VIOLENT DAYS

Våldsamma dagar

Jag scannar dagens 365 bioannonser i franska l'Officiel du spectacle; en gång när vi var unga räknade vi ut att man kunde gå på bio i Paris varje dag hela året utan att hamna i samma salong. Vi fastnar för titeln "Violent Days" av en för mig totalt okänd fransyska, Lucile Chaufour. Det som biter är presentationen: "Allt förändras - utom rockabilly..." Och slutklämmen: à ne pas manquer - "missa inte den!"

Vi är inte många i salongen men får genast spänna fast säkerhetsbältena. Filmen startar i ett rasande tempo redan i förtexten. Bilden svartvitt överexponerad, bländande. Klippen splittrade med exakt logik, som skärvorna av en fönsterruta. Musiken alltså rockabilly. Man vädrar lågbudgetproduktion lång väg så det är inte precis Chuck Berry som lirar. Men just det ger en avig och mycket närvarande dokumentär upplevelse av storyn.


Som är busenkel: Tre fabriksgrabbar i jesusåldern drar iväg från Paris ut mot kusten med sin hårdsminkade, absolut vitblekta böna. Växelklipp från svets och pressar. Det är rockarmöte i Le Havre. De är redan i gasen och kör som vildar på motorvägen. Mobilen och musiken från kassett känns som 80-tal. Flickan är otroligt fräck i sin blandning av skärpa och skörhet. Man fattar direkt att hon är huvudpersonen.

Nedräkningen börjar också direkt. Alla som varit i Havre vet att betong bara är förnamnet. Kvartetten vill bada men det är ebb och sten, avfall och rutten tång. Konserten hålls i ett kommunalhus med masonitväggar. Bandet ännu sämre än kassetterna. Men publiken är helt enkelt lysande!

Läderbrallor, elvisfrisyrer, storprickiga klänningar, boots. Hela familjer av provinsens cowboys strömmar till på svartblänkande hojar och i vaxade vintagebilar. Trycket blir enormt och detonerar i ett vilt gängslagsmål vid entrén. Kunde varit Kramfors.

Sen blir alla trötta och osams. Flickan vinglar iväg ensam mot havet och låter sig vaggas som en vit näckros i vågorna som nu återvänt. Gryning.


Filmen känns chockerande ny, som om team och skådisar ramlat ner från planeten Venus helt ovetande om koder och manualer. Som ett blad av Annie Proulx eller ett ackord av WandaJackson. Som en gång "Skjut på pianisten". Missa den inte. Om den kommer.