NATTBOK / NIGHTARY

Hjort faller ur ramen, och in igen
Fåfängan, i månaden maj
Just när försommarnattens vemod skulle sänka sig över Fåfängans Berg slet sig en hjort loss ur kafeets oljetryck. Med ett stiligt språng flög den ut från klippan och drog i flykten med sig en god del av konsthistorien: Vilt kämpande hjort omringad av fradgande hundar på den franska slottsväggens tapisseri. Renässansbock kråmande sig intill Madonnan med umbriskt kloster i bakgrunden. Flyende hjort med kid genom ett rousseauanskt aftonlandskap. Feta holländska mjölkerskor utan kläder med hind som lagt huvudet över ett diskret ställe. Den ser rakt in i bilden med en blick som säger att jag är den förklädda gudinnan Artemis som kan lära kvinnan att stänga sin livmoder inför våldsverkare som det gamla svinet Orion. Och så vidare, fram till just vår eget oljetryck där mellan den gråtande pojken och den barbröstade zigenerskan.
Sen föll flyktingen pladask tillbaka till verkligheten och ner i Hammarby Sjö. Den försökte återupprätta sin elegans med hornkronan lyftad över vågskvalpet för att nå den grönskande stranden. Men det är murad kaj hela vägen in mot Barnängen. Djuret förblev alltså desperat plaskande nere i vattnet. En nödställd ikon.
Nu hade det samlats små grupper av folk längs Alsnökajen. Djurvänliga som svenskarna är ringde alla 1-1-2 på sina små mobiltelefoner. Brandbilen kom genast tjutande uppifrån Söder. Två kraftfulla män i neonröda räddningspyjamas kastade i en gummibåt och fick efter mycket svärjande igång utbordsmotorn. Hjorten hade genast uppfattat faran och styrde nu rakt ut mot Saltsjön. Folkmassan klappade händer.
Då kom nästa heraldiska ögonblick. De röda jägarna hade ett blått fångstnät som de hämtat från en målning av någon Rubens-epigon, Johann Brockhorst förmodligen. Men sjön var krabb ut mot gattet och gummibåten krängde medan brandmannen försökte kasta nätet över hornkronan tills han själv föll i vattnet. Massan applåderade.
När bärgaren väl bärgats av sin kamrat lyckades de tillsammans snärja det vilt sprattlande djuret och dra det in till båtsidan. Då kom ropet.
Ur hjortens strupe steg ett hjärtskärande skri som också det gick genom seklen, ut mot skogarnas frihet. Det går genom de grekiska skalderna till de höviska sångarna och vidare mot Shelley och Keats för att via skillingtrycken hamna just här bakom kafeets bardisk där hjorten alltsedan dess ropar efter sin hona i den blodröda skymningen.
Då tystnar folket och lyssnar, in mot tidlösheten.