Sverker Åström har alltså kilat
vidare och lämnat den globala vänkretsen efter 96 år, de flesta som nationens
skarpaste diplomat. Jag har några minnesbilder, han var släkt på lite håll men också min mentor och jag tror vi kände varandra bra nog efter mer än sextio år. Bra nog för att jag ska kunna hålla en lätt och munter ton, vilket var hans främsta signum.
Sverker dök upp hos sin mamma nere i
östgötaskogen ibland om somrarna. Min mamma var hans syssling så då tog de sig
en söndagspromenad. Den här gången till socknens fotbollsplan som skulle invigas. Det
var lite genant för oss grabbar med den där långa karlen i sin vita kostym.
Alla glodde på oss. Och så blåste domaren för hands.
Vad nu då? sa lilla mor som aldrig
varit på match. Man får inte ta med handen sa vi överslätande. I nästa anfall
kastade sig våran målvakt "Tigern" och räddade ett rungande skott.
"Hands!" skrek lilla mamma och högg tag i Sverker. Vi ville sjunka
genom jorden.
När Sverige fortfarande hade fyra
olika militärattachéer i Paris var Åström ambassadör. Traditionen var att de
fyras gäng då inbjöd till Luciamottagning på Svenska kulturhuset. Jag såg att Sverker
vandrade omkring i salen och viskade i örat på våra anställda. Vad säger han?
frågade jag någon. Han säger "Prata med utlänningarna! Prata med
utlänningarna!"
Så slocknade ljuset och alla
diktatorernas krigare grep efter sabeln. Men in kom sju blondiner i bara linnet
med stearinljus i håret. Och de sjöng! Alla överstarna gick upp i stram givakt.
De tog för givet att Sankta Lucia var Sveriges nationalsång.
Vid premiären på min film om barnen
under kriget tog Sverker tåget ner till Mjölby och inledningstalade. "Jag
var perfekt neutral sa han; jag blev bombad av tyskarna i Moskva och de
allierade i Berlin!" Så kom den vanliga frågan om varför vi fegat ur och
inte gripit till vapen. Sverker svarade skarpt: "Är det någon här som kan
nämna ett litet oberoende land som gått i krig mot en stormakt - utan att ha
blivit angripet?" Det borde bli sista ordet i en överflödig fråga.
*********************************************************************************************
Sverker in memoriam
The above epitaph just wants to give a few moments from the part of my life I shared with our Swedish "Arch-Diplomat" Sverker Åström, who now has passed away at the age of 96 years. He was also my mentor in diplomatic matters, and a second cousin to my mother. I will give you one of these memory snapshots:
I was in charge of the Swedish Cultural Center, CCS in Paris, Sverker was our ambassador. In these cold-war days neutral Sweden still kept FOUR military attachés in the City of Light. The tradition wanted that our Gang of Four invited their colleagues to our celebration of Saint Lucia at the Center.
They all came in full apparatus, medals clinging, tried our sweet cookies and sipped our glühwein. I saw Sverker going round to our personnel whispering in their ears. What does he say, I asked somebody. "Talk to the foreigners! Talk to the foreigners!" was the answer.
Then the light went out. All the brave warriors from various dictatorships fetched their sabres. But instead of a terrorist attack, seven young ladies in white night-shirts marched in, candles burning, and singing! The colonels got up in ATTENTION! and saluted. They were convinced that the "Santa Lucia" was our national anthem.
*********************************************************************************************
Sverker in memoriam
The above epitaph just wants to give a few moments from the part of my life I shared with our Swedish "Arch-Diplomat" Sverker Åström, who now has passed away at the age of 96 years. He was also my mentor in diplomatic matters, and a second cousin to my mother. I will give you one of these memory snapshots:
I was in charge of the Swedish Cultural Center, CCS in Paris, Sverker was our ambassador. In these cold-war days neutral Sweden still kept FOUR military attachés in the City of Light. The tradition wanted that our Gang of Four invited their colleagues to our celebration of Saint Lucia at the Center.
They all came in full apparatus, medals clinging, tried our sweet cookies and sipped our glühwein. I saw Sverker going round to our personnel whispering in their ears. What does he say, I asked somebody. "Talk to the foreigners! Talk to the foreigners!" was the answer.
Then the light went out. All the brave warriors from various dictatorships fetched their sabres. But instead of a terrorist attack, seven young ladies in white night-shirts marched in, candles burning, and singing! The colonels got up in ATTENTION! and saluted. They were convinced that the "Santa Lucia" was our national anthem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar