"Real time" - realtid!

Greve Ory - Pappa Juan Diego Florés
I kväll är det premiär på Metropolitans uppsättning av Giuseppe Verdis "Trubaduren" - and I’ll be there!
Jag brukar faktiskt gå på Met-premiär nån gång i månaden. Ja, inte i New York förstås, utan i Boxholms Folkets Hus eller på Bio Rio vid Hornstull. Eller någon annan av de över landet utströsslade FHR-biografer som tagit det genialiska greppet att sända opera “i realtid”. Med uppklädd premiärpublik ditbussad från regionen och mellanakt utan dry Martini men dock med svartkaffe och mazariner. Då är det fest ute i skogen!
Men “realtid”? Svenskarna vet inte riktigt hur de ska förhålla sig. De går in i salongen samtidigt med newyorkarna, ridån går upp samtidigt osv. Men när sopranen toppat sin aria vågar de inte riktigt klappa fast amerikanarna gör det. Det är ju ett skådespel och man sitter ju faktiskt på bio. Det kan vara inspelat...
Men härom lördagen brast fördämningarna. Ridån gick inte upp kl 19.00 (kl 13.00 för NYC-matinén) för Rossinis “Greve Ory”. I stället kom en rödkindad Renée Fleming ut på avantscenen och förkunnade att tenoren inte kommit, ack och ve.
Knappt hade hon sagt det förrän den ståtlige colombianen Juan Diego Flórez stormade in blixtsminkad till Greve Ory men med håret i oordning.
-Excuse me! flämtade han; förlåt förlåt. Men jag har just blivit pappa och kom i taxi direkt från BB. Det är mitt första barn och det föddes kl 12.25. Nu är hon 13.05 och vi kan börja. Han ska heta Leandro.
Då applåderade alla svenskarna. Barn föds alltid i realtid.
Carl Henrik Svenstedt