"É una gioia essere vivi" sings Pier Paolo Pasolini in a song by himself and Dacia Maraini from 1974. How true, especially when you get older. But
real life happens when you turn on the camera and directs it to the world of
the other. Then I'm a happy man. So, young people: You want a living life? Become a documentary filmmaker!
(We are shooting in the Friulian mountains where Pasolini's kid brother was killed just one month before the War ended in the spring of 1945)
"Det är en lycka att leva" sjunger Pier Paolo Pasolini i en visa han skrev med Dacia Maraini 1974 (året innan han mördades...). Och det är sant, särskilt när man blir äldre. Men
verkligt liv infinner sig när man riktar kameran mot
de andras liv och ser inspelningens röda lampa blinka. Då blir jag en glad gubbe! Så, pojkar och flickor:
Ni vill ha ett levande liv? Bli dokumentärfilmare!
(Bilden från de friulanska bergen där PPPs lillebror arkebuserades 1945)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar