckats
besjunga.
Jag blir urförbannad. Där ligger
det ju! Det finns. Nu, idag. I vår tid. Hur i hela världen kan man då tigande acceptera ett så betryckt andligt och politisk liv som
det vi utstår i Stockholm och Sverige? När det faktiskt finns såna berg. Och
sådana berättelser!
Hur kan vi uthärda att vår kultur
ska styras av surögda Östermalmstanter, hånfulla mot konstnärerna, föraktfulla
mot nyskapande och visioner?
Räcker det inte nu. Kommer vi inte
själva att bli fega och förtryckta om vi inte hittar folk med perspektiv och
mod som kan lyfta och utmana därframme vid den politiska styråran. Konsten ror
vi sen hem själva.
Vårt land tänker i kollektiv.
Grupper, förbund, partier. Men det är oerhört farligt att underskatta den
manipulativa kraften hos maktlystna individer. Precis lika farligt är det att
underskatta nödvändigheten av öppna, progressiva och nytänkande personligheter
i nyckelpositioner.
Ska vi inte ta oss samman och lyfta
ut dessa bakåtsträvande surdegar innan vi själva blir surögda, gnälliga och
avundsjuka? Innan vi hackar fjädrarna av varandra.
Skrivet från Bokmässan i
Thessaloniki, i skuggan av Olympos.