Fernando Pessoa, alla bedrövade poeters vän, dog 1935 bara 47 år gammal i Lissabon efter en slingrig levnadsväg som slutat på direktör Vasques "monotona" handelskontor. Men varje ledig stund skrev han för att utveckla stil och tänkande - själv helt klar över sin uppgift: "En dag kommer man kanske att förstå att jag såsom ingen annan uppfyllde min medfödda plikt att vara tolk för en del av vårt århundrade". Det var han ganska ensam om att inse - tills man efter hans död hittade en skattkista av numrerade anteckningar. Först 1982 var tiden inne för att ge ut en redigerad samling under titeln "Orons bok". Det blev en internationell sensation. Min misstanke är att han sedan fått stå modell för en annan, i tillvaron lika oansenlig figur, nämligen redaktör Pereira i den enastående romanen "Påstår Pereira".
(Anteckning Nr.44 i Orons Bok)
När allt kommer omkring beskärs oss allt i proportion till vår förmåga att ta emot det. Ett litet intermezzo på gatan som får kocken på det här stället att gå fram och ställa sig i dörren roar honom mer än vad det roar mig att begrunda den mest originella idé, att läsa den bästa tänkbara bok eller att drömma den mest angenäma av onyttiga drömmar...
Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även minsta lilla sak blir en förströelse. Mitt uppe i mitt dagliga arbete som är färglöst, enhanda och meingslöst dyker visioner av flykt upp hos mig, drömda spår av avlägsna öar, fester i parkalleer från andra tidsepoker, andra landskap, andra känslor, ett annat jag, Men jag erkänner mellan två noteringar i bokföringen att om jag hade allt detta skulle inget av det vara mitt. I själva verket är direktör Vasques överlägsen Drömkungarna; i själva verkt är kontoret på Rua dos Douradores övelägsget de storslagna alleerna i de omöjliga parkerna. Tack vare att jag har direktör Vasques kan jag njuta av drömmen om Drömkungarna; tack vare att jag har kontoret på Rua dos Douradores kan jag njua av den inre visionen av landskap som inte existerar. Men om jag hade Drömkungarna, vad skulle jag då ha att drömma om? Om jag hade det omöjliga landksapet vad skulle jag då ha kvar som var omöjligt?
Monotonin, dagars grå likformihghet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår - måtte detta alltid finns kvar hos mig, och måtte mitt sinne förbli öppet så att jag kan njuta av flugan som förströr mig när den råkar flyga förbi och av det sorglösa skrattet som kommer farande någonstans nerifrån gatan och av den stora befrielsen när det är dags att stänga kontoret och av den oändliga vilan en ledig dag.
Jag kan föreställa mig allt, därför att jag ingenting är. Om jag vore någon skulle jag inte kunna fantisera. En människa som besitter verklig vishet kan sitta på en stol och njuta av hela världen, även om hon inte kan läsa och inte talar med någon. För om hon vill njuta av världens hela skådespel räcker det att hon använder sina sinnen och har en själ som inte är benägen att vara sorgsen...
***************************************************************
ENGLISH
You will have to search in your own language for a translation of Pessoa's Notation #44 in The Book of Disquiet. Expecting this, I can offer you a short poem that he wrote in English - "I am the escaped one"
I am the escaped one
After I was born
They locked me up inside me
But I left
My soul seeks me
Through hills and valley
I hope my soul
Never finds me
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar