SOTBRAND!!

Frankrikes nationaldag den 14 juli 2003 går in med en fruktansvärd hetta, i Sverige. När konstnären och författaren Claes Bäckström vandrar ut i Stockholm efter morgonens pass med ritstiftet, visar temperaturen +30°, i skuggan. Eftersom han i princip hunnit bli 80 år och ändå alltid går stillsamt iakttagande, besväras han inte av värmen.

En brandbil tutar förbi för full sirén. Bäckström roar sig med att de alltid brukade säga "Hoppas det inte är hos mig det brinner!" Till ambulansen sa de: "Hoppas det inte är jag som är sjuk!"
Han vänder hemåt, och än en gång vänder också livet. Kraftfulla män i röda och svarta räddningskläder vandrar ut och in i hans port. Hans dörr är uppbruten och ännu fler män klampar omkring därinne. En av dem tar honom om axlarna och sätter varsamt ner honom i trappan. Jo, det är hos honom det brinner.
Ingen öppen låga: sotbrand. Det betyder tung svart rök som utsuddar alla färger och förvandlar lägenheten till en kolteckning. Långsamt vandrar Bäckström in i "ett landskap klätt i svart sammet eller är det schagg, svart frost, svart snö, sand eller regn etcetera; metaforerna anmäler sig..."
Till hans tröst har vitrinskåpen räddat det mest värdefulla, minnessakerna från de förflutna, som han vårdar. Men hans eget är ohjälpligt svärtat, akvarellarken har sugit åt sig sotet som svampar.
Om sin vandring i julisolen bland människor och hundar har han nu skrivit en underbar bok, med titel just dit den leder: Sotbrand. Han ställer den ljusa världen mot den svarta i varsamma, lätt syrliga reflektioner. Själviakttagelser utan sentimentalitet - men så är Claes också en av Sveriges få gustavianer, i stil och sinne.
Han har sinnesnärvaro nog att ringa sin kamrat Gunnar Smoliansky som illustrerat det utsökta linnebandet med fotografier av den sotsvarta världen. Till förlaget Modernista som vågat ge ut något så sparsmakat som "Sotbrand" lyfter vi på hatten och säger: "Chapeau!"