En iskall kväll i maj leder Indras dotter TeaterInsites frysande sällskap genom Malmös gränder. I Isak Slaktaregatan gränd står den skrumpnade Officeren och bankar på sin blå port med "fyrväpplingarna". Ett borgerligt ordenssällskap bankar på porten mittemot utan att höra till vårt Drömspel. Stämningen är milt symbolistisk. Det är synd om alla oss människor. Dotterns nya äktenskap ruttnar dessutom medan pigan Kristin piper sitt:
-Jag klistrar, jag klistrar ---
-Se så, för tusan! ryter Alfred.
-Vad är det för språk?
-Förlåt, Agnes! Men jag har lidit av din oordentlighet lika mycket som du lider av smuts! Och jag har icke vågat själv lägga hand vid städningen, ty då blir du ond som om jag förebrådde dig...uff! ska vi sluta nu?
-Det är rysligt svårt att vara gift... det är svårare än allt! Man måste vara en ängel, tror jag!
-Ve oss då! ---Men låt oss förekomma hatet! Jag lovar jag aldrig ska göra nån anmärkning mer på städningen...fastän det är tortyr för mig!
-Och jag skall äta kål fastän det är kval för mig! ---
-Det är synd om människorna!
Så talade Strindberg anno 1907. På tåget hem hör jag i halvslummern hur spelet fortsätter i 2008 års språkversion, denna gång från sätet bakom mig:
-Finns det nån värre skit än att dissa sin kille!?
-Mmm...
-Sånt jävla meck, å de ska man behöva fejsa!
-Jess, jorå....
-Fast ja elskar Magnus endå - men det va de där me Niklas...
-Han ballrade va?
-Det är han som stöter på Mange nu fattaru...
-Va! rumpenisse, typ?
-De e olika da från da...
-Fyfan, synd om mänskorna sejer ja!
-Ja vet inte, vem kan modda livet?
-Nä, man får ligga lågt och chilla vidare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar