Verklighetens folk

Vid högmässotid denna glödande sommarsöndag fastnar jag på ljugarbänken utanför bastun. Bredvid mig sitter en kraftig, pepparkaksbrun äldre karl - "35:a, som Elvis". Han vill veta vem jag är? Vänligt och bestämt pumpar han mig den närmaste halvtimmen på en god del av min cv, inklusive fruar och skilsmässor, uppväxt och skolgång, arbete och resor. Mina egna frågor får jag peta in när han på gamla mäns vis nickar till, någon minut, sittande upprätt i solen.
Han är järnvägare av den gamla stammen, född i Sommen men transporterad av Statens Järnvägar till Stockholm redan 1954. Han talar fortfarande den nobla blandning av småländska (utan skorrning!) och östgötska som brukas i trakterna kring Tranås och Gränna. Vi finner varandra i språket; jag kommer från skogarna norr om länsgränsen.
Det är en stilig karl. Han har känt många vackra flickor från Nalen och Sveasalen men han har velat rå sig själv. På jobbet var det ett evigt gnäll om hemfriden så han var helt tillfreds med att vanka hem till sitt eget om kvällen. Det är en ljus man med ett stort lugn i kropp och själ.
Jag har träffat de där farbröderna förr, och tanterna. De gör inget väsen av sig fast deras liv varit mer växlingsrikt än man anar. Hans önskeplats på jorden är Portofino, Byrons och Keats hangout vid Cinque Terre. Han plöjer tidningens kultursidor och bevakar TV-magasinen med öppna ögon. Med just den förfining i reflektionen som partibossen Hägglund vill förmena Verklighetens Folk. Så gör han nu, rallaren på bryggan, ett inkännande fickporträtt av kapitalisten PG Gyllenhammar och avrundar med att det var helt rätt av hans dotter Charlotte att hänga en julgran uppochner på Kungsgatan.
Det du Hägglund! Denna grova karl har den finess som du och dina kådisar inte känner igen - för att ni ska kunna spela ut en mystisk populistisk massa mot t ex mig som konstnär och kulturknutte. Du borde skämmas; kamraten bredvid mig på bänken är också en intellektuell. Fast han är järnvägare och faktiskt heter Svenne (kolla Fredhällsbadets liggare 10 juli).
Det gäller att känna igen pastorerna i deras fårakläder. Här handlar det inte om den hjärtegode Morbror Danjel i Utvandrarna, utan just om prosten Brusander som drev fritänkarna ut ur landet! Arroganta och patriarkaliska, bugar uppåt och sparkar neråt. Nä, Svenne håller på Folkhemmet och träbocken Östros. Det känns lugnare så, här på avbytarbänken.
(foto tania ruiz gutierrez)