För första gången i livet hade jag svårt att återvända till hemlandet. En gång för länge sen lovade jag mig själv att aldrig förhålla mig som utlandssvenskarna. Isolerat och föraktfullt. Ofta lika översittaraktigt gentemot landet de gästar, paradoxalt nog. Men nu vid respektabel ålder kände jag mig inte färdig med Italien. Djupet och varsamheten mellan människor i det väldiga skikt av landet som skyms av Berlusconis eländiga skräpkultur. Jag var inte färdigpratad med den smygsupande prästen. Inte med den självmedvetne borgmästaren, konservativ katolik och ständigt omvald kristdemokrat med absolut majoritet (minns Kristus stannade i Eboli). Eller den unge schweizaren som återuppväckt byns förfallna olivodlingar. Enkla existensiella samtal av ömsesidig respekt. Och nu skulle jag hem till Stockholm, tomgångens huvudstad. Till min lycka får jag på uppvägen syn på Kolstasjön i ögonvinkeln, bromsar in och vandrar åter över hagarna i en doft av koskit och vildrosor. Sjön är helt smyckad av vita näckrosor. Fullkomligt ensam under himlen sänker jag mig ner i källsjöns myrvatten. Och sträcker vapen: Hemma igen.
Abonnera på bloggen? Klicka på RSS-symbolen överst t h. Hemsida http://www.svenstedt.nu
ENGLISH Lake Kolsta, Friday. For the first time in my life I do not want to turn back to my country. At this age I do not feel that my Italian encounters are brought to their full completion. Simple and existential chats with the village priest, the strongheaded mayor, a deeply conservative Christian Democrat, re-elected with absolute majority. (Remember Christ stopped at Eboli?)Or the young Swiss who has come down to resurrect the old olive plantations. In short, this gigantic layer of serious Italian people, down under the flashy Berlusconian surface! And now? Stockholm, Capital of Idling. Luckily, on my way up, I catch a glimpse of Kolsta, lake of my childhood. Again I wander across the fields in a smell of cow dung and wild roses. I sink myself down in the cool moor-water, alone under an endless sky. And surrender: I am back.
http://www.svenstedt.nu
Want to subscribe to this blog? Just click on the RSS symbol top right.
VECKANS MONTALBANO... 2008-06-30
...eller rättare sagt hans författare, Andrea Camilleri, mannen som vid hög ålder (f.1925) slog igenom med den underbart humanistiska bokserien om kommissarie Montalbano från Vigatà på Sicilien. Några fina filmatiseringar av hans böcker (flera finns översatta till svenska) har nu gått i TV. Söndag 3/8 sänder SVT ett porträtt av den oemotståndlige författaren, f ö Berlusconis skarpaste häcklare. Camilleri kan mycket mer än polisromaner. Här är ett utdrag ur hans nyutgivna tidningskrönikor från la Repubblica, la Stampa och il Messagero: "Racconti quotidiani" (Dagliga berättelser; Mondadori). Texten utgår från massakern vid Portella della Ginestra där mafioson Giuliano och hans band mejade ner demonstrationståget den 1 maj 1947: 11 döda och 33 sårade. (Banditen och händelsen finns skildrade i Franscesco Rosis enastående film "Salvatore Giuliani". Det ska tilläggas att nämnde Montalbanos hela polisarbete går ut på att aldrig skjuta folk och undvika sätta folk i fängelse. Det du, Wallander!
...Denna den 1 maj var jag 22 år och befann mig hemma på Sicilien, i Porto Empedocle. Hos oss bestod firandet av Arbetets Högtidsdag huvudsakligen av att vi tågade genom stadens gator under den röda fanan sjungande Internationalen eller, just Bandiera rossa. När tåget upplöstes gick jag för att ta ett glas vin med en vän och sen återvände jag hem. Efter någon timme bankade det på dörren och där stod en kamrat, likblek i ansiktet. Han darrade i hela kroppen och försökte meddela mig att något fruktansvärt hänt vid Portella della Ginestra. Hur kunde budet nått fram så snabbt? Telefoner var det ont om på den tiden, radion hade ännu inget meddelat.Jag gick ner till toget där en enorm folkskara hade samlats, jag minns upprörda människor som omfamnade varandra, en jämnårig från kristdemokraterna kom fram till mig och kramade mig. Det var en vacker dag, men solen förmörkades, jag fick känslan av att en iskall vind blåste, jag fick ett tryck över bröstet och magen och blev tvungen återvända hem för att tömma ur mig allt. Jag hade en outhärdligt bitter smak i munnen. Och alltifrån denna 1 maj 1947 har jag inte lyckats dricka ett enda glas vin.
...............................................
Apropå ingenting (för filmare): Med lång näsa stod jag utanför Expert Fleminggatan (Stockholm, alltså) som slagit igen för gott. Därmed försvann en sannskyldig expert-butik med Göran och de andra sakkunniga för oss halv- och helproffs. Skit av Expert-kedjan som upplyste att den funktionen inte ersatts i andra butiker. Som plåster på såren hänvisade telefonrösten till en konkurrent: Scandinavian Photo längst ut på Norr Mälarstrand. Härlig butik, vänligt folk bakom disken. Men tack för allt stöd genom åren, Göran & Co på Expert Fridhemsplan/Fleminggatan!
A propos de rien: In my comment on Mario Rigoni Stern, the writer of Süd-Tirol, I forgot to mention that his family also, since long, stands for ecological production of the sweetest marmalades from mountain and forest berries, plus a superb, dark honey, seemingly based on pine forest flowers. Look for the brand at any good store next time in Italy: RIGONI DI ASIAGO. Or get yourself up there!
...............................................
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar