Sofia, tisdag natt
Romarna offrade en gris när freden kom, dvs när de vunnit förra kriget. Officianten skulle vara en gammal präst. Efter riktigt förkrossande segrar reste de en triumfbåge. Frisen med grisen finns på den mest magnifika av dem alla, Ara Pacis Augusteae, uppförd år 9 fKr. Freden skulle blivit hundraårig men vi vet alla att så blev inte fallet.
Detta tänkte jag hädiskt på i regnet och mörkret över den hjärteknipande uppförsbacken till Sofia kyrka på Stockholm Söder. I den staden ligger inte några bykyrkor hukande nere vid församlingshuset minsann. Här reser de sig högst på kullarna så klockklangen ska överrösta trafikdånet och elden synas över hela stan när det vill sig riktigt illa. Som för grannkatedralen Katarina. Men ingen tänkte på att de gamlas ben tar mycket stryk i branterna.
Upp till Hagia Sofia har nu gamla kamraten Sigrid Kahle med oförfärade kumpaner lyckats släpa samman hundratals sångare från hela världen, i de mest häpnadsväckande pyjamaser från Tibet till Nordkalotten, för att under två oemotståndliga timmar besvärja världsfreden med sång. Vox Pacis, alltså. Fredens röst.
Den behövs säkert. Men nästa hädiska tanke är att just de här manifestationerna med kvinnorna i spetsen, har också blivit krigets varsel. Min mammas generation, Elin Wägner och Fogelstadkvinnorna: freds- och miljökämpar före sin tid - i sin otid.
Nu ska den som har barnet kvar i hjärtat och kan nå Stockholm i tid slå bort allt hädiskt tänkande och unna sig ett skådespel som inte står Bob Gehldorf efter i prakt och - munterhet! Dräkter, klanger, instrumenteringar, allt är barnsligt generöst mitt i allvaret. Tala med Ticnet.
Tankens kraft, inte sant? Barnet Sigrid växte upp i Nathan Söderbloms Uppsala och blev märkt för livet av hans ekumeniska teologi. Några gamla präster fanns faktiskt också i Sofia, men någon gris strök aldrig med.
Abonnera på denna blogg? Klicka på RSS-symbolen överst t h på sidan tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar