Under reträtten med de tysk-italiensk-ungerska styrkorna från Don den vidriga vintern 1943 leder sergeant Mario Rigoni sina alpjägare in i en by som ryssarna evakuerat.
"Jag tar mig över ett staket och en kula viner förbi helt nära. Ryssarna håller ögonen på oss. Jag springer vidare och bankar på dörren till en isba. Kliver in.
Därinne sitter ryska soldater. Fångar? Nejdå. De är beväpnade. Med röda stjärnan på baskern. Jag har geväret i handen. Jag stirrar på dem helt lamslagen. De sitter och äter runt ett bord. De tar soppa med träskedar ur en gemensam skål. De ser på mig med skeden halvvägs till munnen. Mnié khocetsia iestj säger jag. Där finns kvinnor också. En av dem tar en tallrik, fyller den med mjölk och klimp från den gemensamma skålen, och räcker till mig. Jag tar ett steg in, hänger geväret på axeln, och äter. Tiden har stannat. De ryska soldaterna betraktar mig. Kvinnorna betraktar mig. Barnen betraktar mig. Ingen andas längre. Det enda ljudet är min sked mot tallriken. Och varje tugga. Spassiba säger jag när jag ätit upp. Pasausta svarar hon enkelt och självklart. De ryska soldaterna följer mig med blicken utan att ha rört sig. Vid utgången står några kärl. Kvinnan som serverat mig soppan har gått med för att öppna dörren och jag frågar med tecken om jag kan få med mig lite honung till mina mannar. Kvinnan ger mig en burk och jag går ut.
Precis så gick det till. Idag ser jag det inte som något egendomligt, när jag tänker efter, utan som något naturligt av samma slags naturlighet som en gång måste ha funnits mellan människor. Efter den första överraskningen var mina handlingar naturliga, jag kände ingen rädsla, inte heller någon lust att försvara mig, eller anfalla. Det hela var mycket enkelt. Också ryssarna var som jag, det kändes så. I den där hyddan hade skapats en harmoni mellan mig och de ryska soldaterna, med kvinnorna och med barnen, och det handlade inte om något slags vapenstillestånd. För en gångs skull hade omständigheterna låtit människorna förbli människor. Vem vet var de finns idag dessa soldater, dessa kvinnor och barn. Jag hoppas kriget sparat dem alla. Därför att de som lever kommer att minnas detta., alla vi som var där, hur vi uppträdde. Särskilt barnen. Om detta kunde hända en gång kan det hända fler gånger. Jag vill säga att det kan hända med ett oändligt antal människor och bli ett förhållningssätt, ett sätt att leva."
"Sergeanten i snön" skrevs i ett tyskt fångläger och utgavs 1953. Mario Rigoni Stern föddes 1921 i den del av Italien som kallas Süd-Tirol. Efter kriget försörjde han sig som skattekontorist och skrev ytterligare ett dussin böcker. Han finns översatt till många språk, också svenska. Rigoni Stern avled den 15 juni och begravdes i sin hemby Asiago.
--------------------------------------
English
Sorry, but up here in my Ligurian village I have not access to an English version of Mario Rigoni Stern's "Sergeant in the snow" to be able to give you a quotation (and I am not going to try my own pidgin). Please find this fantastic book about the retiring Italian forces from the Don area 1943 in your own language. Rigoni Stern passed away on June 15th in his village of origin, Asiago, Italy (Süd-Tirol). He will always be remembered by readers and writers of realistic inclination/CHS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar