fredag 2 mars 2012

Sista föreställningen/ The last performance



Erland Josephsons sista föreställning måste ha varit inläsningen av berättarstämman till vår film Änglastämman - La parte dell'Angelo. Den skulle ingå både i TV-filmen som visades för ett år sen och i Jan Cardells och mitt Änglaskåp, en triptyk och mikrobiograf som just avslutat sin 600 mils långa turné genom Sverige för att landa i Lunds Domkyrka.
Efter mycket övertalning förmådde jag Erland som redan var mycket sjuk i Parkinson att läsa in texten. Jag hade då skrivit om den för honom, och för hans tillstånd. Det handlar om en gammal olivodlare i Italiens berg som kanske ligger på sitt yttersta och då får en uppenbarelse av att någon rör sig ute på hans terrass. En ängel?  Men han är en gammal motståndskämpe och kommunist och tror inte på änglar. Hans kumpan byprästen försöker locka honom ner till kyrkan för att åtminstone få höra den s k "änglastämman", ett akustiskt fenomen som ger en extra stämma åt sången och förvandlar trion till kvartett, kvartetten till kvintett, osv. Sagt och gjort...
Inspelningen blev milt uttryckt dramatisk. Erlands krampryckningar gjorde att han for omkring i stolen, slog omkull mikrofonstativet och tappade manuskriptet - som bara var två A4. Arbetet tog en hel eftermiddag och lyckades först när filmfotografen Maja Borg höll Erland som ett barn i sina armar. Allt blev så oerhört vackert och märkligt med denne profetiska åldring som läste in texten helt kongenialt med filmens rollfigur. Ingen av oss kommer att glömma denna stund i ett soldränkt vardagsrum.
Långt senare när Erland flyttats till Stockholms Sjukhem gick jag upp till honom med en DVD-kopia av filmen. Han satt i fikarummet med några äldre damer och såg fullständigt frisk ut i sin fräcka sportskjorta. Skakningarna hade upphört men sinnet vandrade bland molnen. Jag var inte säker på att han förstod vem som besökte honom - då han plötsligt röt med värsta Dramatenstämman ut genom rummen:
- CARL HENRIK SVENSTEDT!! Det var en elak kritiker...
Minnet som dök upp måste varit att jag och Jan Aghed var de enda som vågade såga Ingmar Bergman på den tiden. Sannolikt gällde det en usel film som Vargtimmen. Så nu kan vi vara kvitt. Vila i frid, Mäster Erland.
foto Martin Johnson
-------------------------
English version coming up! 

Inga kommentarer: