Efter att ha förtvinat i den mest omänskliga av sjukdomar, ALS, har historikern, samhällskritikern och författaren Tony Judt lämnat sina sista rader till husorganet New York Review of Books. Tidningen har öppnat sina spalter in till slutet för Judts knivskarpa betraktelser över tiden, sedd från en lång historia som judisk intellektuell i Europa och Amerika.
I läsande kretsar har Judt kanske varit mest känd för skrifterna Post-War och Ill Fares The Land ("Illa far landet" - Shakespeare?). Att döma av de svenska kultursidornas snabba kommentarer var han mycket läst också här i landet. För mig kommer essäerna där i dödens närhet att framstå inte bara som litterära storverk, utan också som monument över en human och humanistisk kamp "ända in i kaklet". I någon av numren beskrev också skrivaren hur hans kropps funktioner steg för steg inskränktes. Till slut återstod nästan bara själen och intellektet, båda totalt obrutna.
Det finns faktiskt en forskning kring "sista rader", alltså om de stora författarnas sena verk i livet, Goethes "Faust", Shakespeares "Stormen", Kurosawas "Drömmar". Det som utmärker dem är en ohejdad berättarlust, en absurd och färgstark logik, ett uppbrott från alla formella konventioner.
Precis det gäller för Tony Judts frigjorda minnesanteckningar, en glasklar bild från en alpby med föräldrarna, ett "klassfoto" från ett grått London, ett litterärt möte någonstans på jorden. Ingen sentimentalitet, ingen botgöring, inte ens någon ångest stör skärpan - som dock inte är övermänsklig utan just djupt mänsklig.
Man kan ta för givet att Judts "Memoirs" (som gott kunde kallas flash-backs) bums kommer ut i en av NYRB's egna läckra serier. Och nu meddelar det uppkäftiga förlaget Karneval att såväl dessa som "Ill fares the land" kommer på svenska redan i vår. Jag får väl köpa något dussin och dela ut till nationens fullt friska men ändå så uppgivna intellektuella.
****************************************************************
(En första kommentar:)
Hej! Tack för hälsningen. Intressant generationsutveckling att du känner närhet till Judt - självfallet hans öde, vem gör inte det - men jag tänker mer på hans utveckling till moralisk Keynesian. Ill fares the land är inte Shakespeare utan en annan fin engelskspråkig dramatiker och poet, Oliver Goldsmith, irländaren som blev märkligt kringresande europé. Han har skrivit en helball pjäs som heter She Stoops to Conquer , sällan spelad i Sverige...Värdshuset Råbocken eller något sådant i översättning.. en av Per-Erik Wahlunds favoriter. Och citatet är ofta använt, passar synnerligen bra i valtider: Ill fares the land, to hastening ills a prey, where wealth accumulates and men decay. Goldsmith och Samuel Johnson träffades på The Club, det kan väl vi också göra senare i höst. Jag har en Klubb som passar citatet. Du får vara Johnson och jag kan vara Goldsmith, som gick under epitetet "inspired idiot".
Lars
*****************************************************************
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar