NATTBOK / NIGHTARY

Stop killing Palestinians - and Israelis!

********************************************************************************
(polaroid)
jag kör rakt ner i skogen till hemsocknen och solen sänker sig i molnbruset vid horisonten som Ariadne vid Naxos rewind
trädnymferna redan draperade i frost i tonande färger från karmosinrött till vintergrått - domherrebröst!
varför lämna detta land

Skönheten och Närheten
Greby, i mellandagarna
"De enda fåglar han kan identifiera sig med är trollsländorna"

Den som kan skriva sådana rader får man ta på allvar. Jag läser alltså Peo Enquist som så många andra den här julen. Han är den författarkollega jag följt längst. Jag blev också den förste som refuserade honom. Det hände i Uppsala på 1950-talet då jag var redaktör för studenttidningen Ergo. Enquist var huvudsakligen höjdhoppare, en spindelliknande man som enastående ensam skuttade över en ribba längst in i gymnastikhuset. Nu ville han utöka registret med några klena skämtteckningar i tidningen. Jag skickade alltså tillbaka dem med en syrlig kommentar. Det har han aldrig förlåtit.

Men vi har förblivit vänner och haft en egendomligt parallell bana, från Uppsala och debuterna, ner till Stockholm, så småningom vidare till Paris, sen Köpenhamn, och tillbaka till stan igen. Nu delar vi dessutom berg eftersom han rastar sin hund på Fåfängan (från västra sidan) och jag min (från östra sidan). Vi delar också ett slags märkliga invändningar har jag sett i kritikfloden, nämligen att "läsaren" (dvs kritikern ifråga) tycker att författaren gömmer sig i verkets sköna form och aldrig lyckas bli personligen synlig. Alltså privat. "Skönheten är Svenstedts stora problem", skrev Hans-Erik Hjertén om mig redan på 70-talet.
Och idag befinner befinner vi oss i kådisarnas och tampongernas litterära tidrymd, gardellianismens säsong. Kritikerna vill ha författaren blottad och upplagd till beskådande. Ju mer skamlös och personlig desto mer äkta och "tillgänglig". Argumenten görs naturligtvis demokratiska: Läsaren vill riva masken av clownen för att han eller hon ska bli en av oss. Det handlar faktiskt om en återklang från 60-talets skuggsida. Alla lika är lika med alla jämlika.
Jag var filmkritiker då och lyfte fram Michelangelo Antonionis stränga koreografier och rollspel, mänskliga matriser av en bedövande skönhet och sorg. L'Avventura-Äventyret blev utskrattad och utvisslad i Cannes; BoWiderberg hittade Antonioni gråtande bakom stora scenen efter presskonferensen. Idag är filmen naturligtvis en klassiker för alla tider. Den ångest och existensiella vilsenhet hans figuranter uttrycker är sant tidlösa.Naturligtvis. Genom att levandegöra strukturerna blir mönstren, krafterna och lagarna - och individerna som rör sig i dem och rörs av dem - just "tidlösa". Det gäller för "Krapps sista band", för "Hundra år av ensamhet" eller för "Afrikanen", för att nu välja Nobelpristagare från tre samtida decennier.
Det är inte svårt att se hur opinionstrycket naggar också Enquists integritet i kanten. Han försvarar sig genom att kalla huvudpersonen "han". Det är också ett sätt att överhuvud taget orka skriva om något så flyktigt som individen i sin enskildhet. Stefania som jag arbetade med så länge brukade säga att våra filmer ville fånga hur individer ageras mer än hur de agerar.
Kuriöst nog ser jag när jag återvänder till recensionerna av min debutbok Kriget från 1965 (nu återutgiven) att just Per Olov Enquist i Bonniers Litterära Magasin förebrådde mig för just detta.