Natten
den 27 oktober skulle jorden gå under i en fruktansvärd eldstorm. Ingenstans
skulle man kunna gömma sig. Människor skulle brinna som facklor eller krossas
som kackerlackor under sammanstörtande hus. Detta var slutet för vår jord.
Det
var inte vild fantasi eller scenariot till en katastroffilm. Det var en
existensiell realitet. Fem sovjetiska lastfartyg stävade mot Kuba. De följdes
av amerikanskt stridsflyg och spionplan. I The War Room i Washington satt
president John F. Kennedy, Robert Kennedy och samtliga ledamöter i Nationella
säkerhetskommittén. Den röda telefonen var uppkopplad till Kreml. I andra änden
satt ordförande Nikita S. Chrustjev.
Förhandlingarna
hade kört fast. Och just då öppnade ett sovjetiskt batteri på eget bevåg eld
med S75-robotar, sköt ned ett U2-plan över Banes, Kuba och dödade piloten. I
praktiken hade kriget brutit ut.
Detta
pågick alls inte i hemlighet. Mänskligheten kunde med tidens media följa
förloppet praktiskt taget minut för minut. Kennedys TV-tal till nationen hade
redan skrivits.
Den
natten ansvarade jag för Svenska Studenthemmet i Paris Cité Universitaire. En
hotfullt kvävande tystnad rådde. När beskedet om nedskjutningen kom utbröt ett
slags panik i ultrarapid. Som på ett givet tecken strömmade studentstadens 5
000 studenter ut ur de 35 nationshusen. Hela den väldiga Boulevard Jourdan
fylldes av ungdomar. Natten var het och fuktig.
Fortfarande
märkligt tyst. Folk höll om varandra. Många grät, många rökte sin sista
cigarrett. Dödsdömda som vi var. Alla, verkligen alla, var fullkomligt medvetna
om situationens allvar. Detta var Generation Hiroshima.
Och
idag har dokumenten bekräftat varje detalj. Den som sett krigsminister
McNamaras bekännelsefilm Fogs of War vet att Kennedy praktiskt taget hade
handen på kärnvapenarmadans avfyringsnyckel. Häromdagen publicerades också
Robert Kennedys minnesanteckningar. Sex av de sju i säkerhetsrådet hade utlöst
robotarna om de varit president skriver han.
Nikita
Chrustjev fick aldrig Nobels fredspris. Men det var han som beordrade full back
på missilfartygen och avblåste det Tredje världskrig som endast krävde ett
offer. Stridspiloten Rudolf Anderson Jr. Jag anar inte hur vi fick besked om
reträtten. Men med ens tömdes gatan, fortfarande ljudlöst. Detta hände strax
före gryningen som jag minns det. Vi blev en generation som varje morgon tackar
våra gudar att vi vaknar. Till livet.
Excom - "The War Room" - Washington D.C. - Oct 27, 1962
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar