Fascist? Javisst!
Visst kan man bli fascist i Perstorp. Tanken överrumplar mig när jag stirrar ut genom Pågatågets skitiga fönster mot ett iskallt och snöblött mittelskånskt samhälle. Raden av nerslitna enfamiljshus hukar med blinda fönster. Själva det smutsgula teglet verkar nordtyskt som ett hån mot färg och livsglädje.
De enda människor som rör sig flyr från regnskydd till regnskydd. En näve skolungar från världens eländigaste hörn huttrar på perrongen i korta midjejackor och tygskor. Vi som redan slagit oss fram till en plats i kupén hälsar dem med en avvisande tystnad. Vad har dom att göra här i arbetslöshetens rike?
Den beramade krisen har tryckt sitt fula ansikte mot själva landskapet, så som den enfaldige mördaren glor in genom köksfönstret en senvinterkväll. Och tåget! Vart är denna eländiga, nerskitade, ounderhållna vagn egentligen på väg? För min del kan jag svara: Till mörkrets hjärta, till det nakna vittnesmålet från Auschwitz på Stadsteaterns scen i Helsingborg: Primo Levis monolog ”Om detta är en människa”.
Men ägna också en tanke åt fångvaktaren. Vad kunde man bli för en människa, utan kärlek i detta arbetslöshetens och hyperinflationens Weimartyskland, revanschismens häxkittel? Hur lätt var det inte att bli en Kapo, en förhärdad plågare av individer förnedrade till boskap. Offren bar tre tecken på bröstet säger Levi: grönt för Kriminella, rött för Politiska, gult för Judar. I hanteringen fanns dock bara två kategorier: Arbetsföra och Icke arbetsföra.
Vi får vackert lära oss också något om grymhetens grogrunder. Den faktiska hopplösheten. Den totala tristess som ändå någonstans måste ha en inre fond av övertygelse om att något bättre måste finnas. Någonstans, trots allt. Även för mig eländiga människa i brödkön.
Den gången var det nationalsocialismen som kastade ut en hoppets livboj till de drunknande. I sin enastående studie över den tyska tjänstemannaklassen, ”Die Angestellten”, visade Siegfried Kracauer redan 1930 hur nazismen systematiskt och symboliskt graderade upp ambitiösa arbetare och lägre tjänstemän i ett civilmilitärt system med uniformer, förtjänstmedaljer, gruppresor och vandringsutflykter med sång och muntrationer. NAPD byggde till och med om restaurangerna så de fick trappor uppåt till ett högre plan, reserverat för de utvalda. Där iscensattes föreställningen om ”någonting bättre”.
Nåväl. Här i Perstorp blir vi gunås inte fascister. Men blir vädret inte bättre röstar vi med sverigedemokraterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar