Kamelerna vänder hem

Vid den här tiden varje år vänder de stora kamelerna hem till byn. Du kan se dem komma vandrande längs Djurgårdsbrunnskanalen -vi talar om Huvudbyn- med långa gravitetiska steg. Lätt framåtböjda och med en puckel bestående av Lill-Kånken med stickekofta för blåsiga Gärdet och svarta lågskor för för City. Han -vi talar här om de stora hannarna- bär en finrutig fritidsskjorta från Agnès B Hommes i Paris och lediga, om än välpressade chinos. Fram till hit fortfarande barfota i väldiga sandaler. Dessa män har som kamelerna mycket stora fötter.
Vid vattenhålet KSS brygga hejdar han sig och dricker en tankfull latte. När han sätter sig ner ser man att håret grånat distingerat kring den begynnande flinten. Snart ska man sättas i disposition på en liten herrgård i Småland. Men först UD:s årliga chefsmöte. Och därifrån ännu ett storslaget uppdrag för världssamfundet!
Det finns en demokratisk värdighet kring de här herrarna. Men också en stor ensamhet. De har varit så länge ute i öknen att de tappat fotfästet hemikring oasen. Inte bara att de mött all jordens storheter, de har också sett våld och förödelse, folkmord och katastrofer. De har lärt sig tala med både risbönder och diktatorer. Nu måste de bestämma sig om de ska köpa en liten lägenhet på Montparnasse eller återvända till just Småland. Hustrun har för länge sen lämnat dem eftersom medföljandelivet är outhärdligt i Bangladesh och Bulgarien. Och flickvännen kan inte tänka sig Vaggeryd. Inte ens Schtoscholm.
Som ni förstått känner jag stor ömhet för de där karlarna. Jag ser dem ju gå ut i kulregnet utanför ambassadmuren för att dra in de flyende. Sen ställer de sig framför nån inhemsk sergeant och tillhåller honom strängt att ”så här gör man verkligen inte!” Med hänvisning till ett virtuellt FN-beslut.
De är ju också mina studentkamrater från någon residensstad i södra Sverige. Själv blev jag aldrig stor kamel. Men som kameldrivare, dvs journalist, har jag fått följa deras vindlande karriärer genom världen. Det tackar vi för.

Camels returning home
This is a short piece about the appearance of "the old camels" in Stockholm City, i.e. the greying ambassadors coming home from all over the world to the yearly "Chief's Meeting" with foreign minister Bildt in August. I comment on their age and their dignity, but also the remarkable loneliness, not to say homelessnes, of these men (we are talking here of the old males) who have spent almost all their professional life in the midst of the maddening crowd, far away from their calm and discreet homeland. In my regard they earn respect and compassion from somebody who did not become a great camel himself, but who has followed their paths as camel driver, as a writer, that is. So thank you for the trip!