NATTBOK /NIGHTARY

Danvikstull, torsdag
Om det blir lite tid i detta livet kommer jag att skriva (redigera) en radiodramatisk monolog utifrån Fernando Pessoas korta stycken i "Orons Bok". Jag läser ett eller två till natten och blir helt tagen av hans skärpa, poesi och insikt i tillvarons villkor. Snart sagt varje text är en novellistisk pärla som borde läggas i munnen på en aningen sliten aktör, rökare med bildad bokhållarröst. Ljudrummet är helt enkelt ett fönster ut mot Förgyllaregatan i Lissabon, Rua dos Douradores. Smakprov, note #136:

"Den så kallade kontorspojken har i dag rest hem till sin födelsebygd, och det sägs för gott. Jag hade vant mig vid att betrakta honom som en del av firman, och därmed också som en del av mig själv och av den värld som är min. Han gav sig av idag. När vi råkade stöta samman i korridoren i avskedets väntade överraskning gav jag honom en kram som han blygt besvarade, och jag hade självbehärsning nog att inte gråta, vilket mina heta ögon ville göra alldeles av sig själva.
Varje sak vi har upplevt, om det så bara råkar vara genom små incidenter i umgänget med andra människor eller genom synintryck, har blivit till en del av oss själva. Han som gav sig av i dag till en för mig okänd plats i Galicien var för mig alltså inte bara en som arbetade på vårt kontor: genom att han var synlig och mänsklig var han också en levande del av substansen i mitt eget liv. I dag krympte jag. Jag är inte längre riktigt densamme. Kontorspojken har gett sig av.
Allt som händer där vi lever händer i oss själva. Allt som upphör i det vi ser upphör i oss själva. Allt som har varit och som vi såg medan det försiggick berövades oss när det försvann. Kontorspojken har gett sig av.
När jag sätter mig vid den höga pulpeten för att fortsätta med gårdagens bokföring känner jag mig tyngre och äldre än tidigare, och jag känner också större olust. Dagens vaga tragedi har stört mig i mitt arbete så att jag har försjunkit i funderingar, men nu måste jag lägga band på mina känslor så att jag kan fortsätta med det rutinmässiga bokföringsarbetet på vederbörligt sätt. Bara genom att ålägga mig aktiv livlöshet och genom att göra mig själv till slav kan jag få tillräckligt med inre styrka för att arbeta. Kontorspojken har gett sig av.
Ja, i morgon, eller någon annan dag eller närhelst dödens eller avskedets ljudlösa klocka slår för mig skall jag också vara den som inte längre är här, liksom en gammal bokföringsbok som ställts in i skåpet under trappan. Ja, i morgon eller närhelst ödet kallar, skall det som inuti mig gjorde sken av att vara jag upphöra att finnas till. Skall jag då bege mig till min födelsebygd? Jag vet inte vart jag kommer att resa. I dag är tragedin synlig genom saknaden och kännbar därför att den inte förtjänar att kännas. Min Gud, min Gud, kontorspojken har gett sig av."