VIOLENT DAYS

Våldsamma dagar

Jag scannar dagens 365 bioannonser i franska l'Officiel du spectacle; en gång när vi var unga räknade vi ut att man kunde gå på bio i Paris varje dag hela året utan att hamna i samma salong. Vi fastnar för titeln "Violent Days" av en för mig totalt okänd fransyska, Lucile Chaufour. Det som biter är presentationen: "Allt förändras - utom rockabilly..." Och slutklämmen: à ne pas manquer - "missa inte den!"

Vi är inte många i salongen men får genast spänna fast säkerhetsbältena. Filmen startar i ett rasande tempo redan i förtexten. Bilden svartvitt överexponerad, bländande. Klippen splittrade med exakt logik, som skärvorna av en fönsterruta. Musiken alltså rockabilly. Man vädrar lågbudgetproduktion lång väg så det är inte precis Chuck Berry som lirar. Men just det ger en avig och mycket närvarande dokumentär upplevelse av storyn.


Som är busenkel: Tre fabriksgrabbar i jesusåldern drar iväg från Paris ut mot kusten med sin hårdsminkade, absolut vitblekta böna. Växelklipp från svets och pressar. Det är rockarmöte i Le Havre. De är redan i gasen och kör som vildar på motorvägen. Mobilen och musiken från kassett känns som 80-tal. Flickan är otroligt fräck i sin blandning av skärpa och skörhet. Man fattar direkt att hon är huvudpersonen.

Nedräkningen börjar också direkt. Alla som varit i Havre vet att betong bara är förnamnet. Kvartetten vill bada men det är ebb och sten, avfall och rutten tång. Konserten hålls i ett kommunalhus med masonitväggar. Bandet ännu sämre än kassetterna. Men publiken är helt enkelt lysande!

Läderbrallor, elvisfrisyrer, storprickiga klänningar, boots. Hela familjer av provinsens cowboys strömmar till på svartblänkande hojar och i vaxade vintagebilar. Trycket blir enormt och detonerar i ett vilt gängslagsmål vid entrén. Kunde varit Kramfors.

Sen blir alla trötta och osams. Flickan vinglar iväg ensam mot havet och låter sig vaggas som en vit näckros i vågorna som nu återvänt. Gryning.


Filmen känns chockerande ny, som om team och skådisar ramlat ner från planeten Venus helt ovetande om koder och manualer. Som ett blad av Annie Proulx eller ett ackord av WandaJackson. Som en gång "Skjut på pianisten". Missa den inte. Om den kommer.

Krig & Fred - War & Peace

Den här underbara sensommardagen tar jag båten så långt jag kan komma österut. Där ligger Arholma, "det mångbesjungna". Vid horisonten skymtar Åland, bakom Åland ligger finska fastlandet. Och därbakom ligger de lömska moskoviterna på lur för att överfalla oss. I vilket fall i folktron och i militärtänket, sen något halvmilllennium tillbaka.

Det var vad jag ville se: hur övertygelser materialiseras. Även om inget i invasionsväg hänt de senaste tvåhundra åren, har vi alltid varit beredda. Senast under Kalla Kriget då Arholma Nord bestyckades.

Högst upp på detta undersköna skärgårdsberg reser sig nämligen en väldig kanon riktad österut. Strax söderut står en lika grov systerpjäs. 10,5 cm. Centimeter, inte millimeter.
Under kanonen sprängde militären ut en hel liten stad. Allt finns. Förutom alla sök- och riktinstrument som kanonen kräver, också ett bassehotell för batteriets bemanning, fikarum, kantin, kök, omklädningsrum, verkstäder, lager, elverk - you name it! Samt ett jättelager projektiler.
Som de allra flesta militära prylar under de allra flesta epoker kom det aldrig till användning. Efter allt grävande och sprängande flyttade 350 man in. Arholma blomstrade paradoxalt nog under hotbilden. Det kan ju inte funnits mer än något dussin hushåll på hela ön dessförinnan. Så kom avfrostningens tid, och 350 man flyttade ut. Allt blev tyst igen.
Men man vet alltså aldrig. En sparsam överbefälhavare bestämde därför att anläggningen helt enkelt skulle konserveras. Allt som kunde smälla plockades undan, hemligheterna skyltades upp, några grejor gjordes manövrerbara för ungar, guider anställdes.
Så nu blomstrar det kring bunkern igen. En stadig myrstig turister vandrar upp på knallen och ner i underjorden. Vandrarhemmet är befolkat och restaurangen bokad. Så länge det varar. Det kan räcka med att Putin säger något oöverlagt igen, så kommer 350 man marscherande tillbaka.
Jag vet, för längst inne i hålorna såg jag Det Verkliga Förhållandet materialiserat. Det prekära läget. Det andlöst korta avståndet mellan ont och gott.
Där sitter nämligen en brytare på bunkerväggen. Den har två lägen. Nu står den på FRED. En lätt handrörelse, och den står på KRIG.

Foto: Malin Andersson

War & Peace
Taking the small boat out to the rocky island of Arholma The Beautiful - and climbing the stony height, I stand in front of a giant gun barrel, protruding seemingly out of the stone. You are now as far east as you can come on Swedish land in this part of the Baltic, and the gun is pointed towards Finland (discernable by the horizon).
Under this 10,5 cm gun hides a cavernous castle of armaments, deep in the rock: 350 men once lived there, with all the confort a soldier can ask for. But why?
Just because the Mean Enemy was supposed to lure under the horizon: the Russians! This fortress was constructed in the days of the Cold War, and Brezjnev's warriors could come over the waters any minute.
But they did not: Gorby's peace doves came, and the hill was supposed to disarm. However, some smart General on our side, suspicious as they are, decided to cocoon the fortress - and show it to our loyal citizens in times of peace. Said and done. Today a steady little stream of visitors climb the mountain and disappear into the rock, under the guidance of tour leaders. You can try the gunsight (and scan this once so threatening horizon), your kids can play with soldiers' toys, you can picnic by the gun barrel.
BUT - very deep down in the rock sits the handle that will decide the fate of men. It has two positions: WAR and PEACE. One little touch, and we're at it again!

Alternativ Bokmässa. Äntligen.

"Den danska modellen" The Danish Model

Det räcker med att komma in i en dansk landsortskyrka och höra hur psalmerna går för att förstå att svensken hamnat i en främmande kultur. Där sitter ett fredligt litet folk, tätt sammanpressat, omsvept av vilda hav på alla sidor och hotat från norr och söder av krigiska stammar. Sången är muntert galopperande, buren av den företagsamma trots-allt-optimism som fader Grundtvig inpräntat i dem. Här håller vi sammen, här gräver vi inte ner vårt pund! Ingen har bättre skildrat läget än Carsten Jensen i "Vi, de drunknade".
För var dag som jag arbetade vid Nordiska Ministerrådet i Köpenhamn ökade insikten om de djupa skillnaderna mellan "broderfolken". Även om den nordiska gemenskapen är en vacker överbyggnad, undergräver de fundamentalt olika förutsättningarna varje djupare projekt. Att försöka påtvinga grannen sin egen kostym slutar illa. Men det går att arbeta dynamiskt med olikheterna och arkipelagiskt med sambanden.
I "det danska" finns också redan häftiga spänningar mellan folkkultur och borgarkultur på ett helt annat sätt än i Sverige. Spännvidden är enorm mellan en kämpande realist som just Jensen och en experimentell modernist som Jørgen Leth. I förhållningssättet, men kanske inte funktionellt.
Idag råder helt en borgerlig och "affärsmässig" modell på den danska sidan. Individer, grupper och institutioner i kulturlivet agerar som vore de ständigt konkurrensutsatta på en skoningslös marknad. Tävlingsanda är något självklart, samarbete sker endast inom laget. Professionellt prismedvetande ses som en förutsättning och har bidragit till att "kommersialisera" kulturproduktionen. En dansk projektbudget har alltid en nolla mer i slutsumman än en svensk. Zentropas storfilmer är ett tydligt och framgångsrikt exempel.
Det goda i modellen är att de som lyckas i kulturen får bra betalt. Det onda är knivslagsmålen i spalter och på scener - och den hänsynslösa utslagningen av den som inte hänger med. "Kulturkampen" kallade kulturminister Brian Mikkelsen dessa motsättningar han själv mest av alla eldade på.
Modellen smyger sig på, inåt som utåt, via uppdragsgivare och handläggare som "diversifierar" konstens hus och kärnverksamheter genom att "öppna" uttryck och aktioner i "åtkomlighetens" namn. Det märkliga är att man nästan aldrig utgår från just konstens kärna, från boken och dess budskap, målningen och dess egna tilltal. Tvärtom avleds uppmärksamheten från djup och utmaning till pynt och pyssel, person och medialitet. Därmed är manegen krattad för en typ av affärsverksamhet för vilken kulturen bara är ett redskap för något annat. Vi kan gott kalla det eventualisering.
Omruskningen av Malmö Stadsbibliotek är ett prydligt exempel på "den danska modellen" och hur illa den passar svensk folkkultur som vill vara jämlik och gratis. Knappt nytillträdd beordrar bibliotekschefen Elsebeth Tank från Köpenhamn att ett tiotal ton böcker ska, inte brännas, men hackas upp. "Destrueras". En liten lavin av attitydskiften ska följa för att "öppna" verksamheten. Stridsropet lyder: ”Det var längesedan som bibliotek bara var utlåning av böcker.”
Här utmanas alltså den kulturella allemansrätten. Detta slags "öppningar" är selektiva och kommersiella. Vi vet redan att nästa steg i Malmö blir förlagens rätt att mot betalning skylta upp och sälja in sina bestsellers.
Märkligt nog tycks ingen fråga Varför? Stadsbiblioteket i Malmö är ett av landets mest öppna och åtkomliga kulturhus. Kanske utlåningen har gått ner, men det beror rimligen på att förlagen ger ut sämre böcker. Och måste tvärtom, i paradoxens namn, innebära en personalbesparing. Läs- och lånerummen vid Slottsparken fullkomligt vimlar av folk från världens alla hörn. Besöksfrekvensen kan omöjligen ha gått ner. Så - Varför? Uppenbarligen för att Elsebeth Tank anställts för att göra biblioteksverksamheten lönsam, enligt den danska modellen.

English
The City Library of Malmö under its new master, Elsebeth Tank of Copenhagen, has ordered tens of tons of books to be, if not burnt, so "destructed". Whereafter a series of modifications of the library's activities will be enacted as a "soft commercialization"*) with PR-points for the bestsellers of the editorial houses. Nobody seems to ask WHY? This beautiful glass-house by the great park is one of the most open places for the general public in Malmö. There are visitors everywhere, not only common customers, but also readers of international newspapers, students and researchers at the free computer spaces, kids in the childrens' corner, etc. My answer in the debate has been that this is a first step to introduce "The Danish Model", a kind of strict commercialization of the arts that reigns since some decade in Denmark, prompted by the Minister of Culture as "The Battle of Cultures". Which has severely accentuated the competition between artists, waging wars between themselves, "won" by the strong och lost by the weak. My call is for a strong defense of popular culture - The Swedish Way: Equality & Access. For all citizens.
*) I google on the word "commercialize" and up comes this phrase:
I find it sad that this beautiful city has become so commercialized---jag tycker det är sorgligt att denna vackra stad har blivit så kommersialiserad !

Hur gick det för "Harg! Platsens musik"?

Märkligt. Det är femton år sen jag senast hade en filmproduktion för SVT, och nu har jag två. Vid mogen ålder. Därför hade jag glömt alla rutiner när vi sjösatte "Harg! Platsens musik" och visste inte att man kunde få ett sådant gensvar! Att kanske 100.000 människor velat se en poetisk kortdokumentär mitt i sommaren. Att den nu finns tillgänglig dygnet runt världen över på SVT Play. Herreminje.
Här några valda reaktioner ur mailvågen:
------------
Ämne: Harg
Datum: fr 7 aug 2009 20.15
Tack för den varmhjärtade filmen om folket och ljuden i Harg – vilken snilleblixt att låta ljudmiljöerna bära en så fin berättelse om livet på landet (som jag känner så väl igen). Om jag någonsin kommer att arrangera något om ljudmiljö och soundscape framöver, ska den här filmen visas som entré, särskilt om det kommer utlänningar. R. Murray Schafer och hans gäng i Canada skulle bli tillplattade.
Det var en riktigt fin film!
Hälsningar
Henrik Karlsson
(Riksbankens Jubileumsfond, ex. Musikaliska Akademien)
------------
13 aug 2009 kl. 13.24 skrev Katarina Stigwall:

Carl-Henrik,
Din film är otroligt fin, jag tittade på den med stor behållning! Väldigt vackra miljöer och väldigt nära och mänskligt. Jag förstår hur lång tid det har tagit att samla materialet, eftersom filmen löper över flera årstider. Tycker speciellt mycket om sekvensen med höet - vi hängde hö i Småland när jag var liten, men det verkar vara en nästan utdöd konstform numera. Kanske uppskattar man din film ännu mer om man kommer från en liten ort, igenkännande och nostalgi är stora känslor!

Njut av framgångarna!

Katarina

Katarina Stigwall
(International Cooperation, National Museums of World Culture, Världskulturmuseet Gbg)
---------------
Charlotta posted something on your Wall and wrote:

"Hej C-H! Vi såg Harg filmen. Vill bara säga att vi tyckte att den var jättefin! Grattis!
Charlotta med familj"
(brorsdotter)
---------------
11 aug 2009 kl. 20.50 skrev Jonas Sima:

Hallå CH!

Lustigt att din Harg sändes samma kväll som min film om Erik. Dessa programsättare!
Jag har ju redan sett den på dvd men såg om den nu. Tyckte mycket bättre om den nu än i Båstad; då fann jag den en smula gewollt eller lite pretto. Detta tar jag tillbaka. Den är tex utomordentligt snyggt filmad, bara att gratulera...
(Jonas Sima, filmare, senast porträttet av Erik Eriksson, flottare och folkfilmare)
---------------
10 aug 2009
Käre ärkebroder CH,

Tack för att Du gav mig besked om programmet , även Christer ringde och påminnde, Båda vi tycker att Din film om Harg är så...bra, Det är verkligen en tidsresa tillbaka om en fantastiskt bygd vi växte upp i.
Kram Syster Lena och Peter hälsar så gott.
----------------
sö 9 aug 2009 21.48.42
Ulla-Britt Norrman posted something on your Wall and wrote:

"Tack Carl Henrik, för fina fiiina Harg! Så vackert och vemodigt. Stort Tack till ditt öga och öra."
---------------
sö 9 aug 2009 Boel posted something on your Wall and wrote:

"Harg gjorde mig ovanligt tillfreds! Enastående poesi på duken. För att inte tala om bild och foto, ljud och ord. Tante grazie!"
(Boel Schenlaer, poet och PS-förläggare)
---------------
7 aug skrev Pia Forsgren
"Tack för din vackra film- så poetisk att t o m en stadsråtta som jag längtar ut på landet. Kram Pia"
(Ledare för Judiska Teatern i Stockholm)
----------------
7 aug Saara Salminen Wallin posted something on your Wall and wrote:
"Tack för Harg! ... den konkreta sköna
S"
----------------

Nu ligger "Harg! Platsens musik" på SVT Play!

...och här är länken:

http://svtplay.se/t/113616/harg_-_traktens_musik

"Harg!" från Sveriges hjärttrakter

"Liens sång i gräset..."

Nu på fredag 7 augusti kl 7 PM (19.00) sänder TV-2 vår film "Harg! Platsens musik"
Även 14.45 lö 8 augusti, samt 9/8 och 20/8 i SVT24.
Den vill vara ett "soundscape" från en socken någonstans i Sverige. En hemvändare i sin gamla blå Volvo - Sven Wollter är Berättaren - kryssar långsamt genom sin uppväxt. För första gången på mycket länge avlyssnar han "Platsens musik". Det blir till en sockensymfoni i nio satser, levande musik och musik från skivor: Chuck Berrys "Roll Over, Beethoven", Haydns "Lerchenquartette", "Country Roads", "Våroffer" osv - allt musik som han fötts upp med. Men han stannar också bilen och kliver ut för att avlyssna sångsvanens flykt mot norr, dunket från den gamla sågen, kornas ångest i mjölkningsfabriken, tjejernas tacklingar på Vallen...
Så, stanna upp 28 minuter och lyssna på vad ni trodde var det förflutna, men som lever mitt ibland oss, djupt under mediebruset.
Hjärtliga hälsningar från
Carl Henrik, Maja Borg, Martin Johnson, Errol Tanriverdi och Folket i Harg socken