En Oscar till Karl-Oskar!

Äntligen kom jag iväg för att se filmversionen av den utomordentligt kluriga romanen Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer. Det blev en blandad upplevelse.

Filmatiseringar är något särskilt knepigt. Publiken infinner sig efter att ha haft en stor läsupplevelse. En ordupplevelse där symboler och syntaxer, liknelser och dubbeltydigheter bränt av hela det batteri av föreställningar som bra litteratur besitter. Då chockerar filmen med sin bokstavlighet, sin konkreta tid (absolut presens) och sin brottningskamp med den stora entydigheten.

Där faller Stephen Daldrys filmversion rätt så platt till marken - trots ett enastående slit av klipska skådespelare som Tom Hanks och Sandra Bullock. Foers parabel om hela tillvarons gåtfullhet och sökandet efter samband och mening växlas ner till en rörande berättelse om en liten pojkes letande efter sin bokstavligen förandligade far, försvunnen i luft- och eldhavet över World Trade Center den 11/9 2009.

Ändå är filmen värd alla pengarna tack vare den som reser sig som en dramatisk nordisk fura över den amerikanska småskogen: Max von Sydow!  I rollen som den av Europas krig förstummade farfadern tar han grabben vid handen och leder honom rätt. Hans enda register är pantomimen. Minspel, blickar, kroppsspråk. Det är fullständigt lysande, kamrat Max är ju 83 år därtill.

Skit av den mesiga Oscars-juryn att inte ge Max skådespelarpriset! Det kan vi inte bara nonchalera. Alltså föreslår jag nu på fullt allvar att Filminstitutet utan tvekan delar ut sin s k Hedersguldbagge till denne enastående lundapåg nästa gång. Det är ju också skit att von Sydow aldrig fått den för alla stora roller han gjort. Samtidigt döper vi därför om trofén till "Karl-Oskar".