Sverker Åströms hädanfärd i Stockholms Johanneskyrka i veckan kommer att gå
till den svenska begravningshistorien som en av de muntraste sen Bellman.
"Alla som lever var där" som gamle svenskainstitutschefen Anders
Clason uttryckte saken. En diplomatins och konstens statsbegravning med fnitter
i bänkraderna.
Alla hade fått sina roller noggrannt förestavade av den frånvarande: präst
och talare, officianter och musikanter. Den hädangångne kunde vara både stram
och kul, strikt och lössläppt sa Per Wästberg i sin parentation. "När en
konflikt skulle vädras i FN kunde Åström formulera sig så sofistikerat att krisen
hann passera innan sändebuden klurat ut vad han egentligt hade sagt."
Talarna blandade sin vördnad med
kvickheter om den hädangångnes extrema sparsamhet, hans privata tokerier och
erotiska äventyr, ofta med hans egna citat. En bra begravning förlänger livet. Den
hädangångne blev 96 år och var barnlös, så några egentligen
"sörjande" fanns heller inte. Församlingen tågade ut ur kyrkan på
gott humör - till tonerna av "Marsch vid Riksdagens högtidliga
öppnande"...
Tillställningen -om man får säga så om en begravning- kröntes av en pratglad måltid i Konserthusets
gyllene Grünewaldssal. Jan Eliasson, ännu inte avrest till FN,
avrundande med att föremålet några dagar före sin död hade tillkallat honom för
att allt skulle vara redo och i sin
ordning. Därför förestavade han ett nytt meddelande i telefonsvararen: "Hallååå. Sverker Åström avled dessvärre
i morse. Men har ni något meddelande till honom kan ni prata efter det vänliga
pipet!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar