Så vandrar man i sina gamla spår igen i denna osannolika håla där jag satt och skrev på "Sprängskiss" i kamrat Adlers örnnäste rue de la Buffa och för länge länge sen lockade ut yngligen JMG le Clézio ur sin mörka kammare för den första intervjun. Nittonhundrasextiofyra! Det har runnit mycket kloakvatten under Promenade des Anglais sedan dess. Men som jag älskar dessa gator, dom gör mig till barn på nytt. De struntförnäma tanterna, akrobaterna vid stranden, klickarna av gangsters på cafét... Nyss stod jag vid en genomblöt taxipinne tillsammans med två vettskrämda norska turister, natt, mörker, ylande vind, elavbrott i timmar efter åskstormen. Inte heller jag var så kaxig när hoodsarna smög förbi på sina mopeder. Ingen taxi stannade, rånrisken är för stor, trots att vi stod utanför Negresco (eller kanske just därför). Så jag smet in på "Tennkrukan" för en glödhet cassoulet med tungt vin från provinsen. Vi var tre gäster i lokalen. En japansk pianist med hårpiska ner till golvet, samurajiskt dyster. Jag satt bakom honom men såg hans ansikte i fönsterglaset. En äldre dam bakom mig läste böcker mellan rätterna. Så började en liten konversation och jag berättade om mötet med Nobelpristagaren som ung valp. Hon drog fram en vacker liten bok ur handväskan och räckte den till mig. Ni vet bestämt inte att han skrivit en rad förtjusande barnböcker, sa hon och ville att jag skulle ta den som minne av ett av dessa möten där två läsande människor passerar varandra som fartygsljusen på ett mörkt hav. Här har alla gator namn efter stora musiker. När jag gick Meyerbeer upp flämtade tvn hos falafelturkarna fram en usel fotbollsmatch från andraligan. En okänd lillebror till Didier Drogba lyckades trots allt språngnicka in 1-0 för grabbarna som var från Strasbourg. Men en grovarbetare från Lens svarade genast med en språngskalle åt andra hållet: 1-1. Det visade sig på tröjryggen att han hette Sartre. Inte släkt, tror jag, à propos Nobel. Möjligen jobbar han i byggsvängen mellan matcherna men har ändå inte läst "Murarna har ordet".
PS. Teamet på änglajakt i de italienska bergen; väggen bakom oss är kyrkan i Pietrabruna där de ska finnas. (foto Maja Borg) DS
ENGLISH
I'm back in Nice after a week of "angel-hunting" (explications later on this blog) with the team above.
Nizza if my favourite armpit-city, a hairy, stark-smelling place, scary because of its hoods, sweet thanks to the iceblue sea, the palm trees, and the sheltered bars with little old ladies (often British, at least anglified) sipping their tea next to the gangster cliques with their Pernods, they in turn next to the gendarmes with their cafés-espresso, both groups with strong Italian accents and nodding friendly to each other. What a place! Here I worked on my "Sprängskiss" (Exploded view) a few years ago. Here I shot "Sniper" in 2005. Here, a lifetime back, I looked up an extremely shy writer, Jean-Marie Gustave le Clézio, who lived with his mother in a dark room (Place Grimaldi?) and refused even to come out in the sunshine for a walk. Yes, the same fellow who gets his deserved Nobel Prize for Literature this year of 2008. That first meeting occurred in 1964. After a wet and stormy evening walk, I now end up in my salesman-hotel room watching a lousy soccer game in Ligue-2. The boys from Strasbourg leads 1 to nil after the boys from Lens have had one of theirs expelled. But Lens is saved in the last minute by a strong-headed young man, and the game ends 1-1. The player's name is written in block letters on the back of this shirt: SARTRE. A propos that Literary Prize.
