LE CLÉZIO DEBUTERAR (English below)

Min mamma inpräntade i oss fyra snorungar att man aldrig ska göra sig märkvärdig. Ligga lågt, vara blygsam. En tjänande inställning. Jag blev heller aldrig något i sport eftersom jag aldrig tacklade. För att inte tala om i affärer. Men nu kliar det i fingrarna: Jag var den som först introducerade Jean-Marie-Gustave le Clézio för svenska läsare! 1965 lurade jag av Svenska Dagbladets kulturredaktion en litterär forskningsresa till Frankrike. I Paris träffade jag Monique Wittig som just gjort dunderdebut med "Opoponax". Det är jag oerhört stolt över med tanke på hennes senare karriär som genusforskare; hon gick bort 2003 i Arizona där hon var professor. Och i Nice lyckades jag spåra den skygge le Clézio. Mötet citerades i DN nu när Nobelpriset tillkännagavs, och så här gick det till:

Första mötet med le Clézio
Jean-Marie Gustave le Clézio succédebuterade alltså 1963 med Le procès-verbal (Rapport om Adam). Vi var jämgamla och jag själv, starkt franskinfluerad, hade också debuterat lite senare. Men med de argumenten i näven lyckades jag avlocka Svenska Dagbladets erkänt snåla kulturredaktion en biljett till Paris och Nice för en serie intervjuer med den nya franska litteraturen.
Det var le Clézio som bodde i Nice. Han var känd för att vara osannolikt skygg, och det var hela tiden hans mamma som svarade i telefon. Men uppenbarligen siktade hon långt för sin son och arrangerade ett möte under arkaderna vid Promenade des Anglais för journalisten från Nobelprisets hemland.
I bild och doft kan jag återkalla mötet med full skärpa som en stark filmscen i sol och slagskugga och Medelhavets dunkla dofter av krydda och hav. Den gänglige ynglingen steg aldrig fram i ljuset utan vinkade in mig på ett dunkelt café. Han var en mycket stilig grabb med markerat käkparti och blond kalufs. Ärligt talat såg han ut som en ung tysk i den miljön.
Det var också, berättade han, problemet. I skolan och i gängen hade han alltid varit mobbad för sitt germanska yttre. Han hade blivit folkskygg och enstörig. Nu vägrade han blankt att ens gå ut på gatan för ett foto.
Dialogen oss emellan har jag fullständigt glömt. Även om intervjuerna publicerades i en liten serie i SvD har jag inga klipp kvar. De var säkert heller inte epokgörande. Vi satt som två skolpojkar och såg ner i bordet och mumlade fram några självklarheter om den nya franska romanen, mer var det inte. Men jag var där och då blir det alltid en artikel.
Alltså har jag nu läst och följt honom i 45 år och ser det som självklart att hans alltmer fördjupade och samtidigt vidgade författarskap försvarar alla pris; vi har inte mötts sen dess emellertid. Hans prosa från den första perioden var nu inte lättläst med sina metafysiska ordslingor och vindlande tankevägar. För att förstå den måste man komma ihåg att franska språkets och litteraturens avsikter ofta ligger invävda i själva uttryckets konstruktion mer än i dess utsaga. Något som för övrigt gäller också den franska filmen i dess mest fria flykt, som hos Bresson eller varför inte Godard.
Först med den totalt oväntade bekännelseboken om fadern, Afrikanen, steg le Clézio fram ur skuggorna och gick bröstgänges med en stor läsekrets. Den förklarar också mycket av den faderlöses skygghet och paradoxala skuldkänslor för att ha blivit övergiven. Han hade försiktigt prövat den nya öppenheten i sitt engagemang för en global politik för människa och miljö. Författaren hade sent i karriären "kommit till synes".
Nu hade jag tänkt träffa honom igen efter denna långa tid den 25 oktober. Mötet skulle ske i - Älvkarleby. Där skulle han, förunderligt nog, ta emot Dagermanpriset! Mötet pratade vi om i Göteborg i Dagermansällskapets lilla monter på Bokmässan. Nu vete fåglarna om hans tre inbokade dagar däruppe verkligen kan bli av? Risken tycks mig stor att han återigen retirerar undan larmet från yttervärlden, in i skuggorna.."
Carl Henrik Svenstedt
(Helsingborgs Dagblad, Kulturen 10 okt 2008)

ENGLISH: le Clézio, first encounter
As a young terrier I convinced my newspaper to send me on a reconnaissance tour in the French "nouveau roman" terrain. And as a young writer-in-being I choose the kids of my own age. Monique Wittig, for exemple, who had made an incredible début with her "Opoponax". (She was later to become a world famous gender professor, at the University of Arizona, where she died in 2003.) In Nice I traced the exceedingly shy Jean-Marie Gustave le Clézio - and was the first to introduce him to the Scandinavian readers. Of which I am enormously proud, now than he finanally gets the Nobel Prize in literature! I shall try to meet him again in Stockholm, 43 years later...