Plötsligt glimmar orden och formuleringarna till i brödtexten och det blir på nytt meningsfullt att läsa sin tidning:
"..konsten - det medium i vilket mänskligheten förhandlar om sina förutsättningar."
"Konsten kunde endast komma naturens hemligheter på spåren genom att insistera på sin egenart".
"..estetisk autonomi var inte ett hinder utan en förutsättning för samhällelig verkan."
"På så vis vill hon (CF) lägga grunden för en förnyad syn på relationen mellan samhälle och natur, människa och djur."
Aris Fioretos i DN fritt formulerat efter Camilla Flodin som fritt komprimerat Theodor Adorno. Hennes bok finns på oumbärliga Glänta förlag. Citaten kan brukas i allt samröre med den svenska "kulturnyttans" politruker.
English
Suddenly words and phrases flashes in the grey of the daily media mass, and it is again meaningful to read one's newspaper:
"..art regarded as the medium where humanity deals with its own predispositions."
"Art could only track Nature's secrets by insisting on its uniqueness."
"Estetic autonomy would then not be a hindrance, but a prerequisite for social action."
"In this way she (CF) wishes to lay the grounds for a new perspective on the relation between Nature and Society, human beings and the animals."
Aris Fioretos (The Dagens Nyheter) quoting Camilla Flodin who in her new book quotes Theodor W. Adorno (Glänta Editions)
den 12 juli 2009
den 9 juli 2009
Öppet brev till forskningsministern om CCS
Herr Minister, käre Tobias Krantz!
Det har nått våra förfärade öron att regeringen funderar på att använda Svenska kulturhuset CCS (numera Svenska institutet i Paris) för att kamma in ynkliga 11 miljoner år 2010.
Protesterna har naturligtvis varit dånande, inte minst på nätet. Uppropet på FaceBook t ex. Alla som någonsin kommit i kontakt med verksamheten på rue Payenne har ju lätt kunnat se att det vackra gamla palatset är en ren kassako. Här har vi en spjutspets in mot Europas konst- och kulturliv, men inte minst en språngbräda för näringslivets och regeringens initiativ gentemot Frankrike och frankofonin.
Huvudsakligen har kulturliv och media varit i elden nu. Det har sina sidor, eftersom konst och kultur behandlas som restprodukter i svensk politik. Därför skriver jag som gammal kulturhuschef till dig om husets absolut centrala betydelse för svenskt forskarutbyte!
Gästrummen i kulturhuset delas lika mellan konstnärer och forskare. Där förekommer fantastiska möten, inte bara med franska kollegor, utan också mellan kärnfysiker, medicinare, matematiker, statsvetare etc, och centrallyriker eller landskapsmålare! Det är hur kul som helst att kunna blanda konfekten.
Forskarna sätter också enormt värde i att få bo i en stilig och personlig miljö, bli generöst bemötta, läsa svenska tidningar och ha tillgång till det pärlband av fester och vernissager som huset bjuder på. Samt slippa kasernliknande förläggningar eller ensliga hotellrum. Till det kommer att kunna bjuda franska kollegor generösa trädgårdsapérétifer i en miljö de själva är stolta över.
Glöm inte att Hôtel de Marle är franskt för evigt och endast utlånat till oss på 99 år. Huset är alltså i sanning ovärderligt. Det kommer att kosta forskningen en förmögenhet varje år att ersätta vad den förlorar. En usel affär alltså.
Berörda statsråds röst väger tungt i beslutet har vi fått veta. Jag är säker på att kollegorna vid Malmö Högskola och Lunds universitet då tar för givet att du lägger din röst mot förslaget. Det tackar vi för.
Carl Henrik Svenstedt
Professor emeritus MAH, kulturhuschef i Paris 1988-94
Det har nått våra förfärade öron att regeringen funderar på att använda Svenska kulturhuset CCS (numera Svenska institutet i Paris) för att kamma in ynkliga 11 miljoner år 2010.
Protesterna har naturligtvis varit dånande, inte minst på nätet. Uppropet på FaceBook t ex. Alla som någonsin kommit i kontakt med verksamheten på rue Payenne har ju lätt kunnat se att det vackra gamla palatset är en ren kassako. Här har vi en spjutspets in mot Europas konst- och kulturliv, men inte minst en språngbräda för näringslivets och regeringens initiativ gentemot Frankrike och frankofonin.
Huvudsakligen har kulturliv och media varit i elden nu. Det har sina sidor, eftersom konst och kultur behandlas som restprodukter i svensk politik. Därför skriver jag som gammal kulturhuschef till dig om husets absolut centrala betydelse för svenskt forskarutbyte!
Gästrummen i kulturhuset delas lika mellan konstnärer och forskare. Där förekommer fantastiska möten, inte bara med franska kollegor, utan också mellan kärnfysiker, medicinare, matematiker, statsvetare etc, och centrallyriker eller landskapsmålare! Det är hur kul som helst att kunna blanda konfekten.
Forskarna sätter också enormt värde i att få bo i en stilig och personlig miljö, bli generöst bemötta, läsa svenska tidningar och ha tillgång till det pärlband av fester och vernissager som huset bjuder på. Samt slippa kasernliknande förläggningar eller ensliga hotellrum. Till det kommer att kunna bjuda franska kollegor generösa trädgårdsapérétifer i en miljö de själva är stolta över.
Glöm inte att Hôtel de Marle är franskt för evigt och endast utlånat till oss på 99 år. Huset är alltså i sanning ovärderligt. Det kommer att kosta forskningen en förmögenhet varje år att ersätta vad den förlorar. En usel affär alltså.
Berörda statsråds röst väger tungt i beslutet har vi fått veta. Jag är säker på att kollegorna vid Malmö Högskola och Lunds universitet då tar för givet att du lägger din röst mot förslaget. Det tackar vi för.
Carl Henrik Svenstedt
Professor emeritus MAH, kulturhuschef i Paris 1988-94
den 1 juli 2009
I've Got A Hippie On My Front Lawn
Do you want to see see a real '68 movie? Search for "Vidderna" on YouTube or just click:
http://www.youtube.com/watch?v=iGPfkIUYOyc
In the summer of 1968 I shot an unpretentious Super-8 flick with kids & friends in the Sormland region of Sweden. It was printed under the title of "I've Got A Hippie On My Front Lawn" and some music was put to it by the "Tree, Grass & Stones" band, still famous today.
The "hippie" was a young Californian fellow cameraman of later fame. He had convinced The Ford Foundation and others that he worked on a biological film study on vegetations round the world. The project title of his film was "Grass".
Strange smoke also rose from his little teepee on the lawn. Our children loved this soft guy and his beautiful, sad-eyed lady.
This year, 2009, a young collaborator of mine, Nic Wakeham, spotted the reel, made a much subtler reedition of it and added some music by his friends of the "Vidderna" (Villfarelser, Erractic Ways). The whole '68 feeling is miraculously still there...
Enjoy these five magic Flower-Power minutes. Insiders could know that one of the small girls is now heading the "Filippa K" worldwide fashion stores, the other is a a Script Editor with Swedish Television and other drama productions. The little guy with the water pistol works with the Development Division of a huge environmental group, and the sweet boy under the tree is a young architect and furniture designer in Paris, just published by the New York Times.
Hallelujah. Carl Henrik (40 years later)
http://www.youtube.com/watch?v=iGPfkIUYOyc
In the summer of 1968 I shot an unpretentious Super-8 flick with kids & friends in the Sormland region of Sweden. It was printed under the title of "I've Got A Hippie On My Front Lawn" and some music was put to it by the "Tree, Grass & Stones" band, still famous today.
The "hippie" was a young Californian fellow cameraman of later fame. He had convinced The Ford Foundation and others that he worked on a biological film study on vegetations round the world. The project title of his film was "Grass".
Strange smoke also rose from his little teepee on the lawn. Our children loved this soft guy and his beautiful, sad-eyed lady.
This year, 2009, a young collaborator of mine, Nic Wakeham, spotted the reel, made a much subtler reedition of it and added some music by his friends of the "Vidderna" (Villfarelser, Erractic Ways). The whole '68 feeling is miraculously still there...
Enjoy these five magic Flower-Power minutes. Insiders could know that one of the small girls is now heading the "Filippa K" worldwide fashion stores, the other is a a Script Editor with Swedish Television and other drama productions. The little guy with the water pistol works with the Development Division of a huge environmental group, and the sweet boy under the tree is a young architect and furniture designer in Paris, just published by the New York Times.
Hallelujah. Carl Henrik (40 years later)
den 16 maj 2009
NATTBOK / NIGHTARY
Hjort faller ur ramen, och in igen
Fåfängan, i månaden maj
Just när försommarnattens vemod skulle sänka sig över Fåfängans Berg slet sig en hjort loss ur kafeets oljetryck. Med ett stiligt språng flög den ut från klippan och drog i flykten med sig en god del av konsthistorien: Vilt kämpande hjort omringad av fradgande hundar på den franska slottsväggens tapisseri. Renässansbock kråmande sig intill Madonnan med umbriskt kloster i bakgrunden. Flyende hjort med kid genom ett rousseauanskt aftonlandskap. Feta holländska mjölkerskor utan kläder med hind som lagt huvudet över ett diskret ställe. Den ser rakt in i bilden med en blick som säger att jag är den förklädda gudinnan Artemis som kan lära kvinnan att stänga sin livmoder inför våldsverkare som det gamla svinet Orion. Och så vidare, fram till just vår eget oljetryck där mellan den gråtande pojken och den barbröstade zigenerskan.
Sen föll flyktingen pladask tillbaka till verkligheten och ner i Hammarby Sjö. Den försökte återupprätta sin elegans med hornkronan lyftad över vågskvalpet för att nå den grönskande stranden. Men det är murad kaj hela vägen in mot Barnängen. Djuret förblev alltså desperat plaskande nere i vattnet. En nödställd ikon.
Nu hade det samlats små grupper av folk längs Alsnökajen. Djurvänliga som svenskarna är ringde alla 1-1-2 på sina små mobiltelefoner. Brandbilen kom genast tjutande uppifrån Söder. Två kraftfulla män i neonröda räddningspyjamas kastade i en gummibåt och fick efter mycket svärjande igång utbordsmotorn. Hjorten hade genast uppfattat faran och styrde nu rakt ut mot Saltsjön. Folkmassan klappade händer.
Då kom nästa heraldiska ögonblick. De röda jägarna hade ett blått fångstnät som de hämtat från en målning av någon Rubens-epigon, Johann Brockhorst förmodligen. Men sjön var krabb ut mot gattet och gummibåten krängde medan brandmannen försökte kasta nätet över hornkronan tills han själv föll i vattnet. Massan applåderade.
När bärgaren väl bärgats av sin kamrat lyckades de tillsammans snärja det vilt sprattlande djuret och dra det in till båtsidan. Då kom ropet.
Ur hjortens strupe steg ett hjärtskärande skri som också det gick genom seklen, ut mot skogarnas frihet. Det går genom de grekiska skalderna till de höviska sångarna och vidare mot Shelley och Keats för att via skillingtrycken hamna just här bakom kafeets bardisk där hjorten alltsedan dess ropar efter sin hona i den blodröda skymningen.
Då tystnar folket och lyssnar, in mot tidlösheten.
Fåfängan, i månaden maj
Just när försommarnattens vemod skulle sänka sig över Fåfängans Berg slet sig en hjort loss ur kafeets oljetryck. Med ett stiligt språng flög den ut från klippan och drog i flykten med sig en god del av konsthistorien: Vilt kämpande hjort omringad av fradgande hundar på den franska slottsväggens tapisseri. Renässansbock kråmande sig intill Madonnan med umbriskt kloster i bakgrunden. Flyende hjort med kid genom ett rousseauanskt aftonlandskap. Feta holländska mjölkerskor utan kläder med hind som lagt huvudet över ett diskret ställe. Den ser rakt in i bilden med en blick som säger att jag är den förklädda gudinnan Artemis som kan lära kvinnan att stänga sin livmoder inför våldsverkare som det gamla svinet Orion. Och så vidare, fram till just vår eget oljetryck där mellan den gråtande pojken och den barbröstade zigenerskan.
Sen föll flyktingen pladask tillbaka till verkligheten och ner i Hammarby Sjö. Den försökte återupprätta sin elegans med hornkronan lyftad över vågskvalpet för att nå den grönskande stranden. Men det är murad kaj hela vägen in mot Barnängen. Djuret förblev alltså desperat plaskande nere i vattnet. En nödställd ikon.
Nu hade det samlats små grupper av folk längs Alsnökajen. Djurvänliga som svenskarna är ringde alla 1-1-2 på sina små mobiltelefoner. Brandbilen kom genast tjutande uppifrån Söder. Två kraftfulla män i neonröda räddningspyjamas kastade i en gummibåt och fick efter mycket svärjande igång utbordsmotorn. Hjorten hade genast uppfattat faran och styrde nu rakt ut mot Saltsjön. Folkmassan klappade händer.
Då kom nästa heraldiska ögonblick. De röda jägarna hade ett blått fångstnät som de hämtat från en målning av någon Rubens-epigon, Johann Brockhorst förmodligen. Men sjön var krabb ut mot gattet och gummibåten krängde medan brandmannen försökte kasta nätet över hornkronan tills han själv föll i vattnet. Massan applåderade.
När bärgaren väl bärgats av sin kamrat lyckades de tillsammans snärja det vilt sprattlande djuret och dra det in till båtsidan. Då kom ropet.
Ur hjortens strupe steg ett hjärtskärande skri som också det gick genom seklen, ut mot skogarnas frihet. Det går genom de grekiska skalderna till de höviska sångarna och vidare mot Shelley och Keats för att via skillingtrycken hamna just här bakom kafeets bardisk där hjorten alltsedan dess ropar efter sin hona i den blodröda skymningen.
Då tystnar folket och lyssnar, in mot tidlösheten.
den 11 maj 2009
"Pressmeddelande" läs & sprid!
Carina Rydberg sent a message to the members of Författare.
--------------------
Subject: Jag är trött på dessa fascister - jag har fått nog.
Flera medlemmar i gruppen Författare har haft datorproblem. En medlem har polisanmält sitt kapade FB-konto och sin hackade hemsida. Själv har jag en obrukbar dator, i vilken mina manus ligger - och de är omöjliga att säkerhetskopiera.
Självklart är även detta polisanmällt.
Det här har gått långt över gränsen för det anständiga. Och jag har just fått reda på varför Mac-användarna är de hårdast angripna: De är upphovsmän.
Och det är upphovsmännen man vill åt.
Det här är inte yttrandefrihet. Det här är hackarens diktatur. Men jag kommer inte längre att tillåta att mitt privat- såväl som mitt yrkesliv saboteras på det här sättet.
Och om någon får för sig att lägga ut det här till valfri bloggare/nyhetssida: Be my guest. Betrakta det som ett pressmeddelande.
Carina Rydberg
--------------------
--------------------
Subject: Jag är trött på dessa fascister - jag har fått nog.
Flera medlemmar i gruppen Författare har haft datorproblem. En medlem har polisanmält sitt kapade FB-konto och sin hackade hemsida. Själv har jag en obrukbar dator, i vilken mina manus ligger - och de är omöjliga att säkerhetskopiera.
Självklart är även detta polisanmällt.
Det här har gått långt över gränsen för det anständiga. Och jag har just fått reda på varför Mac-användarna är de hårdast angripna: De är upphovsmän.
Och det är upphovsmännen man vill åt.
Det här är inte yttrandefrihet. Det här är hackarens diktatur. Men jag kommer inte längre att tillåta att mitt privat- såväl som mitt yrkesliv saboteras på det här sättet.
Och om någon får för sig att lägga ut det här till valfri bloggare/nyhetssida: Be my guest. Betrakta det som ett pressmeddelande.
Carina Rydberg
--------------------
den 10 april 2009
NATTBOK / NIGHTARY
Northern Hellas, Easter Friday, 2009
Hamalainen The Finn went the first out of the sauna, barefoot in the melting snow. Then came Vladimir The Russian, more skinny but as white as us other two elderly gentlemen. At last myself, The Shivering Swede.
They had cut out a square hole in the ice, and Hamalainen went down without hesitation. Then Vladimir, then myself. Back up on the little bridge, Hamalainen hauled the thermometer out of the water. Temperature had gone up.
"Four Centigrades!" he shouted. The echo answered from all around the little lake: "+4C! 4C!! 4C!!!" He sat down on the icy planks, sour. "Boys, he said: Bathing season is over..."
------
This is one of the reasons why I have not made myself heard for a certain time. The other is that the wellknown glass-globe of film cutting has been lowered over Maja & Me. We shall be out around the end of April. Until then, let me quote a favourite line about the mood of these here days:
"April is the cruellest month, breeding. Lilacs out of the dead land, mixing. Memory and desire, stirring. Dull roots with spring rain..."
1922. T.S.Eliot, The Waste Land
Hamalainen The Finn went the first out of the sauna, barefoot in the melting snow. Then came Vladimir The Russian, more skinny but as white as us other two elderly gentlemen. At last myself, The Shivering Swede.
They had cut out a square hole in the ice, and Hamalainen went down without hesitation. Then Vladimir, then myself. Back up on the little bridge, Hamalainen hauled the thermometer out of the water. Temperature had gone up.
"Four Centigrades!" he shouted. The echo answered from all around the little lake: "+4C! 4C!! 4C!!!" He sat down on the icy planks, sour. "Boys, he said: Bathing season is over..."
------
This is one of the reasons why I have not made myself heard for a certain time. The other is that the wellknown glass-globe of film cutting has been lowered over Maja & Me. We shall be out around the end of April. Until then, let me quote a favourite line about the mood of these here days:
"April is the cruellest month, breeding. Lilacs out of the dead land, mixing. Memory and desire, stirring. Dull roots with spring rain..."
1922. T.S.Eliot, The Waste Land
den 10 mars 2009
NATTBOK / NIGHTARY
Fascist? Javisst!
Visst kan man bli fascist i Perstorp. Tanken överrumplar mig när jag stirrar ut genom Pågatågets skitiga fönster mot ett iskallt och snöblött mittelskånskt samhälle. Raden av nerslitna enfamiljshus hukar med blinda fönster. Själva det smutsgula teglet verkar nordtyskt som ett hån mot färg och livsglädje.
De enda människor som rör sig flyr från regnskydd till regnskydd. En näve skolungar från världens eländigaste hörn huttrar på perrongen i korta midjejackor och tygskor. Vi som redan slagit oss fram till en plats i kupén hälsar dem med en avvisande tystnad. Vad har dom att göra här i arbetslöshetens rike?
Den beramade krisen har tryckt sitt fula ansikte mot själva landskapet, så som den enfaldige mördaren glor in genom köksfönstret en senvinterkväll. Och tåget! Vart är denna eländiga, nerskitade, ounderhållna vagn egentligen på väg? För min del kan jag svara: Till mörkrets hjärta, till det nakna vittnesmålet från Auschwitz på Stadsteaterns scen i Helsingborg: Primo Levis monolog ”Om detta är en människa”.
Men ägna också en tanke åt fångvaktaren. Vad kunde man bli för en människa, utan kärlek i detta arbetslöshetens och hyperinflationens Weimartyskland, revanschismens häxkittel? Hur lätt var det inte att bli en Kapo, en förhärdad plågare av individer förnedrade till boskap. Offren bar tre tecken på bröstet säger Levi: grönt för Kriminella, rött för Politiska, gult för Judar. I hanteringen fanns dock bara två kategorier: Arbetsföra och Icke arbetsföra.
Vi får vackert lära oss också något om grymhetens grogrunder. Den faktiska hopplösheten. Den totala tristess som ändå någonstans måste ha en inre fond av övertygelse om att något bättre måste finnas. Någonstans, trots allt. Även för mig eländiga människa i brödkön.
Den gången var det nationalsocialismen som kastade ut en hoppets livboj till de drunknande. I sin enastående studie över den tyska tjänstemannaklassen, ”Die Angestellten”, visade Siegfried Kracauer redan 1930 hur nazismen systematiskt och symboliskt graderade upp ambitiösa arbetare och lägre tjänstemän i ett civilmilitärt system med uniformer, förtjänstmedaljer, gruppresor och vandringsutflykter med sång och muntrationer. NAPD byggde till och med om restaurangerna så de fick trappor uppåt till ett högre plan, reserverat för de utvalda. Där iscensattes föreställningen om ”någonting bättre”.
Nåväl. Här i Perstorp blir vi gunås inte fascister. Men blir vädret inte bättre röstar vi med sverigedemokraterna.
Visst kan man bli fascist i Perstorp. Tanken överrumplar mig när jag stirrar ut genom Pågatågets skitiga fönster mot ett iskallt och snöblött mittelskånskt samhälle. Raden av nerslitna enfamiljshus hukar med blinda fönster. Själva det smutsgula teglet verkar nordtyskt som ett hån mot färg och livsglädje.
De enda människor som rör sig flyr från regnskydd till regnskydd. En näve skolungar från världens eländigaste hörn huttrar på perrongen i korta midjejackor och tygskor. Vi som redan slagit oss fram till en plats i kupén hälsar dem med en avvisande tystnad. Vad har dom att göra här i arbetslöshetens rike?
Den beramade krisen har tryckt sitt fula ansikte mot själva landskapet, så som den enfaldige mördaren glor in genom köksfönstret en senvinterkväll. Och tåget! Vart är denna eländiga, nerskitade, ounderhållna vagn egentligen på väg? För min del kan jag svara: Till mörkrets hjärta, till det nakna vittnesmålet från Auschwitz på Stadsteaterns scen i Helsingborg: Primo Levis monolog ”Om detta är en människa”.
Men ägna också en tanke åt fångvaktaren. Vad kunde man bli för en människa, utan kärlek i detta arbetslöshetens och hyperinflationens Weimartyskland, revanschismens häxkittel? Hur lätt var det inte att bli en Kapo, en förhärdad plågare av individer förnedrade till boskap. Offren bar tre tecken på bröstet säger Levi: grönt för Kriminella, rött för Politiska, gult för Judar. I hanteringen fanns dock bara två kategorier: Arbetsföra och Icke arbetsföra.
Vi får vackert lära oss också något om grymhetens grogrunder. Den faktiska hopplösheten. Den totala tristess som ändå någonstans måste ha en inre fond av övertygelse om att något bättre måste finnas. Någonstans, trots allt. Även för mig eländiga människa i brödkön.
Den gången var det nationalsocialismen som kastade ut en hoppets livboj till de drunknande. I sin enastående studie över den tyska tjänstemannaklassen, ”Die Angestellten”, visade Siegfried Kracauer redan 1930 hur nazismen systematiskt och symboliskt graderade upp ambitiösa arbetare och lägre tjänstemän i ett civilmilitärt system med uniformer, förtjänstmedaljer, gruppresor och vandringsutflykter med sång och muntrationer. NAPD byggde till och med om restaurangerna så de fick trappor uppåt till ett högre plan, reserverat för de utvalda. Där iscensattes föreställningen om ”någonting bättre”.
Nåväl. Här i Perstorp blir vi gunås inte fascister. Men blir vädret inte bättre röstar vi med sverigedemokraterna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
