Om vänskap

Stephan Linnér skrev en oemotståndlig krönika i Kvällsposten om sitt kamratgäng som, fast deras vägar skilts, nu träffats regelbundet i 42 år. Jag inbjöds till en kommentar. Här är den.
**************************************************************************************
Om vänskap
Oh, mes amis - il y a nul ami! “Ack, den som har så många vänner, har ingen riktig vän!” Den sucken lär första gången ha undsluppit Aristoteles men har överlevt tack vare ovan citerade fras i Montaignes kanske mest kända essä, Om vänskapen. Finns på svenska i lysande översättning av Jan Stolpe. Tolkningarna av just den passagen är legio, men jag föredrar den citerade.
Vad Aristoteles säger är nämligen att den som är omsvärmad av många vänner kanske ändå blir stående ensam när vinden vänder? Helt enkelt eftersom han eller hon inte vårdat den riktiga, djupa och livslånga vänskapen som övervinner gräl och förlåter synder. Men som också behöver julkort och födelsedagshälsningar och Facebook.
Min finländske kollega i Paris muttrade en gång om sin sista stora förälskelse: "Vet du, Carl Henrik, jag tror jag träffat någon som kommer att gråta vid min grav!"
Det är ändå så att de riktiga vännerna kan räknas på ena handens fingrar. Personer som man alltid kan falla tillbaka på när den egna förmågan sviker. En människa som man kanske inte ser på åratal men som plötsligt står i dörren med samma leende - och tiden suddas ut!
Det handlar om folk som ser igenom de yttre lagren och utan att genera sig går på kärnan. Vid en skilsmässa (helvetets ställföreträdande här på jorden) var jag så djupt nere man kan komma och begrep inte vem jag kunde vända mig till i min nöd. Syskonen var helt hopplösa eftersom deras enda reaktion var “Du valde henne själv och nu får du rycka upp dig och ta ditt ansvar!” Föräldrarna var otänkbara eftersom allt de skulle ha att komma med var förmaningar. De egna barnen bara fnös och hade ingen lust att ta ställning i affären. Gamla eller nya kärleker var lika omöjliga eftersom de bara tänkte på att rycka in i luckan - eller faktiskt blev svartsjuka på den stora kärlekssorgen! Ty sådan är människan... kanske.
Då dök det upp en gammal vän från studentåren. Han lyssnade tyst på min historia, och så sa han: “Behöver du pengar?”
Konkret och rakt på sak. Utan sentimentalitet. Helt enkelt befriande.
Det kallar jag vänskap.
....................................
1 kommentar, från "Hogrelius"
Vänner kan försvinna ut ur ens liv av olika orsaker. En av mina bästa vänner fick en slipskiva i sitt huvud vid 15 års ålder.Nyförlovad och skulle gifta sig. Jag hade känt honom sedan jag var 8 år trots att han var 4 år äldre. Vi 12 började vi spela trumpet ihop,sedan lyssnade vi på jazz.Han lärde mig allt om Charlie,Dizzy ,Miles osv. Putte Sjödin var en lovande målare fick hänga på vårsalongen på Liljevalchs men han bara försvann in i döden. Har saknat denna vän i hela mitt liv,har hans självporträtt i olja på min vägg och ser honom varje dag. Åren går men samma känsla finns kvar. Skilsmässor är nästan värre än döden. Det tog mig nästan 5 år att komma vidare. Då behöver man vänner men vart tog de vägen?